Guds levande ord – Om Birgittas självuppfattning

1940, mitt under brinnande världskrig, skrev Hjalmar Gullberg i ett mörklagt Sverige en diktsvit som han gav namnet Uppenbarelseboken i skyddsrummet. Han gjorde där som så många gjort vid läsningen av bibelns sista och mest suggestiva bok: han förvandlade för den inre blicken de aktörer och scener som avlöser varandra i hektisk följd till samtida gestalter och skeenden. Bombplanen får änglavingar, draken får horn av kanoner och till tunga en bajonett. Hade dikten tillkommit fem år senare skulle diktaren utan möda ha läst nionde kapitlet som en allegori över Hiroshima, och ännu litet senare hade man kunnat se Stjärnornas krig i de groteska gräshoppor, skorpioner och hästar som väller fram över sidorna i Apokalypsen.

Och många visionärer av större och mindre format har ägnat sin energi åt att leta efter detaljöverensstämmelser mellan det bibliska scenariot och den egna samtiden. Försöken kommer att pågå till domedag, därför att Uppenbarelseboken passar på alla tider, och det är just det som är poängen. Konsten att läsa Skriften är inte att hitta alltmer sinnrika allegorier, den består i att se den alltid giltiga bibliska uppenbarelsen, Guds avslöjande av historiens dynamik och mål, profetian i ursprunglig mening, Guds ords logik, som vädjar och varnar, manar till omvändelse och sinnesändring och lovar lön åt de uthålliga. ”Till syner för vår själ blev bibelorden, till hopp och tröst och helig tankeställare … Johannes, du som var en gång vår like, profet som har vid lammets tron din varelse – lyft våra själar från ett mörklagt rike mot Uppenbarelsernas Uppenbarelse!”

Just det: uppenbarelsen i ”uppenbarelserna”.

Birgitta och bibeln

Min tes är följande: för att förstå den heliga Birgittas självuppfattning och arten av hennes ”uppenbarelser” måste man kartlägga hennes enastående intensiva förhållande till bibeln. Det visar sig då att man i bibeln, främst profeterna och Johannes Uppenbarelse, kan finna typiska scenbilder, aktörer, scenario och tablåer. Det är inte bara i detaljer, det är på det strukturella planet som Birgitta har tillägnat sig bibeln. Hon identifierar sig så med dess scener och budskap att hon stiger in i bilderna och yttrar sig i egna profetiska utsagor. Hon ser det som sin uppgift att översätta bibliska modellfall till samtiden och applicera dem på konkreta situationer. När hänryckningen sätter in, försätts hon till den högsta medvetandenivån, frikopplad från yttre intryck. Hennes inre börjar producera syner, ord och bilder, som får sin struktur och sitt innehåll från bibeln. Detsamma äger också rum i lugnare mentala tillstånd. När verksamheten en gång börjat, pågick den sedan mer eller mindre utanför Birgittas kontroll. Manuskriptet hade börjat att skriva sig självt.

Ett indicium på att det är så det gått till är hennes eget stora intresse för bibeltexternas tillkomstprocess. Hos profeter och evangelister finner hon spår av en formuleringsvånda som hon själv lider av. Hennes hermeneutiska teorier om evangeliernas utformning är överraskande moderna. Hon själv och hennes krets tillmäter ”uppenbarelserna” en enastående betydelse som förlängning och förtydligande av bibelordet, med Birgitta som kanal för den helige Ande, med samtidens furstar och prelater som adressater.

Birgitta profeten

Nu är detta inte något nytt eller revolutionerande. Exegeten Johannes Lindblom ägnar i sin bok Prophecy in Anczent Israel från 1962 ett längre avsnitt åt Birgitta och hennes självmedvetande och kommer till slutsatsen att få religiösa personligheter utanför det gamla Israel i så hög grad är besläktade med de gammaltestamentliga profeterna som den svenska sierskan. Birgittaforskningens nestor Birgit Klockars har i sin grundläggande studie Birgitta och böckerna från 1966 visat på de otaliga anspelningarna på bibliska uttryck och bilder, och hon presenterar också en lång lista med de tydliga citaten. Men bibelberoendet går ännu längre än till anspelningar och citat. Det är också strukturen i ”uppenbarelserna” som överensstämmer med Skriften. Och för att förstå den svenska profetissan måste man i möjligaste mån göra sig uppmärksam för denna bibliska klangbotten, så att man så långt möjligt uppfattar samma signaler som de samtida läsarna.

Vi vet att Birgitta redan under sin tid som gift kvinna i Sverige förvärvade en översättning av bibeln. Enligt vittnesmål vid helgonprocessen skall hon från ankomsten till Rom 1349 och fram till sin död mer eller mindre regelbundet ha läst tidegärden (på latin), det pensum av Psaltaren och andra bibliska böner som kyrkans ”personal” är pliktig att förrätta dagligen, åtminstone i form av olika votivofficier. Det var först i Italien som hon på allvar studerade latin.

Umgänget med magister Mathias bör ha invigt henne i bibelns värld. Säkert har de diskuterat alla möjliga aspekter av bibeltolkning. Inte minst bör hon ha intresserat sig för de fyra tolkningsnivåer som tidens teologer använde för att förvandla textstudiet till existentiell läsning: den bokstavliga, den allegoriska, den moraliska och den eskatologiska meningen. Under Birgittas sverigetid höll den bibelsprängde teologen på med att skriva sin Apokalypskommentar. Denna bok vann senare stor spridning via birgittinerna och kom att påverka ”Italiens apostel” Bernardino av Siena (d. 1444) och tysken Nicolaus Cusanus (d. 1464). Mathias sägs ha diskuterat några frågor i Johannes Uppenbarelse med Birgitta. Johannes Uppenbarelse tillkom en gång för att med sina exalterade visioner motivera de kristna i urkyrkan till uthållighet inför obegripligt grymma förföljelser. Kejsar Nero och det romerska imperiet personifierar ondskan, och det himmelska Lammet, den korsfäste och uppståndne Kristus, är den ende som förmår bryta de sju sigillen, det vill säga att ge en förklaring på historiens gåtor. Som framgår av källapparaten till Uppenbarelseboken är den en väv av anspelningar på Gamla testamentet. Mathias av Linköping såg det som sin uppgift att i 1300-talets kaotiska situation förse de apokalyptiska symbolerna med namnskyltar, så att människor skulle känna igen sig i texten. Det var på den tiden lika lätt som under vilken annan epok som helst. Historien fick ett mönster: genom uthållighet skulle en liten rest av sanna kristna räddas undan orättfärdighetens triumfer i politiken och kyrklig korruption. Kristus skulle hålla sin hand över kyrkan genom att ge den goda tolkare av skriften.

Det receptiva biktbarnet fick här, när hennes visionära begåvning bröt igenom, en möjlighet att strukturera och rationalisera den störtvåg av bilder och intryck som tog hennes inre i besittning. Johannes omvittnar som bekant att han kom i hänryckning och fick en gudomlig order från en röst bakom sig. Den visar sig komma från Kristus, som kallas Lammet, konungarnas konung, samt indirekt domare och brudgum. I en serie syner ges historietolkningar och domsord, hot om straff vid förhärdelse och löften om lön vid omvändelse. Scenen innehåller en tron, på vilken Gud, inte närmare beskriven, sitter med Lammet på sin högra sida, de tjugofyra äldste, vidare fyra varelser, av traditionen identifierade med evangelisterna, samt alla helgon, bland vilka martyrerna intar framträdande plats. Alla människor i himlen, på jorden och under jorden finns också med. Kristus, en ängel och en av de äldste samtalar med Johannes. Aktörerna har en rikedom av attribut, inte minst de kronor som både ondskans och det godas makter bär på huvudet. En serie bilder passerar revy. Författaren är förtjust i talmystik och grupperar scenerna i bestämda antal. Allt är mycket suggestivt och liknar starkt – den heliga Birgittas uppenbarelser.

Birgitta kallar sig som bekant Bruden. Men den brud hon identifierar sig med är inte brudmystikens

traditionella passivt mottagande brud, utan snarare den som i Uppenbarelseboken tillsammans med Anden talar till Jesus: ”Och Anden och Bruden säger: Kom … Och den som hör det skall säga: Kom. Och den som vill skall fritt få dricka av livets vatten” (22:17).

Bruden och Kanalen

I en revelation (111:30,7) får Birgitta även namnet canalis Spiritus Sancti, vilket alltid brukar översättas den helige Andes ”språkrör” men betyder”vattenrör” eller ”ränna”, en anordning för att leda vätska genom. Att hon är ”kanal” är en bild som tycks motiverad av bildvalet i övrigt. I bibeln är vattnet inte minst Andens symbol, och i revelationerna säger Jesus till Birgitta: ”Mina ord, som du ofta hör i din andliga syn från mig, släcker likt en god dryck törsten hos dem som törstar efter den sanna kärleken, de värmer de kalla, gläder de sorgsna, botar de i anden svaga” (V, int. 11,10).

Men Maria då? Hon är inte med i Uppenbarelseboken. Kvinnan med solen till klädnad i kapitel 12 är för Birgitta inte Maria, som inte födde sitt barn ”i barnsnöd och födslovånda”. För den som likt Birgitta var hemmastadd i liturgin och traditionen är Marias plats ändå given: till höger om Kristus. Till detta resultat kommer man genom psaltarversen 45:10: ”Gud, en drottning står på din högra sida”.

Nu är scenen klar och aktörerna finns på plats. Historiens bokrulle vecklas ut, ondskan triumferar i världen, Gud vädjar och hotar genom sina vänner profeterna. Birgitta har nu inte nöjt sig med att bevittna den bibliska föreställningen, hon har trätt in i den och själv blivit aktör, Bruden, om vilken Johannes talar, och hon känner sig, likt Johannes, som adressat för Jesu ord: ”Du måste profetera på nytt om många länder och folk och språk och kungar” (10:3). Hon blir viss att hon är en av de profeter som de himmelska rösterna talar om (11:18). Och varför då inte också till?

Man kan tänka sig Birgitta som en något exalterad bibelläsare, ungefär som vissa gestalter i Sara Lidmans romaner från läsarmiljö i Västerbotten, dessa som dag och natt mumlar de heliga orden. Världen förvandlas för hennes inre blick till ett bibliskt altarskåp, bemålat i klara färger. Hon nöjer sig inte med att betrakta det, hon träder in i det som en av figurerna (för att inte säga huvudrollsinnehavare). Varje möte med nya människor blir en ny figurgrupp. Birgitta, Jesu Kristi Brud och den helige Andes Kanal, har oombedd av de andra trätt in i gruppen och får förmedla en utsaga. Ur himmelska personers mun utgår budskap som långa språkband. Sådana alstras oavbrutet i Kanalens fritt flödande ingenium, där ingen ide eller bild eller poäng faller till marken utan att upptecknas. Många konstnärer kan vittna om ett liknande gestaltningstvång, när människor och natur kryper under skinnet på dem. Birgitta förflyttar sig obesvärat ut och in i drömmarnas rum.

Förutom en betydande världsvana och människokännedom var det bibelns värld och liturgin som levererade material till dessa vakendrömmar. Bibelberoendet är inte inskränkt till enstaka bilder och ordvändningar. Det är själva uppenbarelsens (här i teologisk mening) dynamik och logik som hon vidareutvecklar. Hon tillskriver sig lika stor betydelse som Gamla testamentets profeter, Jesu apostlar och jungfru Maria. Därför kunde hennes biktfar Mathias, i det teologiska expertutlåtande som bildar företal till första boken, i märgfulla antiteser teckna en minst sagt djärv bild av Birgitta som inkarnationens förlängning och konsekvens: ”Den uppenbarelse som nu sker är förvisso något märkligare än när han [Kristus] visade sig i köttet. Då lät han sig ses av köttsliga ögon i köttets utanverk, nu visar han sig för andens öga som Gud och människa. Då talade han, ännu dödlig, till de dödliga, nu talar han (som aldrig mer skall dö) till de dödliga för att göra dem odödliga. Då vandrade han på jorden och visade det gudomliga genom det mänskliga, nu råder han i himlen och försonar det mänskliga med det gudomliga. Då dog han för oss och betalade rättfärdighetens skuld, nu lovar han att oförskyllt skänka oss syndare barmhärtighetens gåva.” Birgittas uppenbarelser är som den sakta susning i vilken Gud dolde sig för Elia på berget Horeb (i Kung 19) efter att ha gäckat profetens förväntningar om ett framträdande i storm, jordbävning och eld. För den entusiastiske Mathias blir dessa våldsamma naturfenomen symboler för Gamla och Nya testamentet, som dittills förblivit utan påtaglig effekt! Nu kommer den verkliga andliga närvaron – genom Birgitta! Dock följer allt en och samma plan. Birgittas framträdande lägger inget till och drar inget ifrån sanningen i Kristus, den ökar blott barmhärtigheten.

Den profetiska genren

Om man konsulterar en handbok i gammaltestamentlig isagogik, finner man att beskrivningen av den profetiska genren såväl som de enskilda profeterna med lätta modifikationer kan appliceras på Birgitta. En profet i Gamla testamentet talar inte i eget namn, ett profetord börjar med formeln ”Så säger Herren”. Domsorden är den karaktäristiska utsagan. Den består av två delar, beskrivning av brottet och kungörandet av straffet. Adressaterna är av tre slag: furstar eller präster, hela folket eller främmande folk. Lyckoprofetior är sällsynta, profeterna bekämpade just lyckoprofeter. Frälsningsprofetian talar om frälsning trots allt, blott på grund av Guds solidaritet. Vid sidan av profetian förekommer korta förmaningstal (”Vänd om, kanske ångrar sig Gud”). Extatiskt vibrerande scener växlar med genomreflekterande tydningar i klarare stil. Profeten kan själv ha sett till att hans ord skrevs ner, eller hans lärjungar kan ha fixerat dem. Orden var levande, de hade en betydelse utöver stundens och kunde utläggas på nytt i nya lägen.

De brott som brännmärks av profeterna är att kulten urartat till tomt skådespel, att lagen inte trängt ner i sinnelaget, att folkets herdar försummar hjorden och föder sig själva. Otroheten mot förbundet liknas vid äktenskapsbrott, ibland med kroppslig realism. Mot slutet av den profetiska epoken skiftar intresset hän mot det apokalyptiska och visionära: med friska färger vill man sporra till tro och hopp gentemot utbredd likgiltighet och slentrian. Profeten Hesekiel är extatiker och surrealist, diktare och organisatör, dogmatiker och ritualist med ytterligt intresse för det kommande templets proportioner, inredning, personal och gudstjänstschema. Hur påminner inte detta om Birgitta ända in i detaljerna: hon var också visionären som i minsta enskildheter bestämde hur den planerade klosterkyrkan i Vadstena skulle se ut och hur gudstjänsten skulle gå till.

Man kunde finna hur många överensstämmelser som helst, men vi nöjer oss med ett exempel. Det gäller ett dekadent kloster:

Vidare talar Kristus: Man kommer att stämma upp en visa över detta hus och säga: Varför har Gud handlat så mot detta hus? Och man skall svara: Där för att de inte ville höra förmanarens ord. Ty jag skall sätta vakter över dem, som från höjderna skall speja in i deras ymniga land och föra dem bort i fångenskap. Och brödet skall vägas upp åt dem, och de blir så få att de kan räknas (VI: 5,14-15).

Här lyckas Birgitta kombinera ord och tankar från Mika (två ställen), Hesekiel (tre ställen), Första kungaboken, Fjärde Mosebok, Femte Mosebok och Jesaja. I sitt primära bibliska sammanhang handlar orden om förtryckare i allmänhet, Jerusalems belägring, olydiga barn, försumliga präster, det trolösa Israel som blev bortfört till Babylon, fientliga invasioner samt de spejare som Mose skickade i förväg till det förlovade landet, som visserligen flöt av mjölk och honung men hade utomordentligt starka försvarare. På en modern läsare kan språket verka överspänt eller allmänt fascinerande i sin exotism. För en bibliskt tränad miljö är signalerna tydliga. Genom den outtalade överenskommelse som genom allusionerna upprättas mellan Birgitta och läsaren blir hennes ord den mest effektiva beskrivning som tänkas kan av hållningslösa, ansvarslösa och aningslösa förväntningar på fortsatt välmåga, som oförtänkt förbyts i bitter tragedi.

Inspirationens vånda

Birgitta är alltså profet, inte av eget val utan av kallelse. Hon funderar över sin ovärdighet och sakens för henne själv obegripliga aspekter. De ord hon mottar är dunkla. Så var även profeternas. De slår inte in, de måste tolkas på annat sätt än hon själv föreställde sig. De får inte övertolkas, hon är ingen medial person. Hennes uppgift är att ”höra och se andliga ting” och att sedan rikta budskapet i skriftlig form till namngivna personer. Som de gamla profeterna använder hon tolkar och notarier.

Uppenbart har inspirationens problematik fascinerat henne. Hon har i Frågornas bok en längre diskussion om varför evangelierna innehåller så många inbördes avvikelser. Svaret blir: Jesus, det inkarnerade ordet, predikade olika saker på olika platser för olika slag av åhörare, välsinnade, illvilliga och nyfikna, klyftiga och enfaldiga. Han talade ömsom enkelt, ömsom djupsinnigt, ömsom dunkelt och i liknelser. Ibland upprepade han sig, ibland förtydligade han och sammanfattade. De som sedan redigerade stoffet kom därför till delvis olika resultat. Vissa skrev ner Jesu ord exakt, andra blott innebörden. Vissa skrev efter hörsägen eller kastade om ordningsföljden. Vissa uppehöll sig mer vid Jesu gudomliga natur, andra mer vid den mänskliga sidan av hans verksamhet. Men alla inspirerades av Anden. Ordalydelsen blev olika, men allt är lika sant (V, int. 16,20-25). Också evangelisterna måste slita med sina texter och revidera sina utkast. De hade att kämpa med varje författares vånda innan det som måste sägas hade funnit sin tillfredsställande formulering:

Så har också jag, Gud, huggit mina ord i min gudomliga naturs skog och lagt dem i ditt hjärta. Mina vänner har redigerat dem till böcker enligt den nåd som givits dem, de har målat dem och prytt dem. Men för att de nu skall bli begripliga på flera tungomål, så lämna nu alla böckerna med uppenbarelserna av dessa samma mina ord till min biskop, eremiten. Han skall skriva samman dem, förklara det dunkla och hålla sig till min Andes katolska innebörd. Ty min Ande överlämnar understundom mina vänner åt sig själva, så att de likt en våg skall väga och granska mina ord i sitt hjärta och efter mycket tänkande utlägga dem tydligare och framlocka bättre formuleringar. Ditt hjärta är ju inte alltid så brinnande att det är i stånd att uttrycka och skriva ner det du känner. Ibland tänker du först det ena och sedan det andra i ditt sinne, du skriver ner det och skriver om det, till dess att du kommer fram till den rätta innebörden i mina ord På samma sättsteg min Ande upp och ned hos evangelisterna och kyrkolärarna. Ibland skrev de något som måste förbättras, ibland något som måste återkallas, ibland dömdes de och klandrades av andra. Efter dem kom ytterligare andra, som skarpsinnigare prövade deras ord och förklarade dem tydligare. Ändå fick samtliga mina evangelister orden som de talade och skrev från min Ande genom ingjutande. Säg därför till eremiten att han utför och uppfyller en evangelists tjänst (Extravag. 49).

Det är alltså inte en text som Gud, enligt Birgitta, har uppenbarat för kyrkan utan ett medvetandeinnehåll, förmedlat genom personer och deras bearbetande intellekt. När det väl mottagits, hur det nu än går till, begrundas det under tidernas lopp om och om igen, tills en någorlunda adekvat formulering är funnen. Nya profeter är för sin respektive samtid ansvariga utredigerare av ett givet budskap. De har att handla självständigt, men under ämbetsmannaansvar. Med detta synsätt är bibeln inte en avslutad och sluten bok. Den fortsätter, bildligt talat, att skrivas och preciseras intill tidens slut.

Birgittas bibelbruk är djupsinnigare än man i förstone anar. Hon har förstått det bibliska tänkandet, vad synd, omvändelse, nåd och barmhärtighet vill säga. Därmed är hon inte minst en lärjunge till Mathias, som i en tid av schriftlose Theologie, en från de bibliska texterna frikopplad filosofisk spekulation, ville förmå teologer och lekmän att gå tillbaka till uppenbarelsens källor. I apokalypskommentaren heter det:

Gå och ta den öppna boken ur handen på ängeln [AE 10:8]. Detta är den del [av Uppenbarelseboken] som visar hur Kristus kommer till rätta med sin kyrkas förfallgenom utläggningen av Skriften, i synnerhet av denna bok, nu när världen lider mot sitt slut … Kristus liksom blottlägger allt som den salige Johannes i bilder och antydningar har hållit dolt ända intill den lämpliga tidpunkt som Gud i förväg har bestämt.

Både Mathias och Birgitta var övertygade om att de levde i den sista tiden. Kyrkans förfall var ett tydligt förebud. Exegeten Mathias såg det som sin plikt att uppenbara Johannes tidsinställda mysterier med hjälp av samma Ande som inspirerat dem. Denne Ande försåg också Bruden och Kanalen med en strid ström av förtydliganden och detaljanvisningar. Båda uppfattade sig som utläggare. Men där Mathias utlade den djupare meningen i en text, Uppenbarelseboken, som innehåller scenariot till världens historia av brott och straff, löfte och lön, där hade Birgitta en mer dynamisk uppgift: att som kanal överbringa Guds levande ord i konkreta situationer, alldeles som en gång de gammaltestamentliga profeterna.