Fostret som produkt

I Sverige pågår för närvarande en försöksverksamhet där man överför hjärnvävnad från aborterade foster till patienter med Parkinsons sjukdom. Orsaken till denna kroniska nervsjukdom är inte känd. Den debuterar ofta redan vid femtioårsåldern och kännetecknas av stelhet i musklerna och skakningar men kan också medföra initiativlöshet och minnesstörningar. Sjukdomen uppträder när de celler i hjärnbarken som kontrollerar rörelserna inte får tillräckliga mängder av ett bestämt signalämne (dopamin). Det förekommer däremot i riklig mängd i fosterceller. Dessa har dessutom en tillväxtpotential som vuxna människors mogna celler saknar. Därigenom antas fosterceller också ha lättare att överleva en flyttning till den nya biologiska miljön hos en parkinsonpatient.

Det finns många fler användningsområden där överföring av fostervävnad kan bli aktuell t.ex. andra hjärnsjukdomar såsom Alzheimers sjukdom och den ärftliga Huntingtons chorea (danssjuka). Många tusen diabetespatienter väntar också på bot eller lindring för sin svåra sjukdom. Kan behandling med fosterceller hjälpa?

Förutom olika behandlingar av sjukdomar förekommer redan i dag en omfattande forskning då man använder dödfödda eller aborterade foster t.ex. inom genetiken och molekylärbiologin (för att studera ärftliga sjukdomar, göra kromosomundersökningar eller isolera virus osv.). Med hjälp av fosterceller har man också utvecklat en rad viktiga vacciner. Så baserades poliovaccin på cellkulturer från fosternjurar. Även vaccin mot mässling har tagits fram med hjälp av fosterceller.

Fosterdonation

Det är mot den bakgrunden som transplantationsutredningen under den regniga försommaren i år publicerade sitt betänkande”Aborterade foster m.m.” (SOU 1991:42). Utredningen tar ställning till frågan om transplantation av fostervävnad. Den belyser också frågan om hur dödfödda och aborterade foster skall tas om hand. Här befattar vi oss enbart med den första frågan.

Utredningen betonar att det inte ingått i dess uppdrag att pröva eller ompröva den nu i Sverige gällande abortlagen. Utredningen befattar sig i stället med den begränsade frågan hur man får förfara med ett foster som redan är dött. Och eftersom ett foster är mänskligt liv i vardande bör det även när det dött behandlas respektfullt. Utredningen menar därför ”att det är etiskt motiverat att vävnad från aborterade foster under förutsättning av pietetsfull hantering får tas i anspråk för vissa ändamål som anses särskilt angelägna” (5 7). På andra ställen i betänkandet står att ändamålet skall vara nyttigt: användningen av foster måste ”avse ett i hög grad nyttigt ändamål” (10).

Till tänkbara användningsområden där aborterade foster förbrukas räknas bl a forskning, behandling, diagnostik, läkemedelsframställning och undervisning. Utredningen betonar att vem som helst kan drabbas av någon sjukdom som förhoppningsvis får bot och lindring med hjälp av vävnad från aborterade foster. ”Ses saken ur detta perspektiv har alla människor ett intresse av att forskning och sjukvård inte hämmas i sina ansträngningar att förbättra möjligheterna att behandla och bota” (68).

Vem bestämmer då om vävnad får tas från aborterade foster? Hur löser man samtyckesfrågan? I den frågan hämtar transplantationsutredningen inspiration och erfarenhet från sina överläggningar kring de former av samtycke som i en kommande lag skall ingå i reglerna för organdonationer. Där fastslog utredningen att principen om donatorns (eller de anhörigas) självbestämmande skall styra verksamheten. Samma princip lyfter utredningen nu fram i fråga om fosterdonation till medicinska ändamål. Den abortsökande kvinnan skall före ingreppet ge sitt samtycke till att man tänker använda fostret från henne för medicinskt ändamål. Utredningen säger uttryckligen att kvinnan i förhållande till det aborterade fostret ”bör betraktas som en levande donator” och att ”samtyckesreglerna bör anpassas till hennes situation” (70). Utredningen tar emellertid inte ställning till frågan om kvinnans frivillighet. Kan hon tänkas befinna sig i ett underläge i förhållande till sjukvården som genomför den av henne begärda aborten?

Frågan om användning av vävnad från aborterade foster bör enligt utredningen författningsregleras. Den föreslår att sådana rättsliga bestämmelser skall tas in i den blivande transplantationslagen och att de utformas efter samma regler som gäller för organtransplantation.

Vattentäta skott

I ett försök till etisk bedömning av utredningens ståndpunkt frapperas man till en början av dess oförmåga eller kanske snarare ovilja att se ett inre sambandmellan de föreslagna fostertransplantationerna och den förutsatta abortverksamheten. Utredningen säger att det kan anses etiskt berättigat att bortse från sambandet. Här behöver den högra handen inte veta vad den vänstra gör. Det finns ju faktiskt ”abortmaterial”, varför skall man då inte få använda det i ett konstruktivt syfte? Fostret skulle ju ändå ha dödats, oberoende om det skulle komma att användas för transplantation till en patient eller för forskning. Vore det inte nästan brottsligt att låta bli att behandla svårt sjuka patienter? Får inte för en gångs skull det tilltalande ändamålet helga medlet?

Man kan inte komma ifrån att transplantatörerna av fostervävnad åtminstone indirekt godkänner och legitimerar abortörernas verksamhet. Visserligen är det inte transplantatören som dödar fostret, han hjälper bara sin parkinsonpatient. Men han glömmer, eller förtränger, att hans arbetsmoment inte kan isoleras. Det ingår i ett större sammanhang från vilket abortverksamheten inte går att skilja. Det foster som skulle betraktas som ett mål i sig har blivit ett medel som får brukas för andras liv.

Utredningen har inte velat eller kunnat förstå, att allt som hänger ihop med fosterabort och fosterdonation försiggår i en och samma konkreta sjukvårdsvärld och i en enda vårdkultur där det ofta finns underförstådd kommunikation och osynlig påverkan mellan dem som arbetar på abortsidan och dem som arbetar på transplantationssidan (jfr Per Sundström i Vår Lösen 1990;81:602-607). Man undrar om utredningen har funderat över att den ändamålsenliga förbrukningen av foster är ägnad att sänka den viktiga psykologiska tröskeln mot abort. Vem som helst kan komma på den förment hedervärda tanken att offra sitt foster för att bota eller lindra en sjukdom som kanske rentav har drabbat en medlem i den egna släkten.

På en neuralgisk punkt blir denna av utredningen utövade och flitigt åberopade skilsmässa uppenbar. Mot det döda fostret skall man visa pietet. Det är denna pietetskänsla som får spela den tvivelaktiga rollen som moraliskt alibi: Man får vara respektlös mot det levande fostret, men vi skall sedan pietetsfullt ta hand om spillrorna. Åtminstone vi transplantatörer skall vara pietetsfulla. Vilka känslor abortörerna har lägger vi oss inte i. De jobbar ju på en annan, för oss osynlig och nästan overklig avdelning. Det är denna grova cynism som har fått den franske genetikprofessorn Jeröme Lejeune att kalla allt bruk av aborterade foster för ”biologins pornografi” (Tidens regn 1984:11).

Fostret ett organ

Utredningen har i synen på fostret inte kunnat undgå att påverkas av sitt tidigare uppdrag att föreslå etiska och rättsliga regler för organdonation och -transplantation. Det aborterade fostrets funktion liknar och jämförs med levande organ från en avliden person. Fostret betraktas, och kan tillhandahållas, som ett organ, ett medel. Organ har ju inte ett värde i sig, utan bara för mig eller för dig. Att betrakta och behandla foster i analogi med organ är utredningens egentliga akilleshäl.

Utredningen delar abortlagens ideologiska (andra skulle säga politiska) förutsättning att kvinnan själv, och ingen annan, får bestämma över sin kropp. Och eftersom fostret är en del av hennes kropp får hon också fritt bestämma över fostret, åtminstone de första arton veckorna. I enlighet med självbestämmandeprincipen skall hon ge sitt samtycke till att fostret från henne får användas, ungefär på samma sätt som en levande donator ger sitt samtycke till att man får ta en njure från henne för att bota en annan människas sjukdom.

Det långsiktiga perspektivet

Kravet på enhetlighet och sammanhang måste också resas i förhållande till tiden. Det är anmärkningsvärt att utredningen tycks ha glömt att göra sina överväganden och dra sina slutsatser i ett långsiktigt perspektiv. I dag har vi i Sverige ca 20 000 personer som har drabbats av Parkinsons sjukdom. Det går åt (som jargongen låter) tre till fyra foster för behandling av en patient. Även om behovet av foster per patient kommer att kunna minska i framtiden kommer användningsområdena att öka kraftigt. Den sedan 1985 pågående verksamheten i Lund har fortfarande karaktären av försöksverksamhet. Men historien visar att framgångsrika försöksverksamheter har en tendens att bli klinisk rutin. Hur många foster som skulle behövas då har utredningen inte räknat fram.

Indikationerna som kan aktualisera fosterdonation är gränslösa. När man etiskt har legitimerat ett enda användningsområde kommer motståndet på de övriga områdena att försvagas för att till sist bryta samman. Även ur tidsperspektivet är det rent och skärt hyckleri att påstå att de båda sfärerna – abortverksamheten och transplantationsverksamheten – är och kommer att förbli helt skilda från varandra. Redan i dag använder man sig av en internationellt förgrenad ”organ-pool”. Utredningen borde ha befattat sig med ett framtida scenario där vidgade indikationer styr efterfrågan på levande ”fostermaterial” som i sin tur påverkar tillgången (jfr Signum 1988;14:2-5).

Nyttomoral

I sina förslag till användning av fostervivnad låter sig utredningen uppenbarligen leda-, av en rätt så grov nyttomoral. Viktigt är att verksamheten tjänar angelägna och nyttiga ändamål. Riktlinjerna för handlandet utgår från det tekniskt möjliga, medicinskt ändamålsenliga och mänskligt mariga. För att rädda skenet använder sig utredningen av några formella etiska principer. Man talar om kvinnans självbestämmande, om sjukvårdens ansvar för behövande patienter, och om pietet i förhållande till det döda fostret. Detta är fikonbladsetik: de tomma termerna rymmer principer utan giltighet och kraft. Deras enda roll är att dölja en hantering där nyttokriteriet går segrande fram.

En etiskt försvarbar hjälp åt parkinsonpatienter måste man nog leta efter på annat håll. Utredningen säger själv i en brasklapp att fostervävnad inte får användas om det finns en alternativ metod att uppnå motsvarande resultat. För flera år sedan uttryckte professor Anders Björklund och hans forskarlag i Lund sin förhoppning om att i cellkulturer på laboratoriet odla fram vissa bestämda, standardiserade celltyper. Det kanske går att programmera celler så att de uttrycker just de egenskaper man vill ha, t.ex. den signalsubstans parkinsonpatienter behöver. Det skulle ha varit intressant att få veta hur långt den forskningen har kommit. Därom tiger utredningen.