Flyktingar – vittnen om en värld i nöd

Sommarens bilder från Bari i Syditalien där 9 000 flyktingar från Albanien våldsamt och desperat sökte ta sig förbi en pryglande poliskedja för att komma in i Italien (ett land som redan har tagit emot tusentals illegala flyktingar), har ingett obehagliga känslor hos många. Dessa bilder väckte medvetandet om ett problem som varit övertydligt redan en längre tid. Är det en vink om vad som väntar den rika västvärlden i framtiden? Det finns skäl att reflektera över flyktingproblemet som enligt många bedömare bara kommer att växa.

Hotbilden

Enligt beräkningar från UNHCR (United Nations High Commissioner for Refugees, FN:s flyktingkommissarie) finns det f. n. omkring 15 miljoner flyktingar i världen, ca 2,5 miljoner Palestinaflyktingar inte inräknade. I länderna inom den europeiska gemen

skapen lever ca 10 miljoner flyktingar och emigranter, minst 3–4 miljoner förväntas strömma in de närmaste åren. Prognoserna måste ständigt justeras uppåt.

Till Sverige kom 1989: 30 300, 1990: 29 400 asylsökande, medan det enligt invandrarverkets statistik bara kom 7 070 asylsökande under jan-juni 1991, dvs. 9 000 färre som under samma tid 1990. I höst tycks trenden har vänt och antalet asylsökande har åter ökat till följd av inbördeskriget i Jugoslavien.

Under trycket av denna stormning av den rika fästning som Europa utgör hotar de traditionellt liberala asylreglerna där att bryta samman. Ännu så sent som 1975 under det kalla krigets dagar kom staterna under ESK-förhandlingarna i Helsingfors ösyrens om rätten till fri utvandring, en rätt som då avtvingades östländerna men som nu kommit att bli ett problem i väst.

När president Nixon 1972 besökte Kina och uppmanade sina kinesiska värdar att tillämpa större frihet att resa, lär den kinesiska ledningen ha svarat: ”Visst, men hur många miljoner kineser får vi skicka till New York?”

Av de asylsökande som nu kommer till Europa härstammar bara en minoritet från verkligt brutala stater som tillämpar förföljelse av oliktänkande. Antalet asylsökande av politiska skäl, dvs. de som uppger att de inte kan återvända till sitt hemland av fruktan för förföljelse, är i avtagande. De flesta som nu kommer till Europa faller inte längre under skyddet av Geneve-konventionen från 1951 utan är det som den svenska lagstiftningen kallar de fakto-flyktingar, dvs. de är utlänningar som utan att vara konventionsflyktingar inte anser sig kunna återvända till sina hemländer p.g.a. de politiska förhållanden och som åberopar tungt vägande omständigheter till stöd för detta (s.k. flyktingliknande skäl).

Drivkraften bakom den stora migrationen är befolkningstillväxten i utvecklingsländerna. Från de allra fattigaste länderna kommer inga flyktingar. Det starkaste utvandringstrycket utgår från de stater som kan garantera sin befolkning ett minimum av försörjning men inte erbjuder en mänskovärdig existens. Hit hör t.ex. länderna i Nordafrika. Inom EG räknar man med att det i det sydliga medelhavsområdet om 10 år kommer att finnas ca 100 miljoner människor fler än man kan försörja.

FN:s flyktingexpert Jonas Widgren anser att västvärldenskulle behöva skapa 35 miljoner arbetstillfällen i länderna på den sydliga hemisfären för att stoppa migrationen till industristaterna i Västeuropa, Nordamerika och Sydöstasien, men det förefaller ändå tveksamt att man med sådana gigantiska och i arbetslöshetens kris illusoriska projekt skulle kunna bygga dammar för att förhindra utflödet till den utvecklande världen. (Se sid 215 i detta nummer, ”Befolkningsexplosion eller rättvis fördelning.”)

De f.d. kommunistländernas ekonomiska sammanbrott och erosionen av den politiska makten i Östeuropa leder enligt många bedömare till att problemen för den rika västvärlden ytterligare ökar dramatiskt. Vad händer med Jugoslavien när den ekonomiska situationen försämras till följd av inbördeskriget? Men flyktingströmmar från Rumänien, Bulgarien och Jugoslavien utgör bara små rännilar jämfört med flyktingströmmen som förväntas komma när Sovjetunionen öppnar sina gränser 1993. Uppskattningarna varierar, men denna migrationsvåg lär enligt många bedömare i och utanför Sovjetunionen omfatta 4–5 miljoner människor som är beredda att lämna Sovjetunionen. Därför har en rad randstater och f.d. medlemmar i Warszawapakten förlagt sina trupper till gränsen utmed Sovjetunionen.

De ”nya” flyktingarna är till övervägande del unga förhoppningsfulla människor som har haft

möjlighet att skaffa sig biljett till väst. De drivs till stor del bort från sina hemländer av andra faktorer än de som betecknas som flyktingar enligt Genevekonventionen: det är först och främst den ekonomiska och politiska instabiliteten som är orsak till migrationen, vidare den ekonomiska skillnaden mellan öst och väst och nord och syd. I en rad länder tillkommer också rädslan för en radikal marknadsliberalism med dess brutala ekonomiska konsekvenser för de fattiga. Ytterligare faktorer bakom migrationen är krig, hunger, fattigdom, brist på utbildnings- och utvecklingsmöjligheter, brist på sociala nätverk och hopplöshet inför framtiden i det egna landet.

Pressen på de rika länderna att ta ett större ansvar för världens flyktingsituation ökar hela tiden. Men även den internationella uppmärksamheten kring flyktingarna har ökat. Bidragen till flyktingbiståndet har mångdubblats och ett stort antal flyktingar har tagits emot i västvärlden.

Flertalet flyktingar finns dock hos de så kallade första asylländerna i tredje världen som ofta är mycket fattiga och som inte själva klarar att ge flyktingarna hjälp. Tredje världens fattigaste länder som Pakistan, Sudan, Somalia och åtskilliga länder i Mellanöstern, Afrika, Centralamerika tvingas ta emot mångdubbelt fler flyktingar jämfört med det rika Västeuropa och Nordamerika.

Västvärldens reaktioner

Under trycket av den ökade flyktingströmmen i slutet av 1980-talet har många länder skärpt sin utlänningslagstiftning och infört en rad åtgärder för att begränsa eller förhindra invandringen. Denna tendens är tydlig i alla rika länder. UNHCR har uttalat oro över detta och även kritiserat att många asylsökande inte erkänns som flyktingar trots att de har tillräckliga skäl.

Sverige har sedan andra världskriget varit ett flyktingmottagande land, vars humanitära engagemang har givit landet ett gott internationellt anseende. Sveriges flyktingpolitik har varit generös vilket bidragit till internationell solidaritet. I december 1989 beslöt emellertid Sveriges regering utan att höra oppositionen, att begränsa asylrätten i strikt mening enligt Geneve-konventionen. Humanitära skäl, krigsvägran och icke-accepterande av sitt lands politiska förhållanden är inte längre tillräckliga skäl för asyl. Beslutet gällde retroaktivt och drabbade tusentals flyktingar som under lång tid väntat på uppehållstillstånd i Sverige.

Under de senaste åren har land efter land i Europa börjat begränsa rätten till asyl för att strypa invandringen. Skapandet av EG:s inre marknad 1993 och det s.k. Schengenavtalet mellan Tyskland, Frankrike och Beneluxländerna med skärpt gränskontroll mot omvärlden (se Signum 5/1990, sid. 153) och avskaffandet av alla gränshinder inom EG tvingar länderna att fastslå nya riktlinjer för gränsskydd och inre säkerhet. Många fruktar att tillämpningen av Genevekonventionen genom de nya riktlinjerna förvandlas till ett byråkratiskt och polisiärt problem. Vad gäller Schengenavtalet kan sägas att det verkar i restriktiv riktning därför att säkerhetsaspekterna väger tyngre än de asylsökandes intressen.

EG försöker också harmonisera sin politik genom den s.k. Trevigruppen där inrikes- och justitieministrar sedan 1986 haft hemliga överläggningar och där flyktingfrågan kopplats samman med diskussioner och åtgärder mot illegal invandring, narkotikahandel och terrorism. Tillvägagångssättet har nyligen starkt kritiserats av Vatikanen som ett försök att lösa flyktingproblemet genom kontrollmekanismer. Vad som behövs menar Vatikanen är ”solidaritet gentemot den nya migrationen”.

Etiska synpunkter

Utifrån den katolska kyrkans sociallära kan några synpunkter formuleras som vägledning för att bedöma Europas och Sveriges asylpolitik.

1. Grundläggande är principen att alla människor äger lika värde. Ingen får därför diskrimineras eller ringaktas p.g.a. att han eller hon tillhör en annan folkgrupp, religion eller kultur. Det är ett brott mot alla människors grundläggande och lika värdighet att utöva främlingshat, att rättsligt diskriminera utländska medborgare och att försöka att med dåliga ekonomiska och sociala villkor skrämma bort asylsökande.

2. Ur principen om alla människors lika värde härleds direkt flyktingarnas mänskliga rättigheter, som t.ex. rätten att bilda familj, att fritt bilda föreningar, att bo under människovärdiga förhållanden, att få utbildning, att få möjlighet att genom arbete förtjäna sitt livsuppehälle.

3. Den av den katolska kyrkan ofta upprepade nödvändigheten att ta ställning till de fattigas förmån i vår värld innebär att kristna skall vara gästfria gentemot fattiga och svaga människor och att de i den offentliga och politiska debatten skall agera som de svagas försvarsadvokat.

4. Flyktingar är ”vittnen om en världsvid orättvisa”, eller ett symptom på en världsordning som djupast sett präglas av orättvisor. Behovet av grundläggande reformer som bekämpar själva orsaken till flyktingvågor är trängande. Eftersom problemen och orsakerna är världsvida och ofta rotade i nord-syd-konflikten behövs mer än nationellt eller regionalt orienterade hjälpinsatser. Inga åtgärder får heller vara inriktade på att defensivt försvara ett ”europeiskt bålverk”.

5. De behövs en ny attityd och ett nytt beteendemönster för att förebygga fördomar gentemot främlingar/flyktingar och för att kunna möta dem med aktning och respekt, och för att kunna vara öppen för deras materiella och – inte minst – själsliga nöd. Det är nödvändigt att påverka alla till att erkänna mångfalden och komplementariteten i olika kulturer, och inse att mottagandet av främlingar/flyktingar inte bara är en börda utan en chans till större mänsklig och kulturell rikedom.

6. Staten äger rätt att bestämma det antal flyktingar och invandrare som landet i fråga kan ta emot. Därvid måste man i lika mån ta hänsyn till flyktingarnas nöd som till det egna landets rimliga sysselsättningsoch utvecklingspolitiska perspektiv, vilket i dag kräver en generös flyktingpolitik.