En helig stad?

Ämnet för denna monografi kan synas vara i smalaste laget. Är det så viktigt att veta, vad de kristna ansåg om Jerusalem och det heliga landet på 300-talet? I själva verket är dock ämnet både stort och nog så aktuellt. Den välskrivna boken skildrar början till de kristna vallfarterna till det heliga landet, nu en blomstrande industri i Staten Israel, och den gör detta genom att belysa teologin hos två av fornkyrkans mest inflytelserika tänkare, nämligen Eusebios av Caesarea och Kyrillos av Jerusalem. Särskilt gäller detta omdöme om Eusebios (c:a 260–339). Han var en sällsynt produktiv författare, och hans berömda kyrkohistoria är endast en i en lång rad av skrifter. Eusebios spelade en stor roll som förmedlare av den exegetiska traditionen från Filon och Origenes. I hans biskopsstad fanns ett exemplar av Origenes exegetiska jättearbete Hexapla, som i sinom tid användes av Hieronymus då han arbetade på Vulgata. Om ett bibelord kortfattat skall karakterisera Eusebios teologi, kunde det bli följande: ”Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning” (Joh 4:24). Det ledde till en principiellt grundad skepsis inför tanken på att det skulle finnas en inneboende helighet i platser och föremål. Men Eusebios tänkande var samtidigt i hög grad bestämt av den bibliska historien, där heliga platser och särskilt Jerusalem som bekant inte är utan en viss betydelse. Hur gick detta ihop?

Det hela komplicerades ytterligare av att Palestina under Eusebios tjugo sista levnadsår genomgick en dramatisk förändring. Det var Konstantin den Stores tid, och nu först kom det heliga landet under ett kristet styre. Efter det andra judiska kriget på 130-talet lät kejsar Hadrianus förstöra Jerusalem och vanhelga tempelplatsen. Orten kom nu att hela Aelia Capitolina (så kallades den ännu i Nicea-mötets beslut). Därmed var det för lång tid framåt slut med den kristna närvaron i Jerusalem och i viss mån i hela Palestina (Galiléen var massivt judiskt och överallt var hedendomen stark). Endast i Caesarea vid havet fanns en större kristen församling; där residerade också biskopen.

Allt detta var nu ändrat. Konstantin hyste vittgående planer för Palestina, och dessa planer var till inte liten del relaterade till de heliga platserna. Walker belägger med vältaliga citat hur oförberedd Eusebios var inför denna situation och hur opassande kejsarens tankar var för honom – den kejsare som han annars hälsade som en ny Mose och inte nog kunde prisa! För Eusebios var det en obiblisk och närmast vidskeplig tanke, att Guds närvaro skulle kunna knytas till vissa platser. I hans teologi är teofani en viktig term, och han ser patriarkberättelserna i 1 Mosebok som förebildliga. Gud uppenbarar sig momentant, och resultatet blir inte någon platsens helighet. Inkarnationen betonas inte så starkt och ses närmast som den sista och största av teofamerna.

Kyrillos, biskop av Jerusalem, hade en annan inställning. Till att börja med var han som biskop av Jerusalem glad över att hans biskopssäte fick ökad betydelse, medan Caesarea gick tillbaka. Kyrillos var inte en så grundlärd teolog som sin äldre samtida kollega vid havet, men han hade ett starkare pastoralt sensorium. Därför intog han ett klart mera positiv inställning till tanken på heliga platser. Inkarnationen betonas starkt, och Kyrillos lär att det ändliga kan fatta det oändliga, finitum capax infiniti.

De konkreta resultaten av denna inställning kan vi läsa om i ett ovärderligt dokument från denna tid, den sydgalliska (eller spanska) nunnan Egerias reseskildring från 384. Det är i allt väsenligt Kyrillos liturgiska program som hon skildrar med inlevelse och beundran (hon tillbragte hela påsktiden i Jerusalem). Där blir också tydligt, hur påfallande gammaltestamentligt orienterad den folkliga fromheten i Palestina var vid denna tid. Egeria antecknar noga alla händelser i Israels historia som är förenade med de platser son hon besöker. Under Stilla veckan ställs i Jerusalem för folkets vördnad ut sådana föremål som Salomos ring och de israelitiska kungarnas smörjelsehorn.

Walker behandlar också Eusebios och Kyrillos inställning till olika platser i evangelierna, t.ex. Galiléen, Betlehem och Oljeberget. Särskilt utförlig blir hans framställning av de båda biskoparnas attityd till den heliga gravens kyrka. Här har Eusebios inga betänkligheter, och författaren menar sig kunna rekonstruera ett helt eusebianskt program för uppförandet av de tre stora basilikorna i Palestina (Betlehem, Gravkyrkan och kyrkan på Oljeberget).

Det är fascinerande att följa Walker i hans jämförelse mellan de båda teologernas inställningar. En rad centrala teologiska temata passerar revy. Det var en för kristenheten skickelsediger tid, och Jerusalems korta tid som kristen stad fick då sina förutsättningar. Inte minst givande är de inblickar i Eusebios exeges av vissa ställen i Psaltaren som läsaren får sig till del.

Framställningen är ibland något övertydlig och kunde ha kortats ner. Däremot skulle man gärna ha velat få en tydligare framställning över hur man vid denna tid bland kristna teologer såg på de löften om ett land som finns i Gamla testamentet och som svårligen kan bortförklaras. Hur kunde dessa över huvud recipieras i en kristen kontext?