Ekumenik och omvändelse

I Andra vatikankonciliets ekumenikdekret, Unitatis redintegratio, kan man läsa följande: ”Ingen sann ekumenik är möjlig utan hjärtats omvändelse. Det är ju själens nya sinnelag, självförnekelsen och den generösa kärleken som uppväcker längtan efter enhet och bringar den till mognad. Vi bör alltså bönfalla Guds Ande om att han i sin nåd skänker oss uppriktig självförnekelse, ödmjukhet och saktmod i tiänandet samt broderlig generositet gentemot de andra.”

Omvändelsen som förutsättning för enheten är också temat i den s.k. Dombes-gruppens senaste ekumeniska dokument. (Pour la conversion des Eglises. Identite et changement dans la dynamique de communion. Les editions du Centurion.)

Dombes-gruppen är uppkallad efter ett trappistkloster nordost om Lyon, La Trappe des Dombes, där gruppen regelbundet samlats sedan mer än 50 år tillbaka. Redan 1937, när ekumeniken ännu befann sig i sin vagga, bildades Dombes-gruppen på initiativ av abbe Couturier, abbe Remillieux och pastor Bäumlin. Målsättningen var att katolska och protestantiska teologer tillsammans skulle be om kristen enhet samt arbeta med lärofrågorna. Dombes-gruppen är ingen officiell samtalsgrupp och dess dokument är inte bindande för de kyrkor som är representerade i gruppen. På grund av den inofficiella karaktären har gruppen haft en fri ställning och ofta befunnit sig ett steg före de officiella ekumeniska lärosamtalen. Gruppens ekumeniska vittnesbörd har i många avseenden fungerat som en inspirationskälla i det övriga enhetsarbetet. Atminstone inom det franska språkområdet har gruppen haft en pådrivande inverkan på den officiella ekumeniken.

Sex ekumeniska dokument har utgivits av Dombes-gruppen. Det första, som utkom 1972,

handlade om eukaristin och de övriga dokumenten har bl.a. rört frågor kring ämbetet, den helige Ande, kyrkan och sakramenten.

I det senaste dokumentet koncentrerar man sig alltså på omvändelsen som ett villkor för enheten. Bakgrunden till just detta ämnesval anges i introduktionen. Där sägs att Dombes-gruppens samtliga dokument vuxit fram ur en böne- och livsgemenskap, där lyhördheten i de samtal man fört lett fram till en ömsesidig attitydförändring, en omvändelse. Det djupare mötet har inneburit att man fått revidera sina respektive uppfattningar. Gruppen vill alltså med denna publikation föra fram sin egen erfarenhet av omvändelsen, utan vilken ”ingen sann ekumenik är möjlig”.

Det 114 sidor långa dokumentet är utförligt och tillhandahåller en mängd fakta om ekumenik. Framställningen är uppdelad på fyra delar. I den första delen anges vilken innebörd man ger åt nyckelorden ”identitet” och ”omvändelse” på tre olika plan; allmänkristet, ecklesiologiskt samt konfessionellt.

Därpå följer en historisk del, som dels ger prov på ”omvändelser” i kyrkans historia – här är Augustinus ett av föregångsexemplen – dels manar till en ny förståelse av historien. Kontroverser i det förgångna får inte hindra enhetssträvandena i dag. En ”rening av minnet” behövs för att ekumeniken skall framskrida. Frågan ställs också om det inte snart borde bli möjligt att framställa kristendomens historia på ett sätt som är acceptabelt för alla kyrkor. Man efterlyser alltså en interkonfessionell historiebeskrivning.

Den tredje delen ger ett bibelteologiskt perspektiv på omvändelsen. Kristushymnen i Filipperbrevet (Fil 2:6-11) står här i centrum. I Kristi kenosis (utblottelse) ”omvände” sig Gud själv och blev som en av oss. Förhållandet mellan identitet och omvändelse klargörs tydligt. Man förlorar inte sin egen identitet genom att omvända sig, utan det är precis tvärtom. Endast genom en ständig omvändelse finner man sin sanna identitet. Detta gäller inte bara den enskilde kristne utan hela kyrkan. En kyrka som inte omvänder sig kan inte kallas kristen. Som Guds folk, Kristi kropp och Andens tempel finner kyrkan sin sanna identitet när hon vänder om och låter sig reformeras.

Den avslutande fjärde delen upptas av rekommendationer eller förslag på vad omvändelse, omtänkande eller attitydförändring skulle kunna innebära för respektive kyrkotradition mer konkret. Reflexionen kring identitet och omvändelse medför att två typer av falsk ekumenik omedelbart kan avfärdas. Dit hör absorbering, att den ena kyrkan uppgår i den andra, vilket betyder att den förstnämnda förlorar sin identitet. En annan typ av ofruktbar ekumenik är att bli kvar i status quo. Detta ser Dombesgruppen som en verklig frestelse i dag. I det här fallet betyder status quo att den faktiska kyrkosplittringen uppfattas som normal. I stället för att aktivt söka enheten slår varje kyrka vakt om sin egen tradition eller identitet och sluter sig i sitt skal. Här är det omvändelsen som saknas.

”Slutpläderingen” i dokumentet kan ses som en uppmaning att bryta upp från status quo. Dombesgruppen framhåller att teologerna under de 25 senaste åren kommit fram till en betydande ekumenisk konsensus, vilket framgår i en stor mängd rapporter och dokument. När skall dessa texter omsättas i praktiken av kyrkorna? Ju längre man dröjer, desto större blir distansen till den enhet som faktiskt uppnåtts teologiskt. Den allvarligaste uppmaningen till det Dombes-gruppen kallar konfessionell omvändelse gäller just denna punkt. Enheten kan bara förverkligas genom kyrkornas handlande. I linje härmed föreslår gruppen att kyrkorna, när så befinns lämpligt, firar liturgiska försoningsakter tillsammans för att markera etapper på vägen mot den fulla enheten. Denna typ av omvändelse gagnar hela kyrkan och tillåter henne att ge ett trovärdigt vittnesbörd om att hon har omvänt sig till Kristus, sägs det avslutningsvis i Dombes-gruppens sjätte dokument.