Islamsk handelsrätt – idéhistoria och tillämpning

I det följande skall några islamska handelsrättsliga institut refereras. Referat och reflexioner har inriktats på hanafitisk rätt. Denna erkänns av något färre än hälften av världens muslimer och av flertalet av dem, som tillhör den islamska religionens ortodoxa huvudriktning, sunniterna. Den hanafitiska skolan grundades av Abu Hanifa (d 767) och dennes närmaste lärjungar Abu Yussuf och Muhammed ibn al-Hasan. De tre övriga nu levande ortodoxa rättsskolorna är den shafiitiska, malikitiska och hanbalitiska. Dessa tre skolor skall här blott refereras i komparativt syfte samt när de nutida kodifieringarna av den muslimska rätten kommer på tal. Detta kodifieringsarbete, som sköt fart med avkoloniseringen efter andra världskriget, har anor från 1800-talets Turkiet. I Nordafrika bedrevs kodifieringsarbete från början av 1900-talet. Kodifieringar av islamsk rätt gjordes även i den brittiska kolonialmaktens hägn, så i Indien, Sudan och Nigeria. Receptionen av fransk rätt skedde däremot till stor del utanför det kolonialistiska systemet, bl.a. genom politiska beslut av den turkiska statsmakten, vilken – i likhet med regeringarna i exempelvis de självständiga staterna i Sydamerika – hade funnit den franska lagstiftningen vara ändamålsenlig. Det kan nämnas att reception av fransk rätt i Egypten skedde på den brittiska kolonialmaktens initiativ, eller i varje fall med dess gillande. Det kan i sammanhanget nämnas att Egypten – där befolkningen sedan gammalt är shafiitisk eller malikitisk – av den turkiska statsmakten hade påtvingats den hanafitiska rättsskolan, som hade gjorts officiell. Vid den största och mest kända av islamska universitet – al Azhar i Kairo – finns fakulteter för alla de fyra rättsskolorna, den hanafitiska dock företrädd av blott några få lärare och en liten krets studenter.

Den rättsvård som bedrivs inom den shiitiska minoritetsriktningen – som dominerar i ett enda land, nämligen Iran – kommer inte att beröras i föreliggande framställning. För den, som till äventyrs finner sig behöva en orienterande inledning till det som nu följer, tillåter författaren sig att hänvisa till sin uppsats ”Islamsk rätt och rättskipning”, publicerad i Signum 1981:8.

Rättskällorna

Inom islamisk rätt erkänns i princip fyra rättskällor, Koranen, Sunna, Idjma och Quijas. Koranen är kvalitativt den förnämsta rättskällan om ock dess betydelse rent kvantitativt är helt ringa. I Koranen regleras fem civilrättsliga institut och bestäms om straff vid några få brott, de s.k. hadd-brotten.

Sunna tolkas i al-Shafiis anda såsom de rättsregler, moraliska normer och praktiska råd som kan utvinnas ur det som profeten Muhammed sagt, gjort och gillat. En äldre och numera undanträngd läromening, som stöddes av skolgrundaren Malik, innebar att man identifierade sunna med den ursprungliga islamska församlingens seder och bruk, då närmast den medinesiska. I förbigående kan det förtjäna att påpekas att denna förkastade läromening i modifierad form har starkt stöd – såsom en riktig tolkning av rättsutvecklingen – hos ickemuslimska islamologer. En ledande forskare som Ignaz Goldzieher (1850-1921) fann dock – och många med honom – att den muslimska rätten ej kunde föras längre tillbaka än till 720-talet, ungefär hundra år efter hegira (Muhammeds flykt från Mekka till Medina år 622).

Idjma betyder samstämmighet och innebär något som alla ortodoxa muslimer är ense om. Som särmening har förekommit uppfattningen att det endast skulle vara de religions- och rättslärdes enighet som borde efterforskas och manifesteras. Idjma används för att fastställa vad som är rätt sunna och kompletterar dessutom denna – i och för sig viktigare och principiellt högre stående – rättskälla.

Quijas betyder närmast analogi. Denna rättskälla har funktionellt inte någon självständig ställning. Den har till uppgift att göra det möjligt att använda gällande regler från Koranen, sunna och idjma på fall, som ej bokstavligen täcks av reglerna. Exempelvis kan ett förbud gällande terminsaffärer i torkade dadlar åberopas som en regel, som dels förbjuder lån eller kredit mot ränta för att köpa ett varuparti, dels vill stäcka äventyrlig handel och hasard. Man kan – om nu hängande frukt har utlovats som vederlag – ju inte veta om det någonsin blir någon dadelskörd på gäldenärens träd. Det anses då ej vara försvarbart att driva handel med denna.

I praktiken godtages även rättsregler som inte kan återföras på Muhammed eller den muslimska traditionen. Sådan landssed kallas urf, och räknas stundom som en femte rättskälla. En del systematiker räknar såväl quijas som urf till idjma. Särskilt inom det forna turkiska väldet med dess många folk – vissa av dem muslimska, andra icke – var man angelägen att erkänna och även reglera urf. Kalifen fastställde i en del fall regler som skulle gälla blott för vissa kategorier av ickemuslimer. Exempel på sådana var exempelvis de bestämmelser som på sin tid fanns rörande köpenskap med vin och andra alkoholhaltiga drycker och gällande växlar som löpte med ränta. I det gamla turkiska riket finns en obligationsrätt, som till stora delar inte fick nyttjas av de statsbärande majoritetsfolken och som kom kristna och judiska köpmän tillgodo.

Som bjudande norm för rättskipningen vid de muslimska domstolarna används erkända rättslärares encyklopediska och didaktiska arbeten. Den knäsatta doktrinen har samma ställning som rättsböckerna hade i norra delen av Frankrike fram till den stora revolutionen. Dessa lärare upprepar – inom en och samma skola – varandra och deras arbeten är utbytbara. För vissa av dem gäller att de har vunnit särskilt stor spridning. Anledning härtill är oftast att de anses vara lättbegripliga och pålitliga. Ett skäl för att någon författares arbeten har vunnit försteg inom det praktiska rättslivet kan också vara korthet. De erkända encyklopediska arbetena är synnerligen omfattande. Läroböcker, som ger goda och pålitliga sammanfattningar, värderas därför högt. Omfånget är den egentliga anledningen till att intet av de större verken hittills har översatts från arabiska till något västerländskt språk. De, som har tid och krafter nog till studier av de större arbetena inom den sunnitiska doktrinen utanför de islamska rättslärdes krets är personer, som väl behärskar både klassisk och modern arabiska. Något trängande behov av översättningar av dessa – för mänsklighetens historia så betydelsefulla – arbeten har därför inte anmält sig.

Modern västerländsk litteratur

Den västerländska litteraturen rörande den muslimska rätten, som har lämnat tryckpressarna sedan mitten av adertonhundratalet, har i betydande utsträckning haft samma syfte som motsvarande muslimska litteratur på arabiska. Det har rört sig om böcker med ett praktiskt syfte att tjäna rättslivet. De utsända ämbetsmännen verkade ej blott som förvaltare och skatteindrivare utan även som domare och kontrollanter av rättskipningen. För detta behövdes utbildning i bl.a. muslimsk rätt och användbara handböcker. Dessa skrevs ibland av kunniga kolonialtjänstemän, ibland av lärde män vid universiteten.

Förmedlare av kontakterna var även bildade och skickliga tjänstemän, som hade hämtats ur de då politiskt omyndiga folkens egna led. Arbeten, som har kommit från detta håll, är tyvärr inte alltid de bästa om man vill skaffa sig noggranna upplysningar om gällande inhemsk rätt. Några av de mest tillgängliga författarna är starkt påverkade av brittisk rätt och har varit angelägna att anpassa den muslimska rätten efter vad de ansåg vara sina arbetsgivares önskemål. En önskan att ex lege ferenda påverka den muslimska rätten i västerländsk anda spörjs jämväl i dessa arbeten. Ett universitetsarbete författat av en stugsittande professor i Budapest kan vara ärligare i redovisningen än en framställning tryckt i Bombay och skrivet av en för den islamska rätten nitälskande forskare med sina rötter i det hanafitiska Indien. En påverkande faktor under den kortvariga europeiska hegemonien kunde vara en oklar ävlan att vilja framställa den islamska rätten som jämbördig med och tämligen lik den rätt som användes av kolonialmakterna. Även under de senaste trettio åren har från muslimsk sida skett ett anpassningsarbete. Detta dock varit av annan art och har ej behövt taga omvägen över en reformistisk rättsvetenskaplig litteratur.

Många böcker är begränsade till ett enda muslimskt land. Sådana arbeten kan antingen ha koncipierats på ort och ställe eller vid något västerländskt – amerikanskt eller europeiskt – universitet. Om det senare är fallet behöver detta inte betyda att författaren står utanför den muslimska tros- och rättsgemenskapen.

Ett intressant – ehuru starkt teoretiskt och filologiskt orienterat – arbete är den danske forskaren Niels J Andersens ”Studier over hovedprincipperne i den islamske handelsret”, Köpenhamn 1961.

I Andersens arbete utreds bl.a. principerna för option vid köp och skillnaderna mellan generiska köp och specialköp.

Sharia och dagens samhälle

Den islamska rätten eller sharia ifrågasätts sällan i de muslimska länder där den ännu har en officiell eller halvofficiell ställning. Man bör även komma ihåg att den sunnitiska rätten gäller vare sig den är kodifierad eller ej. I två stater med stora muslimska befolkningar har sharia slopats helt och hållet. Ett avskaffande som har varit genomgripande och som kombinerats med förbud och straffpåföljder för den, som passivt eller aktivt, i strid med statsmaktens intentioner, försökte sig på att vidmakthålla sharia. Avskaffandet i de båda här åsyftade staterna skedde nära nog samtidigt men från skilda utgångspunkter. Åtgärderna blev i båda fallen effektiva.

De båda åsyftade länderna där den muslimska rättskipningen tidigare hade funnits men där den nu sedan mitten av 1920-talet är helt borta är Turkiet och Sovjetunionen. I numerärt hänseende rör det sig om ungefär lika stora folkgrupper, ca 45 miljoner i vardera landet. I båda fallen gällde avlysningen närmast den hanafitiska rätten.

I andra länder har sharia vunnit i stadga och styrka efter andra världskriget. Detta har samtidigt inneburit problem. Samhällsutvecklingen har i vissa fall gått åt håll som strävar emot sharia. Dilemmat har i stor utsträckning kunnat mötas med lönnkompromisser, utförda genom att man plockar och sammanför bestämmelser ur skilda skolor. En juridisk teknik, som förr ansågs diskutabel men som nu inför den nya tidens pockande krav har vunnit burskap. Den vanliga vägen har varit att man har bestämt sig för att bygga sina lagar på den hanafitiska skolans regler – dessa är genomgående mer töjbara än de andra skolornas – och tillåter sig utbyten av regler genom att hämta dem från framför allt den malekitiska riktningen i den mån de hanafitiska har funnits vara otjänliga. Denna metod har bl.a. använts för att ge kvinnorna större självständighet inom familj och samhälle.

Mouradgea d’Ohssons pionjärinsats

År 1787 började ett arbete med namnet ”Tableau général de 1’Empire Othoman” att utges i Paris. Det var författat av den dåvarande svenske dragomanen vid Höga Porten. Ignatius Mouradgea d’Ohsson (1740-1807). Arbetet utkom i två parallella upplagor, en praktupplaga i folio och en enklare i oktav. Tryckningen avslutades först 1821 (1824), åtskilliga år efter författarens död. I biografiska uppslagsverk brukar sägas att Mouradgea var armenier. Detta bör sannolikt inte i första hand tolkas som en uppgift om etnisk tillhörighet. Termen syftar rimligen på att han skulle ha tillhört den armeniska kyrkan. Inom det turkiska väldet reglerades även de kristnas angelägenheter genom statsmaktens försorg. De kristna indelades i förvaltningshänseende i armeniska kristna och i grekiska. De kristna, som vare sig tillhörde den grekisk-ortodoxa eller den armeniska kyrkan, hade inte sin ställning offentligträttsligt reglerad.

Som dragoman (ämbetet motsvarar ungefär en beskickningssekreterares och tolks) hade Mouradgea goda möjligheter att studera det officiella livet i Konstantinopel. Han var dessutom född där. Han förefaller att ha varit förmögen redan från början och förkovrade sin ekonomiska ställning genom gifte. Förmögenheten var för honom inte ett självändamål, hans kunskapstörst och äregirighet drev honom att använda den till att utforska det offentliga livet i Turkiet. Hans ”Tableau général” är skriven på en lättillgänglig franska och med användande av en korrekt juridisk terminologi. En del av förklaringen till detta ligger i att han som medarbetare hade anställt en förfaren och skicklig fransk abbe.

Mouradgeas ”Traité général” var ett pionjärarbete, som har klarat av provet att väl motstå angreppen från tidens gnagande tand. Även om det ej längre är tillåtet att åberopa sig på hanafitisk rätt i Turkiet har Mouradgeas arbete fortfarande stort intresse.

Gustav III adlade Mouradgea år 1780 och femton år senare blev han svensk minister i Konstantinopel. Han dröjde – av begripliga praktiska skäl – till år 1801 med att låta introducera sig och sin ätt på Riddarhuset i Stockholm (adliga ätten nr 2171, sonen blev friherre under nr 383).

Hanafitisk handelsrätt

I det följande skall redovisas ett antal viktiga handelsrättsliga institut. Framställningen följer i stora drag Mouradgeas. Denna är enklare och följer en mer lättillgänglig systematik än en del modernare, ofta starkt teoretiserande arbeten.

Det som gäller den egentliga handelsrätten återfinns i sjätte delen av oktavupplagan av ”Tableau général”. Här är det sjunde kapitlet ägnat de regler som gäller ”du commerce”. Anslutande härtill är ett kapitel som bl.a. avhandlar förmögenhetsrätt, ”diverses lois relatives aux personnes et å proprieté”.

I den hanafitiska handelsrätten bestäms bl.a. om bolags bildande och brytande samt dessas verksamhet, fullmakter av olika slag, köp och försäljning samt därmed sammanhörande regler, optioner vid handel, återgång efter gjort avslut, grannars och delägares lösensrätt vid försäljning av fastigheter, om penningar, valutor och handel med guld och silver, assignationer, ocker, gill handelsvinst samt gäld och konkurs.

Det finns fyra typer av ekonomiska bolag. Den första typen bildas på så sätt att delägarna slår ihop sina förmögenheter i allt vad de äger och har, såväl lösöre som fastigheter. Den andra sorten utgörs av kapitalassociation och den tredje av att man inte sätter in kapital utan istället sin arbetskraft i bolagets verksamhet. Den fjärde formen består i att man gör sammanskott av delägarnas kredit. Även bolag av denna sistnämnda art har visat sig motsvara ett behov och har prövats i det praktiska livet.

Den första formen ter sig som enklast men är i praktiken den mest krävande och komplicerade. Noggranna förteckningar över bolagsmännens samtliga tillgångar och skulder måste göras och deras kvot av bolagets förmögenhet bestämmas.

När det gäller det kapitalassociativa bolaget är ordningen en annan. Denna bolagsform motsvarar på intet sätt de aktiebolag som vi själva är vana vid. Bolaget kan antingen bygga på att samtliga delägare går in med lika mycket kapital i bolaget och gör lika stora arbetsinsatser eller på vägda och olika insatser.

Den tredje typen – där man sätter in sina framtida arbetsinsatser – är särskilt lämplig för tekniker, hantverkare och konstnärer. Villkoren för att få bilda ett sådant bolag är rätt fria och man har god möjlighet att laga efter lägligheten.

Också beträffande den fjärde bolagstypen är formerna tämligen fria. Att det rör sig om ett bolag, som består av ett sammanskott av delägarnas krediter, bör tolkas i vid mening. Det är inte blott krediter som sammanskjuts utan även bolagsmännens kunskaper, skicklighet och kapacitet.

För samtliga fyra typer av ekonomiska bolag gäller, att varje bolagsman är solidariskt ansvarig och att varje intressent har rätt att företräda bolaget.

Bolagets förmögenhet är alltid skild från delägarnas privata. Detta gäller även om den första typen, som består av sammanskott av delägarnas totala förmögenheter.

Även för bolag som medför en total sammanslagning av delägarnas – vid tiden för bolagets bildande ägda – förmögenheter gäller att bolaget inte kan sökas för bolagsmännens hushållsskulder, böter e dylik.

Bolaget bryts och måste rekonstrueras om någon delägare avlider. Samma sak gäller om någon av dem avfaller från den islamska religionen.

Fullmakt och prokura spelar en roll i rättslivet. Befullmäktigade uppdragstagare har vanligen en synnerligen självständig ställning gentemot huvudmannen så länge denne är belåten med redovisningen. En enkel relation är att någon som äger kapital ger någon betrodd och skicklig person i uppdrag att utan närmare instruktioner förvalta detsamma. Skillnad görs mellan prokura och självständigt uppdrag som handelsagent. Det är endast det senare som regleras inom handelsrätten.

I den islamska rätten – liksom i många andra juridiska system – är köpeavtalet kontraktet framför alla andra. Inom den muslimska rätten konstrueras många andra avtal – även om de faller utanför handelsrätten – med köpeavtalet som förebild. Sanktioner och regler om nullitet (ogiltighet) bestäms med köpeavtalet som norm. Ibland kan dessa formella överensstämmelser leda till missförstånd rörande den islamska rättens materiella innehåll. Brudköp förekommer inte i denna rätt, däremot en hemgift, som betalas till hustruns familj och som kan vidareledas till henne själv. Syftet med hemgiften är att stärka hustruns ekonomiska självständighet. Detta går så mycket lättare eftersom makarna enligt muslimsk rätt inte har giftorätt i varandras egendom (men väl arvsrätt). Mannen har aldrig inom detta rättssystem kunnat förfoga över vad hustrun genom gåva, arv eller eget arbete tillför sig. Förhandlingar rörande hemgiftens storlek, begärda och ställda garantier, avbetalningar o dylik i samband med frieri och äktenskap har lett till att mången utomstående missförstår äktenskapskontraktets innebörd och oriktigt föreställer sig att kvinnan används som en handelsvara.

Åter till det egentliga köpeavtalet. Man skiljer i hanafitisk rätt mellan fyra typer, nämligen a. byte, b. kontantköp, c. kreditköp, och d. köp med förskottslikvid.

Vid köp gäller att avtalet i princip är muntligt och att de påtecknade kontrakten inte är omedelbart konstitutiva utan tjänar ett protokollariskt syfte. Värdet av skrivet kontrakt blir därigenom i praktiken högst påtagligt.

Ett köpeavtal (aqd) innehåller alltid två klart åtskiljbara led, offert (idjab) och accept (quabul). I malikitisk och shafiitisk rätt förekommer också ett institut som innebär obligatorisk option på såväl säljar- som köparsidan och som kan avtalas bort. I regel är denna optionsrätt helt kortvarig och varar ofta endast så länge sammanträdet vid vilket köpslagan sker (khijar al-majlis) pågår. För referat och analys av dessa regler hänvisas till Andersens nämnda arbete.

Kravet på överensstämmelse mellan vad som har överenskommits vid muntliga förhandlingar och vad som står i kontraktsförslag, som senare kommer med posten, är stort hos dem som har fostrats inom den islamska rättstraditionen. Muntliga överenskommelser räknas och det duger ej att bortse från dem med hänvisning till att de blott skulle vara preliminära.

Möjligheterna till missförstånd är stora när affärsöverenskommelser skall slutas mellan parter som har tillgodogjort sig skilda traditioner inom köpenskap och rättskipning. Dessa svårigheter bör dock inte överdrivas. Den använda logiken är inom västvärlden och den islamska densamma. Grekiska filosofer, judiska rabbiner och kristna kyrkofäder har påverkat den islamska traditionen. Det finns stora överensstämmelser mellan den romerska rättens institut och den muslimska rättens. En påverkan av romarrätten – förmedlad genom de många rättsskolor, som fanns i det bysantinska riket – har skett. Många av dessa romerska rättskolor fanns i trakter, som tidigt erövrades av araberna.

Det finns ett och annat, som kan medföra, att ett avtal varken bör eller får ingås och vidmakthållas av den muslimska parten. Avtal kan på grund av gällande regler räknas som en nullitet. Ibland är denna nullitet rättsligt självklar, stundom gäller att avtalet måste anfäktas vid domstol för att kunna sättas ur kraft. Detta har betydelse för att bestämma tidpunkten då det tilltänkta avtalet sätts ur spel. Svårigheter och möjligheter till tvist och missförstånd behöver dock ej leda till en överdriven försiktighet, en försiktighet som skulle kunna bli till en nedbrytande och skadlig misstänksamhet. Flertalet rättshandlingar räknas enligt de muslimska juridiska auktoriteterna varken som påbjudna, berömvärda, klandervärda, anfäktbara eller förbjudna. Parternas möjligheter att själva bestämma om vad som skall gälla i samband med en affärstransaktion är stora. Vidare bör man ha klart för sig, att den omständigheten att en transaktion är klandervärd eller anfäktbar inte behöver betyda att den är rättsligt ogiltig. I några fall gäller att handel med viss vara – såsom vin eller svinkött – är otillåten för muslimer men tåls och regleras om den sker mellan parter av annan tro. Det pragmatiska draget i den hanafitiska rätten är i många fall – men inte helt och hållet – ett arv från det gamla turkiska kalifatets dagar, dvs. tiden fram till år 1924 då ämbetet avskaffades och Turkiet sekulariserades. Inom de andra rättsskolorna beaktas ej på samma sätt, att rätten även kan gälla såsom en social förmån, som i vissa fall kan komma ickemuslimer till nytta.

Redan långt före den ungturkiska revolutionen och kalifatets avskaffande hade emellertid det turkiska riket – som ända till senare delen av adertonhundratalet åtminstone formellt famnade över merparten av de delar av Östeuropa, som inte tillhörde Ryssland eller Österrike, samt över Mindre Asien och Nordafrika – starkt påverkats av den franska rätten, sådan den hade gestaltats genom de lagar, som promulgerades under Napoleon I:s tidevarv. Detta var en påverkan som hade kommit för att stanna. Vid tvist och vid förhandlingar, som syftar till att i förväg stävja uppkomsten av tvister, kan det därför ofta vara till stor nytta att känna till den franska code du commerce. I likhet med andra franska lagar med ursprung i napoleontiden är denna lag lätt att läsa och tolka.

För att ett köp skall vara lovligt enligt sharia krävs att vissa formella och materiella krav skall ha uppfyllts. Åtskilliga av dessa är sådana som av västerlänningar uppfattas som nära nog självklara och som föga besvärande. Vid köp (lagligt köp = bey sahih) krävs att parterna skall ha rätt förstått varandra och att en tydlig överenskommelse skall ha slutits, vidare skall varan vara lovlig för handel, vilket också betyder att den skall ha ett visst värde. Av säljaren krävs att han äger det han säljer och att han för all framtid vill avstå från hela sin äganderätt på ett oinskränkt sätt till köparen. Utöver dessa fyra huvudprinciper gäller en rad bivillkor, såsom regler för fastställande av tidpunkten när äganderätten överförs till köparen och handeln är utan återvändo med mindre klander av köpet vinner domstols eller skiljemäns gillande. Självfallet kan också säljarens garantiåtaganden sätta köpet ur spel och leda till återgång, reparation eller skadestånd. Utrymmet medger inte ens referat av de villkor gällande leverans, krediter, terminsköp m.m. som finns medtagna i Mouradgeas tämligen korta redogörelse.

Även när det gäller lån och hypotek innehåller den traditionella rätten bestämda och detaljerade regler. Både handpant och inteckning i fastighet är institut som regleras i sharia. När det gäller handpant hänvisas till profeten Muhammeds sunna. Denne köpte mer än en gång livsmedel på kredit hos en judisk köpman och lämnade därvid olika klädesplagg som pant.

Optioner och suspensiva köp spelar en stor roll inom den muslimska juridiska doktrinen. Även dessa institut har sina motsvarigheter inom västerländsk rätt och bjuder därför sällan på kontroverser. För den händelse att någon överskrider sitt rättsliga mandat – exempelvis en omyndig, en förmyndare eller en prokurist – krävs att gjorda överenskommelser stadfästs på ett eller annat sätt. Något som är välkänt även i andra juridiska system än de sunnitiska.

Också beträffande remissor av olika slag, påstående om ocker, gäld samt betalningsinställelse och konkurs finns det bestämda regler. Även vad gäller dessa viktiga ting får vi konstatera att en anspråkslös översikt inte räcker för närmare information. Låt oss nöja oss med att konstatera att båda parters rätt tillvaratas inom sharia även i de fall då den ena genom eget vållande eller olycka har hamnat i betalningssvårigheter.

Slutord

Studiet av islamsk rätt på handboksnivå är inte mer krävande än läsning av kursböcker. Det är mer tid, tålamod och energi än tankeskärpa som krävs.

Någorlunda användbara kunskaper av det här slaget kan man inte plocka till sig ur tomma luften. Man måste också ha en grund att stå på. Utan insikter i det egna landets lagar och rättsliga traditioner jämte vissa kunskaper i allmän religionsvetenskap blir studierna av läroböcker i muslimsk rätt varken intressanta eller fruktbärande.

Handelsrätten är jämte familjerätten – och då särskilt äktenskapsrätten – ett område där kollisioner mellan muslimskt och västerländskt lätt uppkommer. I båda fallen finns mycket att vinna om man har möjlighet att förstå den andra partens argumentation. Även i länder, som länge hade uppehållit fredliga och krigiska kontakter med islamvärlden, erkändes behovet av gedigna kunskaper i islamsk rätt först under förra århundrandet. Sedan dess finns i länder som Storbritannien, Frankrike, Spanien, Italien, Nederländerna och Ryssland en obruten aktiv och passiv informativ tradition. Det bör observeras att en del originalforskning även har publicerats på tyska och att viktiga holländska arbeten har översatts till detta språk. Det är inte realistiskt att tänka sig att något liknande skulle kunna vidmakthållas i de nordiska länderna. Möjligheten att åka snålskjuts på de rön, som har gjorts och görs i länder med stark islamologisk forskningstradition kan utnyttjas. Nyttan av kunskaper i islamsk rätt – som i många fall bör kompletteras med insikter i bl.a. recipierad fransk rätt – är troligen inte uppenbar för envar. Den som har lidit rättsförluster på grund av att landsmän med västerländsk juridisk och ekonomisk utbildning inte har kunnat hjälpa till i tvistemål och andra rättssaker på grund av okunnighet i sharia lär dock ej tveka om svaret. Skall man diskutera och förhandla är det nödvändigt att ha åtminstone någon kännedom om muslimska myndigheters och motparters sätt att tolka rätten och dess problematik.