Informationer

Sydafrika

Förhoppningarna om ett klart avståndstagande från rasåtskillnadspolitiken, apartheid, och en genomgripande sinnesändring inom Nederländsk-reformerta kyrkan, NGK (Nederduitse Gereformeerde Kerk) har kommit på skam. Diskussionerna och besluten vid den nyligen avslutade generalsynoden i Pretoria (administrativ huvudstad i Sydafrikanska unionen) visade än en -gång att de reformdrivande krafterna inom NGK utgör en svag minoritet. En knapp majoritet av synoddeltagarna röstade för att samfundet skall dra sig ur Reformerta världsförbundet. Beslutet som fattades med den tämligen knappa övervikten av 234 röster mot 230, blir emellertid utan verkan. För ett formligt utträde ur världsförbundet skulle det ha erfordrats en tvåtredjedels majoritet.

Sydafrikas tre kalvinistiska samfundsriktningar har sin förankring hos de inkomna européer som talar kapholländska, afrikaans, och hos blandfolk men också hos infödda afrikaner. Det största bland de tre nederländsk-reformerta samfunden är just Nederduitse Gereformeerde Kerk. NGK är den mest inflytelserika kyrkan i Kaplandet. Samfundet har också stort inflytande på de makthavande i Pretoria. Trots att det inte finns någon statskyrka i Sydafrika, spelar NGK en bestämmande roll på det politiskt-sociala området. NGK har fått skenet emot sig främst för att det tidigare bestått den teologiska underbyggnaden åt rasåtskillnadslagen. (Se Signum 1982:2 s 53.) Samfundet påverkade då regeringarna i Pretoria genom sitt beslut att införa rasåtskilda skolor och bostadsområden och att genomdriva förbudet mot etniska blandäktenskap. Fram till 1974 hade NGK inte bara hjälpt fram politiken med s.k. separat utveckling, utan också underbyggt den med skriftbevis ur Gamla testamentet. Omsider har man frångått trafiken att motivera apartheid med bibelcitat. Men fortfarande talar man i dessa kretsar om ”apartheidpolitikens rika välsignelser för de svarta”.

Generalsynoden i Pretoria utspelades i slagskuggan från antiapartheidresolutionerna vid den senaste konferensen inom Reformerta världsförbundet. Vid det reformerta världskyrkomötet i Kanadas huvudstad Ottawa nu i augusti riktade de andra kyrkorna den allvarliga anklagelsen för heresi mot de sydafrikanska kalvinisterna. Världsförbundet som företräder omkring 70 miljoner kristna, förklarade apartheid irrlärigt. Två boersamfund fick sitt medlemskap suspenderat, dvs. de är avstängda från det praktiska arbetet till dess de avsvär sig rasläran. Som villkor för ett återinträde nämndes att Nederländsk-reformerta kyrkan skall bistå dem som tvingats lida under apartheid. NGK skall vidare enligt världsförbundets stadganden förplikta sig att avveckla rasåtskillnaden i kyrkan och i politiken. Den av blandfolk bestående Nederländska missionskyrkan (Nederduitse Sending-Kerk) har jämte metodistkyrkan i landet anslutit sig till förkastelsedomen och uppmanat NGK till sinnesändring. Men de flesta synoddeltagarna ur NGK förblev orubbliga. De är fast övertygade om att deras samfund blivit offer för vanställande utmålning.

Under den reformerta predikstolen råder sedan länge strikt rasåtskillnad. För att förhindra att afrikanska, asiatiska och europeiska kristna skockar sig tillsammans i kyrkbänkarna, har de nederländsk-reformerta samfunden tidigt skaffat sig avläggare. År 1881 instiftades sålunda missionskyrkan, Sendingkerk, för blandfolk. Senare tillkom också segregerade dottersamfund för afrikaner och för indier. Trots den gemensamma trosgrundvalen hålls de fyra samfunden strängt åtskilda från varandra. Sedan 1975 är dessa avläggare helt självständiga; av dotterkyrkorna har det blivit fullmyndiga systerkyrkor som nu uppträder alltmer självmedvetet. Gång på gång har man sökt förena det europeiska modersamfundet och dess systergemenskap in Christo. Man har föreslagit införandet av en gemensam allfolklig synod och upprättandet av fullständig kyrkoenhet. Men inte ens idag har man vid de vitas generalsynod uppnått mer än en viljeförklaring till närmare samverkan i en framtid.

Ett kyrkligt principdokument från 1974 med titeln ”Folk, ras och nation” blev inte omarbetat utan lättvindigt hänskjutet till en kommission. Men medan det tidigare fanns bara ett fåtal dissidenter, som lätt kunde isoleras, så är läget idag ett annat. Av enstaka stämmor som tidigare helt enkelt ignorerats, har idag blivit en kör. Det är därför svårförståeligt att generalsynodens ledning officiellt icke tagit kännedom om det öppna brev från 123 reformerta teologer där de resolut vänder sig mot apartheid i kyrka och stat. I animerade diskussioner som vanligen fördes inom lyckta dörrar, blev dessa motståndare till kyrklig rasåtskillnad närmast utmålade som terrorister i andlig måtto. Man gick på nytt i ställning mot den ekumeniska rörelsen och försåg de stockkonservativa synoddeltagarna med propagandatraktater där det ordades om ateistiska och kommunistiska tendenser inom ekumeniken.

Många verkar fullt och fast att tro, att boerdömet med dess allt behärskande stamkänsla icke är ett människoverk, utan en Guds skapelse. Bössan, plogen och bibeln spelade så stor roll för inkomlingarna från Nederländerna, att deras mentalitet och livsstil bibehåller sin prägel ännu idag. Fromhet och kyrklig aktivitet är fortfarande fast rotade, särskilt på höglandet. Gamla testamentet uppfattar många boer som riktningsgivare för livsföringen, till dels även som kulturhistoriskt fundament för deras politik. Men å andra sidan måste man ha klart för sig att många boerättlingar som t.ex.. är verksamma inom storföretagen, ser på sina historiska rötter med upplyst distans. Många ledande män i näringsliv och samhälle följer med sin tid. Detta borde också få återverkningar på andan inom boerkyrkorna. Av generalsynoden, som betraktar sig som boerfolkets samvete, hade man väntat sig en omprövning av rasåtskillnadspolitiken just utifrån den moraliska ståndpunkten.

Statistik

I katolska kyrkan ökar antalet medlemmar, men antalet kyrkoanställda stiger inte i samma utsträckning; siffran för präster och ordenssystrar sjunker alltmer. Se där några tendenser som kan utläsas ur ”Statistisk årsbok för kyrkan”, Annuarium statisticum Ecclesiae, som nu utsänts från Vatikanen i sin elfte årgång avseende året 1980. Enligt den utgjorde katolikerna i hela världen högt räknat 784 miljoner per 31/12 1980 och kyrkans medarbetare 1 679 633 personer med en ökning på 3 700 från det föregående året. Med prästantalet 413 600 kunde kyrkan anteckna en minskning med 0,6 % från föregående år, och det är liksom antalet från 1979 den lindrigaste nedgången sedan 1971 (att jämföra med toppnoteringen 1 % 1976).

Av de 784 miljonerna katoliker, som utgör 18 % av världens befolkning, bor 49,1 % i Amerika (1970 46 %), 7,5 % i Afrika (1970 6,1 %) och 34,7 % i Europa (1970 ännu 39,7 %); katolska kyrkans huvudfäste rör sig mot Syd. Katolikernas befolkningsandel är i Amerika 62,4 %, i Europa 39,9 %, i Oceanien (Stillahavsvärlden) 25,5 %, i Afrika 12,5 % och i Asien 2,4 %. Medan den katolska befolkningsandelen i Amerika har ökat med 2,5 procentenheter under loppet av en tioårsperiod, har motsvarande siffra för Europa minskat något.

Den måttliga tillväxten med 0,22 % hos kyrkans yrkesmedarbetare – biskopar, präster, ordensfolk, ständiga diakoner, kateketer och lekmannamissionärer – håller inte jämna steg med totalantalet katoliker. Man ser att biskopar, präster och diakoner utgör 30,4 % av samtliga kyrkotjänare i Europa, medan motsvarande siffra för Afrika är endast 8,8 %; det innebär att katolska kyrkan på södra halvklotet alltmer anförtror (och måste anförtro) församlingsvården åt lekmän.

Antalet biskopar har med 3 799 i det närmaste förblivit detsamma (24 fler; 131 nyvigda, 107 avlidna). Biskoparnas fördelning på de olika världsdelarna motsvarar endast ungefärligen katolikernas spridning: 34,4 % i Amerika, 33 % i Europa, 14,1 % i Asien, 11,8 % i Afrika och 2,7 % i Oceanien. Man lägger märke till att de utländska biskoparna i Tredje världens länder alltmer ersätts med inhemska. Under den korta tiden mellan 1978 och 1980 har andelen utlänningar i kyrkoledningen sjunkit från 41,4 till 38,6 % i Oceanien, från 37,6 till 34,6 % i Afrika (alltså till bara en dryg tredjedel) och från 25,9 till 23,7 % i Asien.

De 413 600 prästerna fördelar sig på de olika världsdelarna på följande vis: 4,2 % i Afrika, 29 % i Amerika, 6,6 % i Asien, 58,8 % i Europa och 1,4 % i Oceanien. Genom utebliven återväxt har prästernas genomsnittsålder och dödlighetstal rakat uppåt. Vatikanen konstaterar en utplaning av ämbetsnedläggelserna. Prästantalets tillbakagång överlag mot föregående år (minskning med 0,6 %) har sin grund i dalande siffror för Nordamerika (minskning med 0,5 %) och Europa (minskning med 1,13 %), medan man kan finna positiva tendenser i Afrika (ökning med 5,1), Centralamerika (ökning med 3,3), Sydamerika (ökning med 0,7) och Sydöstasien (ökning med 2,7 %).

Under 1980 har vidare prästseminarierna mottagit fler studerande än tidigare, även om den relativa tillväxten med 1,6 % mot föregående år betyder ganska litet i sammanhang med den klena numerären absolut räknat. Av stor betydelse är att antalet prästkandidater sjunkit med hela 6,2 % under ett enda år (1980) i Nordamerika, medan andra delar av världen kan visa upp ansenliga tillväxttal, såsom Afrika med 36,1 % från 1976 till 1980 och Asien med 15,8 % motsvarande tid. Likaså vigdes fler präster 1980; men det räcker inte för att ersätta förlusterna genom naturlig eller begärd avgång och dessutom anpassa sig till det större antalet katoliker. Enligt de offentliggjorda uppgifterna så gäller för hela världen – men med stora geografiska skiftningar – att det går en präst på 1896 katoliker och en kyrkoanställd på åtminstone 467 katoliker.

Per den 31 december 1980 märks en nedgång beträffande ordenssystrar med 7,4 % sedan 1973 – en minskning som visat sig särskilt tydligt i Oceanien (10,6 %), Europa (9,1 %) och Amerika (8,1 %) men måttligare i Afrika (2 %); bara Asien noterade en ökning med 5,7 %. Också här finns geografiska skillnader. Enbart i Europa och Amerika arbetar 54,9 respektive 30,6 % av världens ordenssystrar; på Asien kommer så litet som 9,1 %, på Afrika 3,7 % och på Oceanien 1,7 % av de till en knapp miljon uppgående ordenssystrarna.

Sankt Ansgar

Vetenskapliga undersökningar har enligt Frankfurter Allgemeine Zeitung 82-11-08 nyligen belagt äktheten av vissa reliker från den helige Ansgar (801-865) vilka länge ansetts som försvunna men som ifjol återfanns i Stiftsmuséet i Hildesheim.

Det rör sig om ett lårben och ett underben som härstammar från Nordens apostel, den förste ärkebiskopen av Hamburg, senare Hamburg-Bremen. Ett pressmeddelande från biskopsämbetet i Hildesheim låter därför meddela att en undersökning utförd av den rättsmedicinska institutionen vid universitetet i Göttingen samt institutionen för fysikalisk kemi vid universitet i Hamburg och en jämförande studie med den i Hamburg bevarade armreliken har bevisat äktheten av Hildesheimfyndet, som nu kommer att vila under ett sidoaltare i domkyrkan i Hildesheim.

Nordkorea

Alltsedan Koreakrigets dagar har informationer om de kristna i Nordkorea varit mycket sällsynt förekommande. I tidskriften Die katholischen Missionen kan man emellertid läsa om att landet under 1981 har besökts av 50 amerikanska medborgare och att en av dessa, kyrkoherde Schultz från Berkeley, Kalifornien, lyckats få kontakt med en presbyteriansk pastor vid namn Ko Keen Jun för en intervju. Enligt dennes uppgift fanns det 1 400 kyrkor och 120 000 kristna i landet när ”den demokratiska folkrepubliken Korea” utropades 1948 under sovjetisk ockupation. Genom amerikanska bombningar förstördes alla kyrkor under koreakriget. Många kristna flydde till Sydkorea under åren 1950-1953 då kriget pågick. Idag uppskattas antalet kristna i Nordkorea till 5000. Några kyrkor finns inte längre och de behövs kanske inte heller då de kristna samlas till gudstjänst i privathem i grupper om åtta till tio personer, mest äldre, på sön- och helgdagar. Ungdomen kan man knappast nå.

Frågan om de kristna deltog i det politiska livet besvarade pastor Ko med ja. Vicepresidenten t.ex. Kang Ryon Wook är kristen liksom fyra ledamöter av den ”högsta folkförsamlingen”. 80 procent av de kristna är presbyterianer till konfessionen och den näst största gruppen är metodister. Katolikerna utgör mellan två och tre procent, 100-150 personer alltså. Alla samfund och kyrkor är företrädda i en kristen koreansk förening, en organisation som arbetar på riks-, provins- och lokalplanet för landets utveckling och för religionsfrihet. Ett övergripande mål är att Korea skall återförenas.

”Förekommer det kristna i det koreanska kommunistiska arbetarpartiet?” var en fråga. ”Nej, religiöst inriktade personer antas inte där. De kristna deltar i det socialdemokratiska partiet som är representerat i högsta folkförsamlingen liksom Chondopartiet.” Chondo-Dhungu uppstod som en reaktion mot 200 år utländskt religiöst inflytande och bygger på inhemska religiösa traditioner.

Så långt sträckte sig den nordkoreanska yttrandefriheten enligt vår källa.

Det stora antalet kristna som flydde till Sydkorea under kriget, flydde i själva verket från kommunistiskt förtryck. Hur den lilla rest katoliker som finns kvar lever är helt okänt. Bekant är emellertid ett yttrande av den infödde biskopen Hong i Pyongyang från 1949 då hans katedral beslagtogs: ”Denna kyrka är uppförd av fromma gåvor från mitt folk. Den måste alltid förbli en plats där Gud äras.” Dagen därpå var han försvunnen. I Annuario Pontificio för 1982 står han ännu som biskop för sitt stift med tillägget ”saknad”.

1949 till 1950 fängslades alla infödda präster och kateketer. Vissa arkebuserades omedelbart och övriga är spårlöst försvunna. Tyska benediktiner från ett kloster Wonsan sattes då i ett fångläger i landets norra del där 17 av dem dog av undernäring. De 13 överlevande kunde 1954 genom Adenauers intervention återvända till Västtyskland. Det är också känt att 35 protestantiska präster häktades vid ett möte 1948 i Pyongyang och sedan dess är de spårlöst borta.

Sri Lanka

Om missionärer som numera sänds ut från kristnade länder i Tredje världen berättar den katolska veckotidningen The Messenger som utkommer i Sri Lankas huvudstad Colombo. 1968 tog ett antal ordenskongregationer initiativet till denna missionsinsats. Idag arbetar 110 medlemmar från nio i Sri Lanka verksamma ordnar i Asiens, Afrikas och Sydamerikas olika länder – i Asien bl.a. Pakistan, Indien, Bangladesh, Malaysia och Korea.

Den största styrkan har gått till Pakistan: 18 ordenspräster, 21 lekbröder och 36 ordenssystrar. I Pakistan utgör katolikerna bara en försvinnande minoritet på mindre än 1 % av befolkningen, medan de uppgår till 6,8 % i Sri Lanka.

Utsändandet av missionärer till andra länder betyder inte att Sri Lankas kyrka har tillräckligt med präster och ordensfolk för det egna behovet. För närvarande utbildar sig 185 seminarister till präster vid det centrala seminariet i Kandy. 1981 prästvigdes 23 diakoner från seminariet. Totalantalet präster i Sri Lanka är f.n. 456, antalet ordenssystrar 1945. Andelen infödda i de kvinnliga ordarna är omkring 90 %, och bland prästerna är andelen infödda ännu större.

Norge

Första advent i år kunde Norges katoliker glädja sig åt att en ny mässbok på norska togs i bruk, Norsk Missale. Den är resultatet av flera års kommittéarbete i vilket bl.a. den nuvarande kulturministern, katolik till konfessionen, Lars Roar Langslet deltagit. För första gång utges därmed en fullständig mässbok på ett nordiskt språk efter Andra vatikankonciliets anvisningar.

Det finns c:a 15 000 katoliker bland Norges 4 miljoner invånare.