Gudsbild och människobild

Författaren är professor i historia vid Washingtons universitet, Seattle. Boken består av fem artiklar, varav fyra har utgivits tidigare (1973-80) men nu helt skrivits om:

I.The Spirituality of Regular Canons in the Twelfth Century.

II.The Cistercian Conception of Community.

III.Did the Twelfth Century discover the Individual?

IV.Jesus as Mother and Abbot as Mother: Some Themes in Twelfth-Century Cistercian Writing.

V.Women Mystics in the Thirteenth Century: The Case of the Nuns of Helfta.

Den sista och längsta artikeln är ny och särskilt välkommen, därför att mycket av det som publicerats i USA i ämnet Women’s Studies in Religion är ytligt summariskt. (Kanske mer på grund av utgivares motvilja, när det gäller mindre säljbart stoff, än på grund av författares bristande insikt?) Det är därför ett nöje att läsa Caroline Bynums alltigenom gedigna och väldokumenterade arbete. Hon visar en utpräglad förmåga att sammanfatta tidigare forskning som utgångspunkt för egna självständiga tolkningar av monastiska texter från tiden 1050-1300. Författarens avsikt är att belysa denna litteratur på ett nytt sätt genom att analysera några av de bilder som beskriver den enskildes förhållande till Gud och till sin nästa. Huvudämnet för boken blir följaktligen sammanhanget mellan människobild och Gudsbild i högmedeltidens histoire de Spirituality. Titeln Jesus som Moder anspelar på de två sista artiklarna, som bägge gäller växelspelet mellan teologi och kön. Bynum ställer frågan: Hur påverkar mäns och kvinnors självsyner mänskliga utsagor om Gud? När cisterciensabbotar talar om Gud som Moder, anknyter de till ett traditionellt sidomotiv i normalteologin, där Gud i övervägande grad framställs under bilden av man. När de beskriver sig själva som mödrar, använder de däremot ett nytt sätt att uttrycka sig bildligt. I bägge fallen är bruket av bilder, metaforer, mest av fysiologisk art. Det rör sig om havandeskap, födelse och amning. Munkens beroende av och längtan efter förening med Gud åskådliggörs genom att han sätts in i ett fostertillstånd eller genom att han görs till ett spenabarn, medan abbotens modersroll oftast liknas vid en smärtsam födelse.

Bynum föreslår följande förklaringar till denna feminisering av det religiösa språket: I den traditionella typologin hänförs kvinnliga egenskaper till den mänskliga partnern, nämligen kyrkan, Maria eller den enskilda själen, medan den gudomliga partnern, Gud eller Kristus, uppfattas under bilden av man (andromorft). Härmed befinner sig munken i en situation av kluvenhet i och med att hans själ skall anta feminin gestalt inför Gud, som tänks i manliga kategorier. Genom att använda modersmetaforiken kan enhet med det gudomliga komma till uttryck, utan någon omvänd könspolaritet. Författaren ser här orsaken till att beskrivningar av Gud som Moder i högmedeltiden förekommer oftare hos män än hos kvinnor.

Bynum tolkar abbotars modersfunktion som tecken på ambivalent inställning till makten, samtidigt som den tillgodoser behovet av känslobetonad närhet i munkarnas klosterliv. Dessa föreställningar om Guds eller överordnades moderlighet säger inte mycket om cisterciensernas värdering av konkreta kvinnor. Däremot visar bruket av sådana bilder en idealisering av modersrollen och förutsätter en stereotyp uppdelning i manliga och kvinnliga egenskaper.

Helt andra uttrycksformer finner man i 1200-talets Helftamystik. Gertrud av Helfta och Mechtild av Hackeborn oroar sig inte för makten, som medeltidskyrkan heller inte lät kvinnor utöva. Trots tidens starka betoning av kvinnors underordning, uppfattar inte dessa två sin egen kvinnlighet som något av mindre värde. Detta sker i motsats till munkarna som använder feminina bilder för att visa sin ödmjukhet och svaghet. Gertrud och Mechtild utgår inte från strängt könsdifferentierade mänskliga egenskaper, en mor kan vara sträng och en far kan vara mild.

Båda har visioner där Gud framträder som Moder, men i stort sett följer de den vanliga typologin, där själen är brud och det gudomliga är brudgum.

Bynum understryker, att den myndighet som dessa kvinnor tillerkänns på grund av sina visioner både ersätter och överträffar manliga prästers auktoritet. Kristi frälsande nåd uppväger kyrkliga könsroller. Det kommer till uttryck i att bägge kan ha prästliknande framträdanden i visionära skildringar.

Klosterkommunitetens kvinnliga självständighet präglar de två nunnor, Gertrud av Helfta och Mechtild av Hackeborn, som inträdde som små barn. Mechtild av Magdeburg däremot visar en stark påverkan av det rollsystem i androcentrisk anda som rådde i kretsar hon tillhörde upp till mogen ålder. Hon upplever sin kvinnlighet som något negativt, även om den också befriar henne från att utöva makt. Mechtild av Magdeburg har inte sina två medsystrars trygghet som kvinna; att eftersträva auktoritet är för henne uteslutet. Helt dominerande är det typologiska rollspel, där prästens funktion uppfattas som en maskulin företrädesrätt. Mechtild av Magdeburg ger bara en text, där Gud kan tänkas som moderlig, något som hos henne inte bara är ett bimotiv utan också ett undantag.

Trots den tillit till Kristi nåd som präglar Helftamystikernas visioner, ser de inte sin förmedlande uppgift i någon motsättning till kyrkan som institution. Alla tre bekräftar i sina skrifter sakramentens och därmed prästernas företräde, kyrkans auktoritet är obestridlig. Det är rimligt att Mechtild av Magdeburg ivrigast understryker detta beroendeförhållande, när hon märkte att hon misstänkliggjordes.

Här är det viktigt att komma ihåg, att, när vi över huvud taget har några ”kyrkomödrar”, deras texter genomgående förmedlats av män. Detta medför en manscentrerad kontroll av vilka kvinnor som kommer till tals genom de skriftliga vittnesbörd som bevarats av traditionen.

Bynum refererar flera gånger till Julian av Norwichs gudsbegrepp, även om denna mystiker och teolog faller utanför bokens kronologiska ram. Jag anser, att Julians syntes är av avgörande betydelse för att belysa sammanhangen mellan kvinnors erfarenhet och kvinnors gudsbild. Bynum har rätt i att feminina bildliga uttryck för Gud förekommer oftare hos män än hos kvinnor i det material hon här behandlar. Men den första och hittills enda treenighetslära som konsekvent uppfattar Gud som Fader och Moder är formulerad av den kvinna som är känd under mansnamnet Julian i övergången mellan 1300- och 1400-talen. Jag håller inte med författaren om att Julians modersbild övertolkas i nya framställningar av hennes ”Showings”. Tvärtom menar jag, att den teologiska innebörden av detta budskap ännu inte tillräckligt klargjorts. Det väsentliga för Julian är att i ord ge uttryck åt sin åsikt, att Guds frälsande barmhärtighet är allomfattande. Själva modersbilden är som ett ”ABC”, en ofullkomlig symbol för en fullkomlig verklighet. När Julian tar upp traditionens bimotiv, förutsätter hon en klar könsdifferentiering av mänskliga egenskaper. I det perspektivet är Gertrud av Helfta och Mechtild av Hackeborn mer feministiska teologer än Julian av Norwich. Likväl förutsätter Helftamystikerna, när de behåller typologins rollmönster, att det kvinnliga som sådant inte är omedelbart gudsavbildande. Genom att mannen som mönster primärt är skapad till Guds avbild förblir Gud andromorf. Julians metaforik låter mänsklig helhet återspegla gudomlig totalitet, så att mänskligheten inte längre spelar en kvinnoroll gentemot Gud, som tänks i manliga kategorier.

Problemet med den traditionella typologin i ett efter-patriarkaliskt samhälle är inte symbolikens erotiska karaktär men väl den omständigheten att kvinnlig underordning får tjäna som motsvarighet till skapelsens förhållande till Gud. Modersbilden korrigerar denna androcentriska projektion genom att mänskligheten, som består av kvinnor och män, sidoordnad sätts i barnets ställe.

Caroline Bynums bok är betydelsefull och väsentlig, ty den klargör relationerna mellan mänsklig erfarenhet och utsagor om Gud. Därmed berikar hon inte bara andelivets utan också teologins historia.

Övers. M. Hedberg