Israel och de religiösa partierna

Det är 17 maj 1999 och valnatt. Hundratusentals israe-ler beger sig till Rabinplatsen i Tel Avivs centrum för att fira Ehud Baraks seger över Benjamin Netanjahu. Med glädjedanser och rop som ”Rabin vann!” hälsar de slutet på Netanjahus treåriga ämbetstid. För många känns den här natten som uppvaknandet ur en mardröm. Nu blir det tydligt i hur hög grad Netanjahu satte stopp inte bara för fredsprocessen utan också för det demokratiska livet i Israel. Netanjahu frånkände alltid vänsteroppositionen all legitimitet. Han beskyllde också Arbetarpartiet med Barak i spetsen för att förråda den judiska saken.

Att den politiska förlamningen är borta och att människor har fått nytt hopp om att åter kunna leva demokratiskt sida vid sida präglar stämningen under valnatten. I ett av sina tal lyckas Barak klä stämningen i ord: ”I kväll sträcker vi modigt ut handen till alla, till de sekulariserade och de religiösa medborgarna, till de ultraortodoxa och till bosättarna, till israelerna från Mellanöstern och till de israeliska ashkenaserna, till invandrarna från Etiopien och från det förutvarande Sovjetunionen, till araberna, druserna, tjerkesserna och beduinerna – var och en, var och en av dem är en del av det israeliska folket.”

Förhoppningarna om att uppnå enhet och hela det splittrade samhället kommer inte av en slump. Netanjahu har efter sitt ämbetstillträde 1996 lyckats fördjupa klyftan mellan de olika befolkningsgrupper-na. Splittringen syns idag främst i konflikten mellan ”sekulariserade” (chilonim) och ”lagtrogna” (datim). De senare utgör trots allt 20 % av den judiska befolkningen. Kommer Ehud Barak lyckas få till stånd en ny enighet eller måste det israeliska folket lära sig leva med oförsonliga motsatser?

Förutsättningarna för ett nytt kontrakt mellan sekulariserade och religiösa verkar vara gynnsamma, eftersom det israeliska samhället är allt annat än religionsfientligt. De allra flesta integrerar traditionella judiska sedvanor i sina liv och tolkar dem religiöst, kulturellt eller nationellt, allt efter sin individuella ståndpunkt. Om man bortser från de arabisk-israeliska partierna, ifrågasätter de sekulariserade israelerna knappast Israels judiska karaktär, fast den judiska religionens särställning i staten från början var upphov till många och olika konflikter. I början av det här året utbröt de hittills häftigaste angreppen från de ultraortodoxa (charedim) på den demokratiska rättsstaten. Netanjahu såg på utan att göra något. För länge sedan hade han bytt ut sina liberala åsikter mot ett nära samarbete med de strängt religiösa partierna.

Charedims vrede hade framkallats av en rad olika domar, som avkunnats vid israeliska domstolar. De tolkades som angrepp på judendomen. En arbetsdomstol i Jerusalem fällde i december förra året utslaget, att invånarna i kibbutzerna från och med detta datum fick ha sina affärer öppna också under sabbaten. Redan dessförinnan hade juristerna vid Högsta domstolen fastslagit, att de reformorienterade och konservativa judarna hädanefter inte fick nekas tillträde till de regionala religionsråden.

De rabbinska vises rådsförsamling, som lyder under de ultraortodoxa partierna Agudat Israel och Degel Ha-Torah och har den högsta auktoriteten i sina partier, blev upprörda. I ett öppet brev till Högsta domstolen sade de, att de inte kunde tolerera att domstolen lade sig i sådant som rörde den judiska religionslagen (halakha). Ytterligare angrepp lät inte vänta på sig. Den ultraortodoxe rabbinen Menachem Porush anklagade Högsta domstolen för att utöva en ”juridisk diktatur” i religiösa frågor. Presidenten för Högsta domstolen, Aharon Barak, okvädades som ”judarnas fiende”. I februari samlades slutligen åtskilliga tusen ultraortodoxa i Jerusalem och demonstrerade mot rättsstaten.

Samtidigt är man i sekulariserade liksom i religiösa kretsar eniga om att förhållandet mellan staten och ortodoxin måste definieras om. Det vilar än idag på och regleras i den så kallade Status-Quo-överenskommelsen som Jewish Agency och Agudat Israel kunde enas om 1947, alltså före statens grundande. Jewish Agency var där mycket tydlig när den avvisade en teokratisk stat. Ändå var den i princip beredd att tillmötesgå önskningar från de religiösa. I den nya judiska staten skulle sabbaten garanteras vara vilodag, och de judiska matlagarna i offentliga kök (kashrut) skulle iakttas, ortodoxa önskningar i civilståndsangelägenheter skulle beaktas och det autonoma religiösa utbildningssystemet bibehållas.

Den viktigaste hörnpelaren i religionens inflytande på det offentliga livet är fortfarande att rabbindomstolarna är den myndighet som avgör frågor om civilstånd. Det finns ännu ingen civilrättslig, statligt erkänd möjlighet att ingå äktenskap. Än idag går rabbinerna bara med på att viga ihop judiska parter. En utväg för par, som inte vill eller får gifta sig enligt ortodox rit är därför att vigas borgerligt i utlandet, ofta på Cypern.

Den israeliska ortodoxin har visserligen med tiden förlikat sig med att den existerar i en liberal stat och accepterar de statligt garanterade individuella friheterna. Den lägger dock stor vikt vid sin auktoritet, när det gäller att reglera de frågor som rör människors civilstånd. Detta ger ju de ortodoxa makt att på lång sikt garantera det judiska folkets ”renhet”. Den senaste utbildningsministern Yitzak Levy (Nationella religi-ösa partiet) formulerade det på följande sätt: ”Om någon vill profanera sabbaten, så var så god. Men vad en jude gör på äktenskapets och skilsmässans område, påverkar kommande generationer” (Ha’aretz 98-07-13). I samma kontext står också den redan klassiska frågan om vem som egentligen kan räknas som jude respektive får registreras som sådan, sedan de rabbinska auktoriteterna vid inrikesministeriet gett sitt godkännande. Definitionen av vem som kan räknas som jude bestämmer också vem som i sin egenskap av jude är berättigad att invandra enligt ”hemvändarlagen”. Det ger frågan stor politisk räckvidd.

Hittills gäller den kompromiss som gjordes 1970. Enligt denna räknas den som jude, som har fötts av en judisk mor eller som har konverterat, och som inte bekänner sig till någon annan religion. Berättigade att invandra är dock inte bara judar, utan också deras icke-judiska partners, barn och barnbarn. Eftersom den judiska modern fortsätter att vara huvudkriterium i definitionen, är halakha fortfarande avgörande. Men framför allt med tanke på den stora icke-ortodoxa judiska församlingen i USA fastställde man inte, enligt vilken rit en konversion måste äga rum. I regel är därför också konvertiter från konservativa eller reformerade församlingar berättigade att invandra.

De religiösa partierna i Israel är inget monolitiskt block

I själva Israel kommer dock ortodoxins monopol att tills vidare bestå. Efter det att Högsta domstolen i november 1995 fattade domslutet att också icke-ortodoxa konversioner, som genomförs i Israel är giltiga, står Knesset inför den kinkiga uppgiften att få de religiösa att godkänna detta beslut som lag. Den för detta ändamål tillsatta ”Ne’eman-kommissionen” har utarbetat ett förslag om att grunda en utbildningsanstalt för konvertiter där också reformerade och konservativa rabbiner skall undervisa, men där själva konversionen skall genomföras vid en ortodox instans. Förslaget avvisades i början av 1998 av företrädare för både de ortodoxa och de reformerade.

Ändå har man kunnat enas om en gemensam läroplan, och Ne’eman-kommissionens förslag är fortfarande diskussionsunderlag. Tidsfristen har gjort att inrikesministeriet gång efter annan kunnat tänja på tolkningsutrymmet. Alldeles nyss kom man så långt att inte ens utomisraeliska konversioner som hade föregåtts av judiska studier i Israel blir godkända. Till och med en kvinna som konverterat enligt ortodox rit i New York förvägrades status som judinna. Den bakomliggande avsikten är klar: ”Snabbkonversioner” skall förhindras och den israeliska ortodoxins monopol stärkas. Hädanefter kommer en del av detta att vara beroende av vem som har makten i inrikesministeriet, något som sedan statens grundande med få undantag har delegerats till de religiösa partierna.

Ännu högre svallar vågorna just nu kring frågan om studenterna vid Talmudskolorna (Jeshivot) skall tas ut i militärtjänst som alla andra. I december kom också i denna fråga Högsta domstolen fram till att den nu gällande undantagsregeln visar sig vara orättvis om man jämför med de israeler som gör sin värnplikt enligt gällande lag, en ojämlikhet som inte längre är acceptabel. Många israeler beklagar att de flesta ultraortodoxa vill behålla de ockuperade områdena av religiösa och säkerhetspolitiska skäl, men samtidigt inte är beredda att försvara dem med sina egna liv.

Baraks önskan är att han under de kommande åren skall kunna föra en politik i enhetens tecken såväl inom de ovan beskrivna problemområdena som när det gäller den fortsatta fredsprocessen. Om denna önskan skall kunna uppfyllas beror i hög grad på de religiösa partiernas hållning. Tillsammans kunde dessa tillskansa sig 21 procent av rösterna vid valen i maj och fick därmed 27 mandat (av 120) i det israeliska parlamentet, Knesset. Men de religiösa utgör inget monolitiskt block, och därför lönar det sig att granska de enskilda partierna närmare.

I den nyvalda regeringen finns ett litet moderat ortodoxt parti, som ställde upp i valen tillsammans med Baraks Arbetarparti och David Levys Gesher-parti under det gemensamma namnet Israel Achat (Ett Israel). Det heter Meimad-partiet (en akronym för Den religiösa mittens parti) och grundades 1987 av de ortodoxa rabbinerna Jehuda Amital och Aaron Lichtenstein som en reaktion på det Nationella religiösa partiets nationalistiska utveckling. Deras mål är en dialog mellan religiösa och sekulariserade och en tolerant religiös sionism. Efter mordet på Rabin 1995 hamnade Meimad åter i rampljuset.

Mordet som utfördes av Yigal Amir, student vid det religiösa Bar-Ilan-universitetet, utgjorde kulmen på konfrontationen mellan en majoritet som var villig att avstå från delar av Eretz Israel (Landet Israel) och en religiös minoritet, beredd att gripa till våld. Ledarna, som tillhörde Nationella religiösa partiet visade knappast något tecken på ånger. För att skapa gehör för en moderat religiös röst efter det religiöst motiverade våldet tog Rabins efterträdare, Simon Peres, in grundaren av Meimad, Amital, i sin regering. Det kommer att visa sig om denna rörelse (som bara räknar 6 000 medlemmar) kan få tillräckligt inflytande i den nya regeringen för att få användning för sin obestridliga kompetens inom området relationen mellan stat och religion.

Valens största vinnare är det ultraortodoxa partiet ”De sefardiska torahväktarna” (Shas). De lyckades få sju nya mandat och har nu 17 företrädare i Knesset – bara två parlamentsledamöter färre än Likud. Shas grundades 1983, eftersom de israeler som härstammade från Orienten (sefarder) kände sig alltmer diskriminerade i det ashkenasiska religiösa etablissemanget. Sedan 1984 finns Shas inte bara i Knesset utan har varit företrädd i varje regering, där det alltid tillsatt den inflytelserika inrikesministern. Framför allt en av deras ministrar har låtit tala om sig. Hösten 1993 anklagade Högsta domstolen Shasledaren och inrikesministern Arieh Deri för korruption. Deri fick avgå, men processen mot honom, som tog sin början redan 1990, avgjordes först i april 1999 och då preliminärt, när han dömdes till fyra års fängelse för korruption av det grövre slaget.

En bättre utgångspunkt för sin valkampanj hade De sefardiska torahväktarna inte kunnat tänka sig. Domen mot Deri ledde på intet sätt till ett minskat förtroende för Shas utan blev startpunkten för en storsolidaritetskampanj med den dömde. Den fällande domen betraktades som ett nytt bevis på det ashkenasiska etablissemangets diskriminering av sefarderna. Shas’ tidning Jom Le-Jom hade rubriken: ”Vi är alla Deri.”

Ideologin om ett ”Stor-Israel” är sammanvävd med krisen

Shas fyller ännu en viktig funktion. Där de stora partierna för länge sedan har avhänt sig ansvaret för de socialt eftersatta, rycker det in med sociala åtgärder och ett eget utbildningssystem, El Ha-Ma’ajan, som är öppet för alla. Deras förskolor och skolor gör det möjligt också för yrkesverksamma föräldrar med låga inkomster att låta sina barn få barnomsorg hela dagarna.

De som röstar på Shas gör det inte bara för att det är sefardernas språkrör utan också av tacksamhet för deras sociala åtgärder. Dessa motiv är viktigare än de religiösa, och de flesta Shasväljarna är alltså inte ultraortodoxa utan tillhör den sefardiska traditionen.

Motsättningen mellan de ultraortodoxa ledarna och deras av tradition sefardiska anhängare blir inte utan följder. Framförallt präglar den Shas’ hållning i fredsprocessen. Den är orsaken till att rabbi Ovadia Josef, partiets mest inflytelserika rabbinska ledarpersonlighet, är beredd till kompromisser med palestinierna då det gäller territoriella frågor. Men då många Shasväljare inte är mindre etnocentriskt inställda än Nationella religiösa partiets anhängare, har partiet under ledning av Arieh Deri anpassat sig efter väljarnas vilja. När man röstade om de båda fredsfördragen i Oslo, avstod Shas i det första fallet och andra gången röstade de till och med mot förslaget.

Ändå skulle rabbi Ovadia Josefs uppfattning åter kunna få stor betydelse i den kris som ideologin om ett ”Stor-Israel” nu hamnat i. Rabbi Josefs argument är att det skulle kunna vara möjligt att överlåta delar av Eretz Israel åt palestinierna, om man därmed kunde förhindra att människoliv går förlorade. Han åberopar då den så kallade Livräddningsprincipen (pikuach nefesh), enligt vilken nästan alla judiska bud mister sin giltighet om det bidrar till att rädda liv. Talmud (Sanhedrin 74a) åberopar i denna fråga 3 Mos 18:5. Den som följer Guds bud ”skall leva genom dem”; buden får alltså inte stå emot livet. Mot denna bakgrund argumenterar Rabbi Josef sedan många år för att liv skulle kunna räddas genom att delar av Eretz Israel lämnades tillbaka.

På helt motsatta rabbinska tolkningar bygger Nationella religiösa partiet (Mafdal), eftersom det är just det parti som tillerkänner landet Israel det högsta religiösa värdet just som land. Men det har inte alltid varit så. För Mafdals föregångare, Misrahi, stod en annan fråga i förgrunden: Vilket värde skall den judiska nationen som nation ha inom den judiska religionen? Först efter sexdagarskriget (1967) när stora delar av det bibliska Judéen och Samarien kom under judiskt välde, blev en messiansk tolkning populär, vilket ledde till att många av Mafdals anhängare prioriterade det omstridda påbudet (mitzva) om att bebygga Eretz Israel före andra judiska bud.

För att dra till sig fler väljare lät Nationella religiösa partiet för första gången de territoriella frågorna åter träda i bakgrunden och betonade istället nödvändigheten i att bevara Israels judiska karaktär. Denna strategi visade sig vara utomordentligt framgångsrik. Många israeler, också utanför religionsspektrat ansåg att koalitionen mellan Arbetarpartiet och Meretz äventyrade judiska värden genom postsionistiskt-sekulariserat tankegods. Men när Netanjahu vid överenskommelsen på Wye Plantation röstade för ett återtåg ur 13 procent av de ockuperade områdena, gav det de ideologer inom Mafdal som kämpade för ett Stor-Israel nytt inflytande. Nationella religiösa partiets parlamentsledamöter var tungan på vågen när regeringen Netanjahu störtades i januari 1999.

Många israeler reagerar på de ultraortodoxa partierna med förundran och vrede

Den religiöst färgade nationalistiska högern lider ändå stora motgångar. Mafdal förlorade fyra mandat den 17 maj och har nu endast fem parlamentsledamöter i Knesset. Den kompromisslösa högern, som framför allt har sin bas i bosättningarna i de ockuperade områdena, företräds nu i Knesset endast av den ”Nationella unionen” med fyra mandat. Till och med Likud har försonat sig med den principiella delningen av Eretz Israel. Mot sin vilja har Benjamin Netanjahu, som egentligen är bekännande anhängare till ett Israel med bibliska gränser, genom återtåget ur Hebron och sin underskrift av Wye-överenskommelsen bidragit till att ideologin om ett Stor-Israel nu bara har en marginell politisk representation. Men bosättarnas kamplust har inte påverkats av denna utveckling.

På helt annat sätt än Mafdal definierar sig det ashkenasiska ultraortodoxa partiet Den förenade torahjudendomen (Jahadut Ha-Torah Ha-Me’uchedet) som antisionistisk representant i den judiska staten. Partiet är en sammanslutning av det redan 1912 grundade Agudat Israel och dess antichassidiska utbrytarparti Degel Ha-Torah, som grundades av rabbi Elieser Shach år 1988. Agudat Israel uppfattade sig från första början som alternativ till den sekulariserade sionismen, som den beskyllde för att föregripa det judiska folkets av Gud styrda återvändande till Eretz Israel och där skapa ett sekulariserat samhälle.

”Antisionism” i den ortodoxa versionen innebär egentligen, att de statliga institutionerna är religiöst betydelselösa, eftersom man tror att man är i exil också i Israel. Ändå strävar de ultraortodoxa efter att införliva grundläggande judiska normer med den illa omtyckta staten, något som ”Status-quo-överenskommelsen” lade grunden till. På det sättet lärde också charedim sig att manövrera den demokratiska staten, och de är mycket skickliga på att utnyttja den för sina egna intressen. Det viktigaste målet för de ashkenasiska ultraortodoxa är att kunna leva ett religiöst liv enligt de judiska buden. Till detta hör att ”Status quo” skall upprätthållas, men också att staten skall ge subventioner till jeshivot och ekonomiskt understöd till deras studenter.

Livet i Israel och samarbetet med de statliga institutionerna gick ej oförmärkt förbi den östeuropeiskt präglade ultraortodoxin. ”Landet Israel” och de bibliska kärnländerna, som 1967 ockuperades av Israel, fick större betydelse också för charedim, något som ofta kläds i religiösa ord men har nationalistiska undertoner, som man inte kan undgå att uppfatta. På denna ”nationalisering” av ”antisionisterna” tyder det namn de har tagit sig. ”Nationalistiska ultraortodoxa” (charedi-le’umi), en beteckning som hade varit otänkbar under staten Israels första år.

Bland den stora israeliska allmänheten är det framför allt Den förena-de torahjudendomen och Shaspartiet som har rykte om sig att vara reaktionära och odemokratiska. De är hierarkiskt uppbyggda, har ett patriarkaliskt förhållande till sina väljare och använder sig av bisarra metoder för att vinna väljare. Under valkampanjen delades i Den förenade torahjudendomens namn ut 100 000 amuletter i utbyte mot ett löfte om att rösta på Netanjahu och det ”riktiga” partiet. Israelernas reaktioner på de ultraortodoxa partierna pendlar mellan förundran och vrede. Politiskt motstånd bjuder det sekulariserade Shinuipartiet, som i valpropagandan hade som slogan ”En regering utan charedim”. Det gav dem faktiskt sex mandat i Knesset. Men inte ens Shinui förespråkar en skilsmässa mellan stat och religion, eftersom det som de flesta andra partier inte vill att Israel skall förlora sin judiska karaktär.

Men också de religiösa partierna måste försöka få samtal till stånd, eftersom deras inflytande och fäderneärvda ämbete står till förfogande. Shaspartiet är dessutom beroende av skattemedel för att kunna finansiera sina sociala inrättningar. Nationella religiösa partiet måste försvara de nya bosättningarna i de ockuperade områdena mot regeringen för att inte förlora sina sista trogna väljare bland bosättarna. Den förenade torahjudendomen står inför hårda förhandlingar, framför allt när problemet med jeshivastudenternas militärtjänst står på dagordningen.

Inte ens en vecka efter det att han valts till ministerpresident sammanträffade Ehud Barak med de båda överrabbinerna Israel Lau och Elijahu Bakschi-Doron. Om Baraks beredskap att föra samtal och hans goda vilja kommer att räcka till för att säkra samexistensen mellan religiösa och sekulariserade återstår att se.

Översättning Birgitta Carlquist