Institutionaliserad folkreligion?

De förändringar som inträffar vid tusenårsskiftet i relationen mellan Svenska kyrkan och staten är något som inte enbart berör Svenska kyrkans medlemmar utan hela folket, inklusive alla andra kyrkor och samfund i vårt land. Utvecklingen sker snabbt och går ofta i annan riktning än man hade föreställt sig.

Under tidigare år har Signum ofta uttalat sig till förmån för en skilsmässa mellan kyrka och stat. Vi föreställde oss att en sådan skulle göra Svenska kyrkan till ett samfund i paritet med de övriga i landet, att samtal skulle kunna föras på lika nivå på ett bättre sätt än tidigare. Respekten för en religiös mångfald och ett frivilligt ansvarstagande skulle öka.

Nu finns tecken på att så ingalunda blir fallet. Den särskilda ramlagen för Svenska kyrkan ger kyrkan alltjämt en lagfäst särställning gentemot andra samfund; statskyrkosystemet består alltså fastän i lösare former. Den nu pågående kommunalisering-en av kyrkan är ett annat tecken på detta. När man flyttar ner beslutsorganen inom kyrkan på kommunal nivå är detta en direkt parallell till kommunaliseringen av skolan och delar av vården. Det så kallade samhället, det vill säga de politiskt valda, behåller sitt grepp över kyrkan men på en lägre kompetensnivå än tidigare. Den urholkning av verksamheten och brist på inspiration som vi sett så många exempel på inom vård och skola kommer att nu få sin direkta motsvarighet inom Svenska kyrkans församlingar.

Att Svenska kyrkan samtidigt håller på att förlora sin religiösa identitet är något som det talas om dagligen, och det behöver inte kommenteras just här. Men det finns några aspekter av detta som är oroande ur ett mera allmänt perspektiv.

Svenska kyrkan befinner sig i en egendomlig obalans. Den omfattar större delen av befolk-ning-en och kommer förmodligen att göra så under årtionden framåt. Den förvaltar den övervägande delen av kristendomens materiella arv i vårt land, från medeltiden till nutiden, med alla de underhållskostnader som detta medför. Samtidigt sviktar det andliga underlaget betydligt. Endast en bråkdel av kyrkans medlemmar bejakar den tro som Svenska kyrkan uppges vara byggd på.

Som resultat av detta tycks de ekonomiska frågorna alltmer ta övertaget över de andliga. För kyrkans överlevnad är det av vikt att så många som möjligt betalar kyrkoavgift. Troskraven måste därför sättas så lågt att ingen skall kunna känna sig utestängd från kyrkan. Kampanjen ”Tidernas kyrka” är ett utmärkt exempel på detta. Där har man noga undvikit att beröra trosfrågorna och i stället satsat på Svenska kyrkan som ett enastående kulturarv. Profillös-heten ges sedan en teologisk motivering: en folkkyrka får inte sätta gränser, att ställa krav på tro eller livsföring hos medlemmarna är väsensfrämmande för den, och var och en skall kunna kravlöst bekräftas i den situation där hon eller han just nu befinner sig. Men kyrkoavgiften bör där-emot betalas.

Denna brist på ideologisk substans har en lång historia bakom sig. Redan i början av detta århundrade hade en stor del av befolkningen en sekulariserad inställning till sin kyrka. Dopet uppfattades som en namngivningsakt, konfirmationen som en pubertetsrit. Äktenskapet var enbart en familje-ange-lägenhet och begravningen ett farvältagande med vag innebörd. Prästen skulle vara med och säga något fromt vid dessa tillfällen, men detta var av mindre vikt. Det nya är att frånvaro av trosinnehåll nu institutionaliseras och betraktas som en förutsättning för kyrkans fortlevnad. En sekulariserad befolkning fordrar en sekulariserad kyrka, och kyrkan har att anpassa sin förkunnelse efter denna situation för att framstå som trovärdig. Det är inte längre tal om en fri kyrka utan om en institutionaliserad folkreligion av diffust slag, där det viktigaste budet är att inte gå mot strömmen och visa en alltför stark religiös profilering. Det kan ju väcka förargelse hos folkflertalet.

Men här finns definitivt ett tankefel. Hela befolkningen är faktiskt inte sekulariserad, även om det påstås så i massmedierna och av sekulariseringstrendens förespråkare inom Svenska kyrkan. Det finns faktiskt kristen tro kvar i landet. Tio procent av befolkningen räknar sig som kristna, säger sociologerna, och detta är en ansenlig minoritet. Det är ett större befolknings-underlag än vad de flesta av våra politiska partier har. Dessa tio procent kan inte rimligen negligeras när sekulariseringstäcket breds över landet. Och lika viktigt: hos befolkningen i stort, både inom och utom Svenska kyrkan, finns en stor variation av livsåskådningar. Här finns ateister och agnostiker, naturdyrkare och new age-anhängare, och en mycket stor andel av folket bär ännu på reminiscenser av kristen tro, fastän de inte kan artikulera den. Dessa kan inte alla fångas upp i en demokratiskt styrd folkreligion, vars ideologi (eller frånvaro av en sådan) är tillskapad enbart för att tillfredsställa alla. Den som vill vara alla till lags blir i längden ingen till lags.

Det finns bland den nya folkkyrklighetens främsta tillskyndare en tendens att margina-lisera alla andra samfund och åskådningar, och det ekumeniska klimatet har snabbt försämrats under den senaste tiden. Mycket av ekumeniken i dag sker på Svenska kyrkans villkor med mer eller mindre uttalade krav på de andra samfunden att de skall anpassa sig med Svenska kyrkan som mall. Tonen mot den katolska kyrkan har hårdnat betydligt, särskilt i Ecce Homo-debattens kölvatten. Också frikyrklig-heten har fått sina slängar. Med sina krav på omvändelse och tro går den ju stick i stäv mot den nya folkreligionens principer, och inte sällan framför den åsikter som kan verka stötande för utomstående. En ny enhetskyrka som uttrycker folkets gemensamma värderingar och som är allas andliga hem – tror man verkligen att något sådant kan förverkligas i dagens föränderliga samhälle med dess flöde av information och opinionsspridning? Det är i så fall att helt satsa på människors inneboende tröghet och lita på att de inte kan gripas av nya idéer.

Detta är som nämnt inte några frågor som enbart angår Svenska kyrkan. Med sina anspråk på att gälla svenska folket som helhet sprider de folkkyrkliga ideologerna en stämning av olust och osäkerhet inför framtiden bland alla som inte kan bejaka deras koncept. Det berör också den katolska kyrkan, de ortodoxa kyrkorna och frikyrkligheten liksom var och en som vill framföra Kristi evangelium till dem som befinner sig inom hörhåll. Kommer de fria samfunden i framtiden att få problem av samma art som fri-skolorna och den privata vården? Kommer kommunalkyrkan att i olika sammanhang framstå som den legitima kyrkan och de övriga som tolererade avvikare? I så fall har religionsfriheten inte nått särskilt långt under århundradet.