Israels hebreiska katoliker – samtal med jesuitpater David Neuhaus

På din hemsida på internet, www.catholic.co.il, skriver du att de hebreisktalande katolikerna i den judiska staten Israel utgör en grupp med en alldeles särskild erfarenhet i den katolska kyrkans historia. Vad var det som ledde fram till uppkomsten av Den helige Jakobs förening?

Den helige Jakobs förening, som är namnet på det hebreisktalande katolska vikariatet i Israel, upprättades formellt som en underavdelning av det latinska patriarkatet av Jerusalem år 1955, alltså ganska snart efter staten Israels tillkomst. Föreningen grundades för att samla de många katoliker som då hade immigrerat till Israel. De flesta av dem kom från Europa, och många av dem levde i familjer med blandad judisk-katolsk religiös tillhörighet.

Redan från början var tanken med föreningen att den som en katolsk organisation i det judiska samhället skulle främja en ny typ av relationer mellan judar och katoliker. Den nya erfarenheten med en judisk stat med hebreiska som officiellt språk gjorde det viktigt att också främja uppkomsten av en katolsk miljö där man talade hebreiska. Föreningen grundades av judar som hade blivit katoliker (vanligtvis i Europa) och av katoliker från Europa som kände en kallelse att leva i solidaritet med det judiska folket i staten Israel. Den vision som ledde de män och kvinnor som grundade vår förening var idén om en katolsk gemenskap som lever hemmastadd i det judiska folket i Israel. Man ville leva sin kristna tro i nära dialog och solidaritet med det judiska folket. År 2003 utnämnde påven Johannes Paulus II den dåvarande ledaren för Den helige Jakobs förening, benediktinprästen Jean-Baptiste Gourion, till hjälpbis-kop för den latinske patriarken av Jerusalem, vilket ledde till att vår förening kom att växa i betydelse inom den katolska kyrkan i Heliga landet.

Vilka nya perspektiv kan en hebreisktalande katolsk förening ha att erbjuda människorna i Heliga landet?

Våra medlemmar lever i världens enda land där judarna utgör en majoritet av befolkningen och där den judiska tron präglar vardagens livsrytm, såväl som landets historia och kultur i stort. Den universella katolska kyrkans reflexion över Jesu judiska identitet och över de judiska rötterna till vår tro utgör för oss inte bara ett partikulärt element av förnyelsesträvandena efter Andra Vatikankonciliet utan finns med oss hela tiden som en del av vårt dagliga liv.

Dialogen med judarna sker ju här inte med en liten minoritetsgrupp utan med samhällets majoritetsgrupp. Det utgör en del av det inkulturationsuppdrag som vi står inför att försöka integrera detta möte med den judiska tron och det judiska folket i vår katolska identitet, i vår liturgi och i vårt tänkande. Det är den uppgift som vi försöker fullgöra i det land som står i centrum av bibelns Israel, det land där profeterna och också vår Herre Jesus levde, vandrade omkring och undervisade.

Katoliker med olika bakgrund i Heliga landet

Det finns grupper av hebreisktalande katoliker i Israels fyra största städer. Hur stora är dessa grupper? Växer de? Vilka problem har de att brottas med?

Idag har vår förening fungerande grupper i Jerusalem, Tel Aviv-Jaffa, Beer Sheba och Haifa. Men det finns förstås hebreisktalande katoliker även på andra håll i Israel. Men vi är en liten grupp människor, det rör sig sammanlagt bara om ett par hundra personer. Men, fastän vi är få och växer långsamt är våra grupper ändå mycket aktiva och levande; de utgör verkliga oaser av bön och gemenskap.

Det finns en rad olika problem som vi behöver ta itu med, inte minst beroende på att våra grupper är mycket heterogena. Våra medlemmar kommer från många olika länder, exempelvis Ryssland, Frankrike, Polen, Italien, USA och Indien, förutom Israel. Somliga är judar, andra inte. Somliga är israeliska medborgare och har levt länge här i landet, medan andra är nyanlända. Somliga har hebreiska som sitt modersmål, andra inte. Somliga är katoliker sedan barnsben, medan andra blivit döpta som vuxna.

De flesta av våra präster kommer från Europa och det tar lång tid innan de har hunnit växa in i språk och kultur. Medlemmarna med judisk bakgrund är ofta enskilda individer som med stort personligt mod har beslutat sig för att bli kristna, trots den egna familjens oförstående. Somliga av dem har mött avsevärt motstånd från sina familjer och från det omgivande samhället. Några ser sig tvingade att leva sin tro i hemlighet av fruktan för omgivningens reaktioner.

Det finns knappast några former av institutionellt stöd (skolor eller andra sociala strukturer) som backar upp de hebreisktalande katoliker-na. En del familjer som kommit till Israel under de senaste åren, i synnerhet från före detta Sovjetunionen, har beslutat sig för att lämna Israel och emigrera till andra länder, eftersom de vill ge sina barn en katolsk uppväxt. De som väljer att stanna i Israel gör vanligen erfarenheten att deras barn assimileras i den generella judiska miljön och så småningom inte längre praktiserar någon religiös tro alls.

En annan utmaning som vi står inför, slutligen, är behovet av att stärka vår interna sammanhållning så att vi inte splittras upp i olika fraktioner, vilket inte är helt lätt med tanke på vår heterogena sammansättning.

Vilka katolska grupper finns det för övrigt i Israel, vid sidan om de hebreisktalande katolikerna?

De hebreisktalande katolikerna utgör bara en väldigt liten grupp av alla katoliker i Israel. De flesta katolikerna är arabisktalande, antingen arabiska medborgare i staten Israel eller palestinska arabiska katoliker i de palestinska territorierna. Man får heller inte glömma att de romerska katolikerna som står under jurisdiktionen av den latinske patriarken i Jerusalem också bara utgör en del av alla katoliker i Heliga landet. De flesta katoliker i Israel är grekiska katoliker, men här finns också maroniter, liksom syriska och armeniska katoliker.

Relationerna mellan de hebreisktalande katolikerna och våra arabisktalande trosfränder är komplicerade på grund av de rådande politiska förhållandena. Men enheten i den katolska gemenskapen är ändå bevarad och kommer till uttryck via ledarna för de olika grupperna. De ger ett kristet vittnesbörd om möjligheterna till fred och försoning. I Beer Sheba och Haifa, där de politiska spänningarna inte är lika starka, deltar även arabiska katoliker i våra möten.

Det kan vara intressant att nämna att ledaren för franciskanorden i Heliga landet, pater Pierbattista Pizzaballa, numera också är patriarkens vikarie för de hebreisktalande katolikerna, vilket gör att hans ansvarsområde sträcker sig över bägge språkgrupperna. Den nuvarande latinske patriarken ärkebiskop Michel Sabbah [alldeles nyligen efterträdd av ärkebiskop Fuad Twal, ö.a.], som är den förste palestinske arabiske patriarken av Jerusalem, talar flytande hebreiska. Själv arbetar jag som generalsekreterare för vikariatet och dessutom som professor i exegetik vid det arabisktalande katolska universitetet i Betlehem.

Judisk-katolska relationer i Heliga landet

På vilket sätt främjar de hebreisktalande katolikerna relationerna till det israelisk-judiska samhället?

Vår uppgift är inte bara att skapa sådana relationer utan att leva i detta samhälle. Vi är inte primärt en förening för dialog, utan vi är till för den pastorala verksamheten bland våra egna troende. Men vi gör vad vi kan för att främja integrationen i det israelisk-judiska samhället. För det första lever vi vårt liv på hebreiska. För det andra följer vi livsrytmen i det israelisk-judiska samhället. För det tredje följer vi med i vad som händer i den judisk-kristna dialogen och försöker att ge vårt eget bidrag till den.

Fortfarande idag finns det en ganska negativ attityd gentemot kristendomen, och i synnerhet gentemot katolska kyrkan, i det israeliska samhället. Delvis beror det på belastningen av århundraden av svåra erfarenheter i Europa. Vi ser det som en av våra uppgifter att visa på de stora förändringar som har ägt rum efter Andra Vatikankonciliet i katolska kyrkans syn på judendomen.

Har de hebreisktalande katolikerna lyckats integrera sig i det israeliska samhället? Deltar de i det politiska, kulturella och ekonomiska livet?

En del av dem, särskilt de som var judar och israeliska medborgare in-nan de blev katoliker, är fullt integrerade i det israeliska samhället. Men även somliga som kommit hit som katolska invandrare har lyckats att integrera sig väl i samhället och i det sociala livet. Som helhet betraktad försöker vår förening att bidra till omgivningen genom att bygga upp levande miljöer präglade av tro och bön mitt i ett samhälle präglat av krig. Vi ser det som en speciell kallelse att be för fred och rättvisa.

Vi har flera medlemmar som innehar ledande positioner vid israeliska akademiska institutioner. En av våra grundare, dominikanprästen Marcel Dubois, var dekan för den filosofiska fakulteten vid det hebreiska universitetet i Jerusalem. En annan av våra grundargestalter, prästen Yohanan Elihai, har gjort betydande insatser inom filologins område och bland annat givit ut hebreisk-arabiska ordböcker. Den 4 juni i år utnämndes han till hedersdoktor vid universitetet i Haifa för sina insatser på det språkvetenskapliga området. Vid sidan om dessa två betydande personligheter har vi för närvarande också ett antal medlemmar som undervisar i teologi, arkeologi och historia vid olika universitet i Israel. Somliga av de våra understödjer dessutom på olika sätt kristna studenter som kommer hit från utlandet för att studera teologi; det kan exempelvis gälla exegetik eller studier i judendom.

Ytterligare en annan av våra grundargestalter, dominikanprästen Bruno Hussar, grundade gemenskapen Newe Shalom (Fredens oas), där judar och araber lever tillsammans. Dessutom är en del av oss aktivt engagerade inom fredsrörelsen.

Varje enskild troende får lov att finna sin plats i samhället, oavsett om man är sjuksköterska, lärare, socialarbetare, advokat, ekonom, student, pensionär eller vad man nu än må vara, för att visa att det går att leva ett helt vanligt liv som samhällsmedborgare i detta land, samtidigt som man har en tro som visar hän mot en verklighet av överjordiskt slag.

Intervjun med jesuitpater David Neuhaus publicerades på internet av ZENIT den 8 juni 2008.

Översättning: Ulf Jonsson