Juden från Tarsos i Kilikien

Kära bröder och systrar!

Nåd och frid från Gud, vår fader, och herren Jesus Kristus. Vi använder samma ord som aposteln Paulus använde när han hälsade de kristna i församlingen i Rom.

Som ni känner till meddelade vår påve, den helige fadern Benedictus XVI, att den katolska kyrkan mellan den 29 juni 2008 och 29 juni 2009 skulle fira minnet av den helige Paulus födelse.

Det är en tilldragelse som berör alla kristna församlingar eftersom Paulus är en lärare för alla Kristi lärjungar. Men för oss som bor i Turkiet har det också en speciell betydelse. Hedningarnas apostel är en son av vårt land och det är här som han fullgjorde den största delen av sitt uppdrag. Här tillryggalade han under mindre än 30 år merparten av de 10 000 mil som hans resor omfattade. Men framför allt var det här som han utstod fiendskap, dödshot, fängelse, hugg och slag och olika umbäranden, för att få förkunna evangeliet om Jesus Kristus.

Vem var juden från Tarsos i Kilikien?

Sedan han blivit medlem i kyrkan i Antiochia bröt han upp därifrån och begav sig ut på missionsresor kors och tvärs i det område som idag är Turkiet: Seleukia, Ikonion, Lystra, Derbe, Antiochia i Pisidien, Efesos, Miletos, Attaleia, Perge, Troas, för att bara nämna några orter i Turkiet dit han reste för att vittna om Kristus. Och vi vet att många andra platser i vårt land fick ta del av denne apostels missionsiver. Dit han inte kunde bege sig personligen skrev han brev. Brev till de kristna i Galatien, till församlingen i Efesos, till kolosserna liksom också brevet till den kristne Filemon, vittnar om en verksamhet som inte inskränkte sig till muntlig förkunnelse utan också omfattade skriftliga förmaningar. Paulus gör allt som står i hans makt och blir så själv ”allt [har jag varit] för alla” (1 Kor 9:22) så att ”Kristus skall bli förkunnad” (Fil 1:18). Från staden Efesos, där han bodde i tre år, skrev han breven till galaterna, filipperna och det första brevet till korinthierna.

Men vem var juden från ”Tarsos i Kilikien” (Apg 21:39) som vi idag minns som den store ”hedningarnas apostel”? Han var född i Tarsos förmodligen mellan år 7 och 10 f.Kr. och han tillbringade barndomen i sin hemstad. För att vidareutbildas skickades han iväg till Jerusalem, till Gamaliels skola. Denne undervisade honom i den ”fäderneärvda lagen” (Apg 22:3). Eftersom han noga uppfyllde lagens bud och den hebreiska traditionen hamnade han snabbt i konflikt med den första kristna gruppen, som han också började förfölja (Apg 8:3). Evangelisten Lukas berättar för oss att han var en av de ivrigaste förföljarna och han sökte efter kristna bland judarna och kastade dem i fängelse (Apg 9:1–2). Av Lukas får vi också veta att Paulus tillhörde den grupp som tillstyrkte att Stefanos skulle mördas (Apg 8:1). Så djupt hatade han den första församlingens Jesuslärjungar. En händelse i närheten av Damaskus förändrade emellertid denne de kristnas fiende så att han kom att bli en passionerad anhängare till Kristus och hans kyrka. Som ett ljus bröt Kristus in i hans liv och han förvandlades från att ha varit en lagens fanatiker till att bli en apostel för evangeliet.

Den ärlighet och fullständiga hängivenhet med vilken Paulus hade följt lagen även när det ledde till att de kristna förföljdes ifrågasatte han nu, sedan han mött Kristus som hade gjort honom blind för att ge honom en ny syn på verkligheten. Den helige Johannes Chrysostomos skriver om detta: ”Eftersom han inte kunde se klart gjorde Gud honom på goda grunder blind … Men det var inget mörker som gjorde honom blind. Det var snarare ett överflödande ljus som lät honom förblindas” (Panegyrie IV om Paulus 2). I Damaskus gick det upp för Paulus, att inte ens om man uppfyllde lagen in i minsta detalj så var det tillräckligt för att bli frälst. Utan kärlek är lagen som en död kropp, i synnerhet om man i lagens namn börjar förfölja och döda dem som inte uppfyller den.

Denna händelse gör att vi kan förstå att det är genom att möta Kristus som vi får frälsningen till skänks och inte genom att följa buden till punkt och pricka. Det finns alltid och alltjämt en legalistisk tendens som gör Gud till en avgud och utformar kontakten med honom som ett kontrakt som inte berör själva hjärtat. Om denna tendens vittnar Paulus för oss än idag utifrån sin egen erfarenhet från Damaskus: Kristus är upphov till frälsningen. Han, ”Kristus är slutet på lagen” (Rom 10:4). Om någon tänker sig att han själv av egen kraft skulle kunna bli helig är det en villfarelse. Efter Damaskus förändrades Paulus liv fullständigt. I Damaskus döptes han av Ananias och fick undervisning i den kristna tron (Apg 9:10 ff.). Han började därefter predika om vad han sett och hört (Apg 22:15). På så vis var det erfarenheten av den uppståndne Kristus som gjorde honom till ett vittne liksom det också varit för apostlarna (”kom och se”), också för Thomas som inte trodde; ”se mina händer, stick din hand i min sida … (Joh 20:27). När han vände tillbaka till Damaskus fick han ta emot reprimander både från kommendanten för den romerska makten och från de judar som bodde där som var besvikna över att han förvandlats från att ha varit en glödande farisé till att bli kristen missionär. Hädanefter svävade hans liv i ständig fara. Därför hissade några vänner ner honom från stadsmuren i en korg eftersom stadsportarna var bevakade (Apg 9:23–25). Därefter for han till Jerusalem för att träffa apostlarna. Men enligt Lukas berättelse var ”alla rädda för honom eftersom de inte litade på att han var en lärjunge” (Apg 9:26). Det var Barnabas som presenterade honom för apostlarna och för församlingen och som berättade för dem om Damaskusupplevelsen. Paulus stannade ett tag i Jerusalem för att predika om Herren där. Men när en grupp judar beslutat att döda honom blev han tvungen att ta till flykten till Tarsos (Apg 9:30).

Antiochia – utgångspunkt för missionsresorna

Han stannade omkring fyra år i sin födelsestad tills Barnabas kom dit och bad honom att hjälpa till med att predika evangeliet i Antiochia (Apg 11:25). Allt sedan dess var församlingen i Antiochia den kyrka som Paulus hörde till. Härifrån bröt han upp tillsammans med Barnabas och anträdde sin första missionsresa (Apg 13:2–3), och dit återvände han också (Apg 14:26–28). Samma sak gällde den andra resan (Apg 15:36–40) och härifrån utgick även hans tredje resa (Apg 18:23). I Antiochia ålade inte Paulus och Barnabas dem som omvänt sig från hedendomen att låta omskära sig. Men några judekristna från Palestina hävdade att detta var nödvändigt. Dessa motsättningar ledde till att det så kallade apostlamötet i Jerusalem samlades (49 e.Kr.).

Paulus och Barnabas fick rätt och konciliet förklarade att den som omvände sig från hedendomen skulle befrias från den mosaiska lagen (Apg 15:5–29). Beslutet innebar att den första kristna församlingen fastslog att kristendomen inte skulle uppfattas som den mest fullkomliga formen av judisk religion utan att den var en radikalt ny företeelse. Paulus instämde helhjärtat i detta. Även i samband med motsättningarna i Antiochia, då han opponerade mot Petrus, uppfattade Paulus sin ståndpunkt som ett sätt att värna den nya kristna identiteten mot kompromisser och återfall i lagiskhet (Gal 2:11–14).

I Apostlagärningarna beskriver evangelisten Lukas de resor då Paulus upprepade gånger for genom vårt land Turkiet ända till Grekland. Vi vill rekommendera er att läsa denna text för att begrunda apostelns mödor när han förkunnade evangeliet. Vi inskränker oss här till att kasta en blick på Paulus närvaro i Antiochia i Pisidien, i modern tid Yalva, och i Efesos, nu Selçuk. Paulus kom till Antiochia i Pisidien från Perge år 47 (Apg 13:14–52). I den lokala synagogan återgav Paulus de avgörande händelserna i frälsningshistorien från Gamla testamentet till Johannes döparen. Till sist förkunnade han att Jesus är Messias och Guds son.

Frälsningshistorien är i själva verket beseglad genom Herrens uppståndelse. Häruti ser Paulus att alla messianska löften har uppfyllts. Det är alltså det unika ledmotiv som bekräftas i hela mänsklighetens historia. Gud har inte skapat den här världen och människorna för att prisge dem utan det finns en kärleksplan som hela tiden utvecklas och som kommer till sitt fulla uttryck i Kristus. Att tro på Kristus betyder alltså att tro på Guds kärlek som fanns med från första början och består för alltid. Det är den förkunnelse som aposteln framförde och som togs emot av några som var öppna för den, medan andra bestämt avvisade budskapet och det så häftigt att Paulus måste fly till Antiochia (Apg 13:50–52).

En annan viktig anhalt på Paulus resa var staden Efesos. Där stannade han i ungefär tre år (ca 54–57). Han råkade in i en svår situation då han förkunnade evangeliet eftersom han kom i konflikt med både judarna och den hedniska ortsbefolkningen. När han omnämner en mängd av sina lidanden erinrar han sig att han ”själv kämpade mot vilddjuren i Efesos” (1 Kor 15:32). I Andra Korinthierbrevet (1:8–9) talar han om ”hur svårt vi hade det i Asien. Vi pressades så långt över vår förmåga att vi rent av misströstade om livet. Men en dödsdom har vi alltid haft inom oss, för att vi inte skulle förlita oss på oss själva utan på den Gud som uppväcker de döda.” Slutligen antyder han också i Romarbrevet något om en fångenskap som han förmodligen utstått i Efesos (Rom 16:7).

En outtröttlig förkunnare av Kristus

Kära bröder och systrar, det nödvändiga med att förkunna Jesus Kristus berodde för Paulus del på den kärlek som han hyste för honom. Det innebär att den som mött Kristus helt enkelt måste förkunna honom både med sitt liv och med sina ord. Som en annan av vårt lands söner, Johannes Chrysostomos, sagt om aposteln Paulus: ”Det var denna kärlek som gjorde Paulus till den han var. Det handlar inte om att han uppväckte döda eller att han botade leprasjuka. Gud vill inte att vi ska göra det. Ta fasta på den kärlek som Paulus hyste så kommer ni att få äga fullkomlighetens krona” (Panegyrie IV om Paulus 10).

Det blod som aposteln utgöt i Rom år 67, under kejsar Neros rege-ringstid, var inget annat än ett naturligt slut på ett liv som levats för Kristus och för hans bröder. En kort tid dessförinnan hade han skrivit till de kristna i Filippi: ”Ja, även om mitt blod skulle utgjutas när jag bär fram er tro som ett offer till Gud är jag glad och gläds med er alla” (Fil 2:17).

Kära bröder och systrar i Turkiet, arvet efter Paulus tillhör alla Kristi lärjungar, och speciellt oss som är söner och döttrar av det land som sett honom födas och hört hans outtröttliga förkunnelse om Kristus, landet där han utstått så många vedermödor. Och ändå vore vår berättigade stolthet ofruktbar om den inte omvandlades till en ännu större förpliktelse till efterföljelse. Låt oss betrakta förföljaren som blev ett vittne för evangeliet; vi ska då förstå att Gud kan förvandla oss också, om vi vill det. Med sitt liv som kristen påminner oss Paulus om att Gud inte kan åstadkomma något om vi inte samarbetar med hans nåd. Johannes Chrysostomos tar fasta på det: ”Inget kan hindra oss från att leva som Paulus gjorde om vi verkligen vill det. Han nådde dithän inte bara genom nåden utan också genom sin redobogenhet” (Panegyrie V om Paulus 2–3).

Vilket budskap har aposteln idag till oss kristna i Turkiet?

Vi biskopar tror att några avsnitt ur den fyndgruva som hans brev utgör skulle vara speciellt lämpliga för sådana församlingar som befinner sig i en minoritetssituation. Vi är helt omgivna av en muslimsk omvärld, där tron på Gud är ständigt närvarande både i traditionell mening men också i nya, islamiska, religiösa organisationer. Just denna situation – som i vissa avseenden liknar de livsvillkor som gällde för de första församlingarna som fanns i diasporan – kräver en klar insikt om vår egen identitet. Paulus påminner oss om en principiell faktor i vår kristna identitet. Denna faktor rör inte tron på Gud, som vi har gemensam med våra muslimska bröder och med många andra människor, utan det är tron på Jesus som ”Herre” (1 Kor 12:3), som ”Gud uppväckt från de döda” (Rom 10:9). I brevet till kolosserna skriver också aposteln uttryckligen att i Kristus ”har hela den gudomliga fullheten förkroppsligats” (Kol 2:9). Uttrycket är entydigt och påminner oss om att vi bara kan möta Gud genom Kristus. Han är porten och bron mellan Fadern och oss. Vi kan läsa i första brevet till Timotheos: ”Gud är en, och en är förmedlaren mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus, som gav sig själv till lösen för alla” (1 Tim 2:5).

Paulus förkunnade korsets skandal

Paulus pekade på alla svårigheter som han stötte på när han förkunnade budskapet om Gudamänniskan som befriat oss genom sitt människoblivande och sin korsdöd. Än idag är det en i sanning trång port som evangeliet talar om. Den trånga porten består inte i att acceptera kyrkans moralföreskrifter eller hennes strukturer i mänsklig betydelse. Det är snarare korsets skandal som också idag framstår som ”dårskap och anstöt”. Men just det förkunnar Paulus som något väsentligt och oavvisligt i den kristna tron, ja till och med som ett uttryck för ”Guds kraft” (1 Kor 1:18). Guds nedstigande, som gör att han i Kristus är närvarande hos oss ända in i döden på korset, uppfattas som en manifestation av den kärlek som kännetecknar Guds outsägliga väsen, vars transcendens inte bara mäts med varats måttstock, som i filosofin, utan med kärlekens. Glömmer vi inte ofta bort att varats allmakt motsvarar kärlekens allmakt? Kärlek är inte en egenskap hos Gud utan hans väsen. Paulus påminner oss om att vi absolut inte kan sätta mänskliga gränser för denna kärlek till oss. Det är den kristna trons paradox som bekräftades genom Kristi människoblivande och död. Och ändå är aposteln, som med sitt exempel och med sina ord bekräftar vår kristna identitet, också en dialogens människa. Eftersom Paulus var van vid att träffa människor från olika religiösa traditioner och folk med olika etnisk bakgrund begrep han också att Kristi ande inte bara var närvarande i kyrkan utan att den går före kyrkan och verkar också utanför henne. Detta bekräftade han i Aten: ”Av en enda människa har han skapat alla folk. […] Det har han gjort för att de skulle söka Gud och kanske kunna treva sig fram till honom – han är ju inte långt borta från någon enda av oss” (Apg 17:26–27).

Utifrån en sådan hög nivå är vi inbjudna att fördjupa dialogen med den muslimska världen: livets dialog som vi lever med varandra och delar med varandra; handlandets dialog när vi verkar tillsammans i en dialog där kristna och muslimer samarbetar ”med målet att åstadkomma människans fulla utveckling och befrielse”; en dialog om den religiösa erfarenheten där vi delar varandras spirituella rikedom till exempel i fråga om ”bön och meditation, tro och de sätt som Gud, den oändlige, låter sig sökas på” (Påvliga rådet för interreligiös dialog, Dialog och förkunnelse nr 42, 19 maj 1991). Till sist förekommer också en dialog för teologiskt utbyte, där specialister försöker förstå den andres religiösa tradition med högaktning för ömsesidiga andliga värden. Den dialogen betyder inte att vi skulle skjuta undan vår egen religiösa övertygelse. En dialog kan bara äga rum när vi förblir oss själva och behåller vår egen religiösa identitet och aldrig av någon anledning håller inne med den, hur svårbegriplig den än kan te sig för den som inte är kristen. Det stämmer också överens med det som en av de tidiga kyrkofäderna, Hilarius av Poitiers, uttrycker: ”Bara för att denna världens visa inte förstår vissa saker och dessa till och med kan tyckas dåraktiga, skulle denna oförståelse verkligen gälla också för oss? I så fall berömde vi oss ingalunda av Kristi kors, eftersom detta är en stötesten för världen; likväl förkunnar vi den levande gudens död på så sätt att de icke-troende kan få för sig att Gud vore död” (Boken om synoden 27:85). Paulus håller fast vid den förkunnelsen utan att försköna den och utan mentala förbehåll. Tvärtom, just det som är skandal och dårskap för världen är för honom ett bevis på Guds kärlek till mänskligheten, som lämnar plats för en djup känsla av tacksamhet. Ju mer dessa ting tycks motsäga Guds majestät, desto mer måste vi känna oss bundna till dem (Hilarius av Poitiers).

Om aposteln är vår lärare i mötet med de icke-kristna så är han i ännu högre grad lärare och källa till enhet mellan olika kristna gemenskaper. Som Benedictus XVI uttryckte i sitt upprop inför Paulusåret: ”nationernas apostel, som så starkt kände plikten att föra ut det glada budskapet till alla folk, gjorde allt som stod i hans makt för enheten och freden mellan alla kristna …”.

Han inbjuder också idag oss alla att rikta vår blick på Kristus inte bara för att övervinna ett eventuellt motstånd, utan också för att besegra bristen på intresse för dem som inte tillhör ”vår” kyrka. Aposteln som fick möta motstånd när han förkunnade evangeliet till och med från sina trosbröder, påminner oss om att bara ett räknas, nämligen att ”Kristus blir förkunnad” (Fil 1:18). Men han påminner oss också om vårt gemensamma ansvar för alla dem som inte är kristna. Innan vi säger oss vara katoliker, ortodoxa, syrier, armenier, kaldéer, protestanter, är vi kristna. Vår plikt att vittna motiveras av detta. Låt oss inte tillåta att våra olikheter gör oss rädda för varandra och på så sätt skadar trons enhet. Låt oss heller inte tillåta att vår splittring fjärmar någon icke-kristen från Kristus.

När Tertullianus talade om de kristna, vann han några hedningars aktning uttryckt med dessa enkla ord: ”Se hur de kristna älskar varandra” (Apologia 39). Kan den muslimska värld som omger oss säga så om oss idag? De skulle kunna göra det om vi i konkret handling omsatte vår kunskap om att vi ”med en och samma Ande alla har döpts” och att vi alla ”hör till en och samma kropp” (1 Kor 12:13). Existensen av denna princip kan, trots alla olikheter i lokala organisationer och alla skillnader i det teologiska läromässiga språket, inte ifrågasättas. Alla kristna samfund står på en gemensam grund, på ”apostlarnas och profeternas grundmur” och alla medlemmar och grupper är samlade i en byggnad vars hörnsten och nyckel är Kristi anlete (Ef 2:20).

Kära bröder och systrar, det som vi skrivit här är ringa jämfört med alla de uppmaningar och råd som vi kan hämta ur Paulus brev. Historiskt sett har hans brev alltid gett impulser och manat till samvetsrannsakan över hur man ska vara som kristen. Mot alla ständigt återkommande försök att förklara den kristna tron som ett religiöst fenomen som inte kräver någon omvändelse har vi alltid Paulus inför våra ögon och han uppmanar oss att ”vi inte ska låta oss födas som kristna utan bli kristna”.

Att läsa breven som en andlig förberedelse

Vi uppmanar er att som en förberedelse till Paulusåret personligen läsa breven, att fördjupa studiet av dem i församlingarna och att vårda ekumeniska initiativ. Vi från vår sida inbjuder er att som pilgrimer besöka de paulinska minnesplatser som finns i vårt land: Tarsos, Antiochia, Efesos. Det officiella öppnandet av Paulusåret sker i Tarsos på eftermiddagen den 21 juni, och den 22 juni kommer en mässa att firas ledd av kardinal Walter Kasper, som representerar den helige fadern. Efter dessa högtidliga öppningsceremonier 22–24 juni äger ett symposium om aposteln rum i Tarsos/Iskenderum. Den katolska kyrkan i Turkiet planerar en nationell vallfärd till Tarsos och Antiochia. Ytterligare initiativ som vi planerar gemensamt med våra ortodoxa och protestantiska bröder kommer att meddelas om ett par månader.

Kära bröder och systrar låt oss stärka oss i vår visshet om att vi genom att närma oss Paulus också kommer närmare Kristus. Måtte apostelns tro på den uppståndne Kristus, hans hopp mot allt mänskligt hopp, hans kärlek då han blev allt för alla vara ett rättesnöre för vårt sätt att vara kristna i vårt älskade land Turkiet. Herren må välsigna er!

Pauli omvändelses fest den 25 januari 2008

monsignore Luigi Padovese, apostolisk vikarie för Anatolien, ordförande i den turkiska biskopskonferensen; monsignore Georg Khazoum, hjälpbiskop för de armeniska katoliker-na i Turkiet; monsignore Hovhannes Tcholakian, ärkebiskop för de armeniska katoliker-na i Turkiet; monsignore Ruggero Franceschini, ärkebiskop och metropolit från Izmir; monsignore Louis Pelâtre, apostolisk vikarie för Istanbul och Ankara; Corepiskopos monsignore Ysuf Sag, patriark-vikarie för syro-katolikerna i Turkiet; monsignore François Yakan, patriark-vikarie för kaldéerna i Turkiet.

Översättning: Anna Maria Hodacs

Texten publicerades ursprungligen på ZENIT:s tyska nätupplaga.