Jacques Maritain – en kort presentation

Jacques Maritain föddes den 18 november 1882 i Paris. Han växte upp i ett icke-religiöst hem och drogs som ung filosofistudent in i en relativistisk och skeptisk livshållning som förde honom till randen av självmord. Mötet med filosofen Henri Bergson och dennes föreläsningar vid Collège de France i Paris blev en avgörande vändpunkt i hans liv. Bergsons föreläsningar hjälpte honom ur hans skepticism. År 1904 ingick han äktenskap med sin studentkamrat Raïssa Oumansoff, dotter till en ryskjudisk immigrant. Två år därefter konverterade båda till den katolska kyrkan.

Paret flyttade till Heidelberg där Jacques Maritain fortsatte sina studier i filosofi och naturvetenskap. År 1908 återvände de till Frankrike, och det är nu som han påbörjar sina intensiva studier kring Thomas av Aquino. Få har som Maritain lyckats förmedla thomismen utanför kyrkligt-katolska kretsar och göra den relevant för samtida sekulärt tänkande. Få har som han dessutom visat på thomismen som en kraftkälla att leva av på det personliga-existentiella planet. För Maritain är thomismen den sanna existentialismen därför att den tillhandahåller intellektuella verktyg för att lösa de problem som utvecklas under historiens

gång. Han kan nog sägas vara den thomist som bäst har lyckats genomföra Leo XIII:s vision om thomismen som ett medel för att skapa dialog mellan katolsk teologi och den omgivande kulturen. Maritain var övertygad om att den mänskliga kulturen kollapsar utan den religiösa tron som sitt fundament. Å andra sidan avvisade han tanken att kyrkan eller andra religiösa institutioner skulle utöva någon sorts kontrollfunktion över samhällets intellektuella och kulturella liv.

Enligt Maritain hör människans religiösa tro och intellektuella liv nära samman med varandra. Utan den religiösa tron riskerar männi-skans förnuft att bli desorienterat och leda människan ned i en avgrund. De kunskaper som människan förvärvar genom att bedriva vetenskap och filosofi får sin fulla mening först när de ses i ljuset av tron på Gud som har skapat hela verkligheten. Lösta ur dessa samband med gudstron kommer människans kunskaper och insikter aldrig att integreras till en sammanhängande och vägvisande uppfattning av världen utan i stället bara leda henne fram till en bottenlös nihilism. Utan gudstron undergräver det mänskliga förnuftet på så sätt sig självt. Eller uttryckt med Maritains egen thomistiska terminologi: den gudomliga uppenbarelsen förmedlar sanningar som människans naturliga förnuft inte kan nå fram till av egen kraft. Genom denna nådegåva stärks samtidigt människans naturliga intellektuella förmågor. Utan den gudomliga uppenbarelsen kan människans tänkande däremot inte undgå att ständigt hamna i återvändsgränder och olösliga problem.

Under det sena 1920-talet började han ägna sig åt sociala ämnen och utveckla principer för en liberal kristen humanism. Maritain pläderar för en etik som utgår från den thomistiska tanken på det gemensamma goda i motsats till en etik som tar sin utgångspunkt i den enskilda mänskliga individens behov. Denna moderna subjektivistiska individualism går, enligt Maritain, tillbaka på Luther, Descartes och Rousseau. Etiken måste bottna i värden som har sin grund i Gud och som därmed är gemensamt förpliktande för alla människor.

Man kan säga att Maritains arbeten under denna tid var eklektiska, eftersom han ägnade sina forskningar åt vitt skilda personligheter och ämnen: böcker om Thomas av Aquino (1930), om religion och kultur (1930), om kristen filosofi (1933), om Descartes (1932) om filosofi och naturvetenskap och kanske allra viktigast om politisk filosofi. Med början år 1936 publicerade han ett antal texter som bl.a. handlade om mänskliga rättigheter och naturrätten, om principer för en politisk humanism, om kristendom och demokrati, om människan och staten. Postumt publicerades en utgåva av hans föreläsningar fram till 1950. Enligt Maritain är demokrati inte bara en metod för politisk samexistens utan har ett etiskt värde i sig själv, därför att demokrati har sin grund i den enskilda människans värdighet och hennes självständighet och fria vilja. Maritain förespråkade en evangelisk föreställning om religion där det världsliga inte skyddar det andliga utan tvärtom det andliga skyddar det världsliga. För Maritain var demokrati, som uttryck för rättvisa och jämlikhet, förverkligandet av evangelium i världen.

Många av Maritains tankar togs upp under Andra Vatikankonciliet, något som också har bekräftats genom brevväxlingen mellan honom och påven Paulus VI, men också av Maritains mycket gode vän, kardinal Charles Journet.

Maritain har haft särskilt stort inflytande i Latinamerika men har även ådragit sig kritik från både vänster och höger, både i Frankrike och utomlands. Hans skrifter har översatts till alla europeiska språk men också till japanska och arabiska. Till svenska har flera av hans verk översatts, nämligen Personligheten och det gemensamma bästa, översatt av Hjalmar Sundén, Natur och Kultur 1949 (La personne et le bien commun), Varför jag beundrar Amerika, översatt av Karin Stolpe, Natur och Kultur 1959, (Reflections on America), Människans rättigheter, Natur och Kultur 1947 (Les droits de l’homme et la loi naturelle) och slutligen Paulus i urval och med kommentarer av Jacques Maritain, översatt av Gunnel Vallquist, Bonniers 1949 i serien ”De stora filosoferna”.

Från tidigt 1930-tal var Maritain en ledande gestalt i katolskt tänkande. Sedan 1932 hade han årligen hållit föreläsningar i Toronto, och vid krigsutbrottet 1939 beslöt han sig för att stanna kvar i Amerika och föreläste i Princeton (1941-–42) och i Columbia (1941–44). Efter Frankrikes befrielse 1944 blev han utnämnd till fransk ambassadör vid Vatikanen, en befattning som han innehade till 1948. Han var också aktiv vid utformandet av Förenta nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Efter hustruns död 1960 beslöt sig Maritain för att leva med en religiös orden i Toulouse, Jesu små bröder. Han avled i Toulouse den 28 april 1973.