Kungligt brottsoffer dna-testat

På senaste tid har metoder utvecklats för att med hjälp av dna-analyser identifiera och binda människor vid brott. Brott som nästan varit på väg att preskriberas har kunnat klaras ut tack vare teknikens framsteg. På samma sätt har vi kunnat läsa om identifieringen av brottsoffer, alltifrån avdagatagna bäbisar till undanröjda gangsters. På grund av den stora säkerheten i denna teknik har även brottsoffer i det förflutna kunnat undersökas. Kvarlevorna från tsarfamiljen, som likviderades under den ryska revolutionen, har tack vare sådana analyser sent omsider kunnat identifieras. Och dessa kungligheter, som redan martyr- och helgonförklarats av den ryska exilkyrkan, har i och med detta kunnat få en värdig statsbegravning.

I en nyligen utgiven populärvetenskaplig bok har den engelska tv-producenten Deborah Cadbury presenterat ett annat kungligt offer för revolutionens stormar, nämligen Louis-Charles de Bourbon, hertig av Normandie, kronprins av Frankrike. Detta föräldralösa barn dog av umbäranden vid tio års ålder i ett franskt fängelse år 1795. Eller gjorde han det?

Med lätt hand tecknar Cadbury historien om Ludvig XVI:s och Marie-Antoinettes tredje barn och hans dystra öde. Louis-Charles föddes fyra år före revolutionen och har på felaktiga grunder understundom antagits vara en frukt av en förbindelse mellan drottningen och hennes vän den svenske greven Axel von Fersen d.y. Hans sju år äldre syster Marie-Thérèse kom att följa honom in i fångenskapen; hans storebror Louis-Joseph dog bara en månad före revolutionens utbrott.

Berättelsen om den franska kungafamiljens fasansfulla öde under åren efter revolutionen tecknas i denna bok till största delen ur barnens perspektiv. Efter faderns avrättning skildes kronprinsen så småningom från sin familj för att via en brutal behandling ”avprogrammeras”. Prinsen tvingades att fabricera falska vittnesbörd om sexuella trakasserier och övergrepp, vilka skulle ha utförts mot honom av hans mor och faster. Detta blev sedan en del av bevisningen i rättegången mot Marie-Antoinette. De kungliga barnen behölls vid liv som gisslan, men av rädsla för fritagning isolerades prinsen totalt och efter ett par år dog han av sjukdomar och depression. Om detta visste hans syster ingenting, förrän strax innan hon vid årsskiftet 1795/96 fick lämna fängelset och Frankrike, för alltid märkt av fasorna som hon genomlidit under sin tonårstid.

Redan vid sekelskiftet kom sedan en rad personer att uppträda med anspråk på att vara den verklige Louis-Charles som i sista stund i hemlighet skulle ha fritagits och ersatts med en stum och sjuklig dubbelgångare. Till saken hörde som sagt att prinsessan inte visste vad som hänt. Samtidigt som hon lovat sin mor att alltid ta hand om sin bror var hon klarsynt nog att förstå att det handlade om lycksökare. Hon vägrade därför att träffa någon av dem, även om hon i vissa av fallen via ombud skaffade sig noggrann information. Det fanns nämligen ett par fall av föregivna tronpretendenter som verkade mer trovärdiga än de andra. En av dem, Louis-Charles de Bourbon-Naunsdorff, har släktingar som fortfarande idag gör anspråk på att vara ättlingar i rakt nedstigande led till Ludvig XVI. Med hjälp av moderna dna-analyser har emellertid detta anspråk kunnat falsifieras, eftersom dna finns kvar från de kungliga själva och från deras ättlingar.

Till detta kan också läggas ytterligare en historia som är som hämtad ur en roman av Alexandre Dumas d.y. eller en spänningsroman à la Da Vinci-koden, nämligen berättelsen om prinsens hjärta. Hjärtat på det barn som dog i fängelset togs ut, smusslades undan och bevarades av den läkare som obducerade. Därefter genomgick det en rad fantastiska öden och äventyr fram till dess att det återkom till Frankrike år 1975 för att få sin vilostad i den kungliga kryptan under basilikan i Saint-Denis. Hjärtat undersöktes för några år sedan av två oberoende forskarlag som kunde konstatera att det härstammar från ett barn från den aktuella tiden, som var besläktat med familjen Habsburg på mödernet. Detta resultat tillsammans med de historiska beläggen ställer det utom allt tvivel att gåtan nu fått sin lösning.

När barnets hjärta lyftes ut från sin viloplats för att, inför den vetenskapliga undersökningen, återigen genomborras, yttrade en närvarande präst följande: ”Jag vet inte vems hjärta detta är, men det är förvisso en symbol för de barn överallt i världen som har lidit. Det representerar lidandet för alla de små barn som har dragits in i krig och revolutioner.” När hjärtats identitet fastställts förklarade kronprins Louis-Charles sentida släkting Louis de Bourbon att denna upptäckt bör tillägnas ”minnet av ett oskyldigt barn som blev ett offer för historien”.