Mina möten med Johannes Paulus II

En mycket viktig händelse under mina tio år som ärkebiskop i Svenska kyrkan var naturligtvis påvebesöket här i Sverige sommaren 1989. Detta besök hade en förhistoria. Min företrädare Olof Sundby avlade som förste svenske ärkebiskop efter reformationen 1973 ett besök hos påven Paulus VI. När jag 1983 blev ärkebiskop, kände jag det angeläget att fortsätta och utveckla denna kontakt med påven.

Mitt första besök hos Johannes Paulus II ägde rum 1985 och blev självfallet en myc-ket minnesrik upplevelse. Med stor glädje minns jag det långa personliga samtal som vi då hade med varandra. Vi talade om ekumenik, om att Jesus Kristus vill att vi ska bli ett och att vi som kyrkoledare har ett stort ansvar för detta. Redan då upplevde jag Johannes Paulus II:s varma personlighet och kände att något av en vänskap etablerades.

När så den nordiska katolska biskopskonferensen 1987 inbjöd påven att besöka de nordiska länderna föreslog jag den dåvarande katolske biskopen av Stockholm, Hubertus Brandenburg, att vi tillsammans skulle resa till Rom för att personligen inbjuda påven till Sverige. Jag tog detta initiativ för att påvebesöket skulle bli ett ekumeniskt besök. Vid den stora mässan i Globen i juni 1989 gick jag och flera andra kyrkoledare fram med handen på hjärtat och fick mottaga påvens välsignelse. Dagen därpå firade vi en ekumenisk gudstjänst i Uppsala domkyrka, där både påven och jag predikade. I min predikan uttalade jag förhoppningen om att vi snart skulle få mötas vid samma Herrens bord.

Som en intressant kommentar till påvens besök i Sverige vill jag citera vad påvens själv sade vid en audiens för polska pilgrimer i januari 1991: ”När jag firade den heliga mässan i Sverige, kom biskopen av Uppsala och ställde sig i raden tillsammans med dem som ville ta emot nattvarden. Han lade handen på hjärtat och ville därmed visa, att även om han i detta ögonblick inte kunde förena sig med oss, så var han ändå med oss i sitt hjärta. Detta kommer jag aldrig att glömma!”

1990 besökte jag påven i Rom för att tacka honom för hans besök i Sverige, och jag fick då förutom en personlig audiens också en inbjudan till hans privata våning för en måltid.

1991 var jag först med det svenska kungaparet på officiellt statsbesök hos påven och därefter i oktober var jag tillsammans med den lutherske ärkebiskopen i Finland inbjuden av påven till en ekumenisk vespergudstjänst i S:t Peterskyrkan – en uppföljning av den ekumeniska gudstjänsten i Uppsala domkyrka. Vid detta besök i Rom 1991, då man firade 600-årsminnet av den heliga Birgittas helgonförklaring, höll påven också en utomhusmässa på Piazza Farnese framför det hus som den heliga Birgitta själv bodde i under sin tid i Rom. Även vid det tillfället gick jag, liksom vid mässan i Globen 1991, fram till nattvardsbordet med handen på hjärtat.

Mina kontakter med påven fortsatte även efter det att jag emeriterats som ärkebiskop av Uppsala. Jag var i Rom 1996 för att fira femårsminnet av den unika ekumeniska vespern och jag var där 1999 vid avtäckandet av en Birgittastaty utanför S:t Peterskyrkan. Likaså var jag i Rom år 2002, vid inledningen av firandet av 700-årsminnet av den heliga Birgittas födelse. Också då hölls en minnesvärd vesper i S:t Peterskyrkan, där jag fick medverka. Vi som då gick i processionen tillsammans med påven bar alla likadana kors och likadana liturgiska kläder, för att därigenom markera vår enhet.

Både vid det första och det sista besöket hos Johannes Paulus II talade vi om det gemensamma nattvardsbordet. Vid mitt sista besök 2002 sade jag att jag hade en dröm att jag skulle få uppleva detta innan jag dog. Och påven svarade: ”Den drömmen har jag också.”

Jag har alltså fått möta påven vid ett stort antal tillfällen och alltid har jag känt samma värme och upplevt en djup vänskap. Så länge jag lever kommer jag att i mitt hjärta bevara dessa möten med Johannes Paulus II inför Guds ansikte.