Tosca i två versioner

Giacomo Puccinis opera Tosca har blivit en stor framgång för Kungliga Operan. Under det halvår som den har legat på repertoaren har det vid praktiskt taget varje föreställning varit ”röda lampan” på fasaden, vilket betyder utsålt.

Uppsättningen är trogen originalet, från 1800-talets Rom, och succén bevisar än en gång hur historisk opera kan göras angelägen för dagens publik, att jämföra med Folkoperans misslyckade version förra hösten då handlingen var förlagd till nutiden.

Opera är, som all seriös konst, ett redskap i konstnärernas tjänst för att konfrontera oss med verkligheten och ge oss en chans att reflektera över den. Opera är också de stora formuleringarnas genre. Ju hemskare dåd och starkare känslor, desto rikare möjligheter till musikaliska och sceniska uttryck. Därför ligger ett stort ansvar på kompositörer, librettister, interpreter och exekutörer att behandla råmaterialet med känsla för konstnärlig stil och respekt för publikens frihet att hitta innebörder. Detta är intressant att tänka på i jämförandet mellan Kungliga Operans och Folkoperans uppsättningar av just Tosca som hör till operalitteraturens grymmaste verk.

Tosca, uruppförd i Rom år 1900, har en intressant verklighetsbakgrund. Librettisterna Guiseppe Giacosa och Luigi Illica utgick från den franska pjäsen La Tosca, skriven av Victorien Sardou vilken i sin tur hade som utgångspunkt kampen mellan de konservativa påve- och kungatrogna och Napoleons republikanska frihetskämpar 100 år tidigare.

Originaloperan inleds med att Cesare Angelotti, som varit konsul i Rom under republiktiden men fängslats när kungamakten återerövrats, flyr från fängelset till en kyrka där en kärlekshistoria pågår mellan operasångerskan Floria Tosca och konstnären Mario Cavaradossi.

Angelotti får hjälp av sin politiske medbroder Cavaradossi att gömma sig och när polischefen, den grymme baron Scarpia, upptäcker gömstället kräver han Toscas kropp för att rädda de två männen från straff. Därpå följer tortyr, mord, svek och arkebusering. När ridån faller finns ingenting gott kvar. Kärleken har förgjorts, det onda har segrat, nåden är obefintlig.

Toscas och Marios öde skulle bli ett frossande i vidrigheter utan Puccinis musik. Den ger de mest obarmhärtiga händelser en skönhet när den rika melodiken omsluter varje affekt och ledmotiven följer förlopp och karaktärer med en utstuderad laddning. Handling och musik smälter samman.

Till skillnad från många andra operaverk innehåller Tosca endast ett par arior som fastnar hos publiken. Den ena är Toscas bön i andra akten, ett hänförande stycke melodisk skönhet. Den andra är Cavaradossis aria i sista akten, Sången till livet, som blir en meditativ paus innan det slutliga helvetet bryter ut.

På Kungliga Operan, som har sin sista Toscaföreställning den 17 mars, utnyttjar regissören Knut Hendriksen och scenografen Björn Brusewitz operagenrens majestätiska möjligheter. Första aktens kyrkorum har ett flödande varmt ljus, höga valv, klassiska pelare, en jättelik madonnaskulptur och mängder av detaljer som ger associationer till katolskt kyrkoliv, alla inte korrekta men sceniskt effektiva. Efter samma idé utvecklas Te Deum-bönen till en prålig mässa där en biskop i högtidlig procession omges av spralliga ministranter och vimlande kyrkobesökare. Liturgin utnyttjas till oigenkännlighet för de medvetna men ”till lyst” för de oinvigda.

Scarpias ämbetsrum i andra akten har tunga stilmöbler och är tapetserat med Roms stadskarta för full maktkontroll. Här blir det ett bestialiskt men genialiskt spel i två plan: medan Scarpia förhandlar om Toscas kropp på björnskinnsfällen framför brasan torteras Cavaradossi i underjorden.

Mest utsökt är tredje aktens scenbild från ett tak där avrättningsplatsen och stadens kyrktorn står i silhuett mot gryningsljuset. Accentuerad av den grandiosa instrumentala introduktionen, med en hornfanfar och en kör av Roms kyrkklockor, skänker spelöppningen en fräsch väldoft över livet som snart ska ta en katastrofal vändning.

Mot Kungliga Operans aktuella Tosca sätter vi förra höstens uppsättning på Folkoperan där handlingen hade flyttats till en obestämd 1900-talsplats med dagens flyktingproblematik i centrum. Även scenografiskt och dramaturgiskt speglade versionen nutiden.

Angelottis fängelse hade förvandlats till en flyktingförläggning och den medeltida kyrkan till en modern kyrksal där en grupp flyktingar gömde sig. Scarpias ämbetsrum var en polisstation, där mannarna gick klädda i de svarta overaller som vi dagligen ser i medierna, och Tosca hade sitt sista samtal med Cavaradossi genom en skiva av plexiglas. Scenen översköljdes av ett statiskt, kallt bländande ljus

Med Folkoperans Tosca gjorde Jasenko Selimovic debut som operaregissör men hans bakgrund som teaterregissör slog igenom. De teatrala uttrycken dominerade så till den grad att musiken förlorade uppmärksamhet. Det var inte det intensiva orkesterspelet och de känslofulla ariorna som speglade operans innehåll utan det grovhuggna skådespeleriet.

När Scarpia tvingar till sig samlag med Tosca visar han maktens utnyttjande av en värnlös människa. Kungliga Operan gör scenen raffinerat antydande. I samma tankegång får Toscas och Marios komplicerade kärlek en sublim innerlighet när den inte kommer till fysisk fullbordan utan bara vibrerar i luften. Folkoperan gav i stället med öppna gylfar och trosor på golvet, i Toscas scener med både Scarpia och Cavaradossi, en schablonbild av dagens sex- och porrexponering. Den viktiga kontrasten mellan våldtäktens råhet och kärlekens äkthet gick därmed förlorad.

Tosca som typ är en utpräglad primadonna. På Kungliga Operan visar hennes chockrosa och blodröda kläder denna status men på Folkoperan var hon utslätad till grå prydlighet, klädd i snäv kjol och kavaj.

Jämförelsen mellan de två uppsättningarna visar hur stor operagenrens uttryckspotential är när musik, regi, scenografi och rekvisita förstärker händelserna, när lidelser behåller sina gåtfulla krafter och när kläder och färger accentuerar karaktärer.

Kungliga Operan markerar hur historiska händelser kan omsättas till nuet och till publikens egna erfarenheter. I rättvisans namn ska dock sägas att Folkoperan har gjort detsamma i flera uppsättningar, senast ett halvår före sin extrema Toscatolkning med Donizettis Lucia di Lammermoor som hade en konsekvent historisk dräkt. Där kastade 1500-talets skotska klanfejder ett förklarande ljus över dagens hedersmord och etniska strider.

Folkoperans moderna Tosca är ett exempel på konstnärlig frimodighet men dess stora förtjänst är att den har hjälpt Kungliga Operan att få uppskattning för sin originaltrohet.

birgit ahlberg-hyse