Jag känner mig som katolik, jag känner mig som jude

Allteftersom åren går känner jag mig ständigt mer som katolik. Jag älskar färgerna, feststämningen, det teatraliska i den katolska mytologin och liturgin, och jag känner en sorts ömhet inför alla glömda helgon, alla bortlagda seder, alla heliga ord som riskerar att gå förlorade och bli besudlade.

Men samtidigt blir jag ständigt mera jude. Jag läser psaltarpsalmerna med samma lidelse som jag en gång kände inför Baudelaire. Jerusalems belägring och förstörelse framstår för mig som historiens centrala faktum. Alla pogromer angår mig. Alla ghetton är mitt hem. Jag går igenom den judiska mystikens väldiga historia, med dess teologer och dess messiasgestalter, som om de avgörande orden om Guds olika emanationer blivit sagda just där, blandjudarna i Spanien och Polen, eller bland marrani som flytt till Palestina: om Gud som uppenbarar sig och drar sig undan. Och den mest gripande uppenbarelsen, den kvinnliga gudomen Shekinah, pilgrimen på jorden, som vi alla möter utan att känna igen. Ingen står mig närmare än juden, formad av tjugo seklers historia och kultur. Tänk på de stora gestalterna i den nyare litteraturen, Proust, Freud, Kafka eller Svevo.

Hos alla finns denna ångestladdade hunger efter helhet, att vilja fånga hela det sargade universum i en enda bild, och den undertryckta vissheten om att försöket är dömt på förhand. Över dem alla vilar satyrens melankoli, en oro mellan stel begravningsstämning och smak för det briljanta. Hos dem alla spelar denna ironi utan kropp, utan ansikte, kanske omedveten, anonym, en gest från en som vägrar inordna sig. Hos alla denna stämning av landsflykt, vetskapen att jakten och diasporan är det hemland som återstår.

Hur mycket har inte judar och kristna (och muslimer) haft gemensamt under historiens lopp! Hur nära stod de inte varandra medan de hatade och förföljde varandra. Denna gäckande vision av Guds transcendens och unicitet, denna besatthet som utgjort det judiska folkets storhet men som fått sina mest glänsande uttryck på de kristnas läppar, hos Calvin och Johannes av Korset. Och, som kontrast, den fantastiska mytiska rikedomen i Kabbalan och den judiska mystiken, som druckit vid den grekiska och kristna platonismens källor och sedan påverkade renässansens, tänkande så djupt.

En scen griper mig mer än andra. Den helige Hieronymus i Betlehem när han tar lektioner i hebreiska av en rabbin, som kom till honom om natten, likt Nikodemus på besök hos Kristus. Jag skulle vilja att påvens besök i synagogan i Rom påminde de kristna om att de idag, i motsats till den tid då de förföljde judarna, inte längre vet något om judarna och judisk tradition. Jag är rädd att också judarna själva har glömt Maimonides, Zohar och Isak Luriah. Men om judarna har glömt oss, är det därför att vi har glömt oss själva och kastat av oss Origenes och Augustinus som om de vore en tyngande börda. Bara om vi ser tillbaka, mot Kristi tid, mot diasporans början och islams födelse, förstår vi att dagens ömsesidiga frontlinjer är absurda.

Tvärs igenom historiens våldsutbrott och massakrer har någon målat en enda bild av oss alla, en linje av hänryckande skönhet:

”Ett rop förs vidare av tusen vaktposter,

ett lösenord bärs ut av tusen röster,

och elden tänds på tusen murkrön

och kallar jägarna

som förirrat sig i skogarnas djup.”

Corriere della Sera 14 april 1986Övers. Anders Piltz