Guds röst och inspiration i bibeltexter

I sin artikel ”Bibeln – Guds röst eller litterärt kulturarv” (Signum 1986:2) beskriver Herman Seiler förståelsen och tolkningen av Bibelns texter som en språklig kommunikationsprocess, genom vilken Gud uppenbarar sig för människor och låter sin röst bli hörd. Han gör det i mycket nära anslutning till en artikel av kanadensaren Walter Vogels vid Saint Paul University, Ottawa (i Biblical Theology Bulletin, 1985). Vogels i sin tur utgår från nyare synsätt inom lingvistik och litteraturteori, där språket som kommunikationsmedel ställs i centrum och där inte minst analyser av mottagarsituationen uppmärksammas alltmer, både i teori och i empirisk forskning.
<brTillämpningen av detta synsätt har alla utsikter att bli lika fruktbar inom teologin som den redan har blivit inom lingvistik och litteraturvetenskap. Redan Herman Seilers artikel visar, att flera tilltrasslade problemhärvor blir överskådliga och hanterbara, om man betraktar även bibeltexternas tillkomst och förståelse som led i språkliga kommunikationsprocesser. Därtill kommer det tilltalande i att en annan ”hermeneutisk” cirkel än den man vanligen syftar på kanske nu håller på att sluta sig. Hermeneutik och tolkningslära har ju sitt ursprung inom just den teologiska vetenskapen, där man emellertid har varit långsam med att ta till sig det nytänkande som finns i de senaste utvecklingsfaserna. Nu tycks man vara på väg att reparera detta, vilket förhoppningsvis kan utnyttjas konstruktivt även inom bibeltolkning och bibelforskning.
<brI situationer där nytänkande äger rum blir det emellertid lätt så att en del av de ”gamla” tankegångarna oreflekterat följer med in i det nya, där de då kan skymma sikten eller rentav leda in på villovägar. Ibland är det kanske inte ens gamla tankar som följer med in i det nya utan bara gamla ord och uttryckssätt, som inte längre är adekvata för det man egentligen vill säga. Det finns några sådana inslag i Herman Seilers artikel – liksom det gör det i Walter Vogels artikel från 1985. Jag skall därför närmast peka på några sådana ställen och föreslå alternativa synsätt eller formuleringar, som jag tror är mer konsekventa och bättre beskriver vad som sker när bibeltexter blir lästa och tolkade. Sedan skall jag formulera ett par slutsatser, som går något längre än Seiler gör. De kan kanske avlägsna några otympligheter i resonemangen och därigenom föra diskussionen om Guds röst och inspirationen i bibeltexterna ett steg vidare.
<br
<brHerman Seiler klargör tydligt och adekvat att synen på Bibeln inte bara kan ta hänsyn till texternas tillkomst, utan att man också måste beakta mottagarsituationen, själva läsandet av de en gång nedskrivna texterna. Upphovsmannens eller nedskrivarens intention i en bestämd historisk och social situation är en sak, hur texterna blir förstådda av olika människor i nutida situationer är en (åtminstone delvis) annan sak. Med eller utan avsikt har emellertid Herman Seiler på den här punkten kommit att betona det han kallar ”själva texten” alltför mycket i stället för det som är mera avgörande, nämligen de regler, konventioner och erfarenheter som läsaren utnyttjar för att förstå och tolka texten.
<brSeiler skriver t.ex. att texten ”meddelar sitt budskap först när den läses”. Noga besett innebär den formuleringen att texten bär med sig eller innehåller ett budskap och att detta budskap på något sätt förs över till mottagaren genom läsprocessen. Så går det emellertid inte alls till, och ett av syftena med att föra in mottagaraspekten är just att rätta till perspektivitet på det som sker.
<brDet är läsaren som har (eller ibland inte har) de språkliga betydelserna. Det är läsaren som har (eller inte har) de språkliga regler och konventioner som krävs för att ordna och strukturera betydelserna så att sammanhängande mening uppstår. Det är också läsaren som (inte alltid men ibland) förfogar över de kunskaper och livserfarenheter, som dessutom behövs för att textens mening skall få mänsklig relevans och kanske uppfattas som ”inspirerat” budskap. I det perspektivet, som otvivelaktigt är adekvatare i förhållande till vad som sker under läsningen av en text, är läsaren sålunda inte en passiv mottagare av ett meddelat budskap, utan han är den som aktivt skapar det med hjälp av texten och med utnyttjande av sina personliga förutsättningar.
<brNågot liknande kan sägas om ett par andra formuleringar. Varje text har enligt Seiler ”en viss inre struktur som ger den en mening”, och man kan inte läsa in vad som helst i en text eftersom den har ”en inre struktur som sätter gränser för tolkningen”. Dessa formuleringar representerar ett mycket vanligt sätt att tänka och formulera sig omkring läsning och förståelse av texter. De ger emellertid en felaktig bild av vad som sker vid läsningen.
<brI själva texten finns inte några ”strukturer” som ger mening eller sätter gränser för den mening som man kan ge texten. Gränserna för den mening som kan ges en text bestäms i stället av de språkliga regler och konventioner och av de kunskaper och livserfarenheter, som läsaren har förvärvat och lärt sig att utnyttja. Om läsaren inte förmår utnyttja tillräckligt med sådana regler och erfarenheter, blir det inte någon förståelse av texten och kanske inte ens någon mening i den. Och om olika läsare använder olika regler och erfarenheter, ger de också texten olika mening eller förstår den kanske olika även om de har gett den samma mening. Jag tror att litet eftertanke om vad det är som sker under en läs- och förståelseprocess säger att det är så det går till; något annat är faktiskt inte möjligt.
<brUppfattningen att texter – litterära eller bibliska – skulle ha en ”inre” struktur som bestämmer deras mening var ett steg på vägen bort från uppfattningen att det är författarens eller hedskrivarens avsedda mening som bestämmer gränserna för innebörden även vid läsningen. Därför är det i och för sig riktigt som Herman Seiler säger, att ”nyare undersöknings- och betraktelsesätt ägnar större uppmärksamhet åt själva texten”. Det var emellertid riktigare att säga så i går än det är i dag: med dagens undersöknings- och betraktelsesätt har man snarast ”förintat” den autonoma och självbestämmande texten och i stället börjat lyfta fram det som sker under läsnings- och tolkningsprocessen.
<brEn första konsekvens av detta är att det grundläggande vid läsning och förståelse av en text är den läsande individens behärskning av regler och konventioner för språkanvändning och för tolkning av texter (som dikter, noveller och berättelser) och inslag i texter (som liknelser, symboler och metaforer). Samtidigt betonas mer och mer vikten av annat än i trängre mening språkliga regler och konventioner: den läsande personens kunskaper om verkligheten och historien liksom hans eller hennes erfarenheter av människors liv och villkor är av avgörande betydelse för textens ”djupare” innebörd, för dess budskap, värdekvaliteter och personliga genomslagskraft.
<br
<brEn annan konsekvens är att gruppen omkring individen, gemenskapen och samhället som en person lever i och formas av, betonas alltmer i samband med läsprocessen. Det är ju i den gemenskapen som språket förvärvas, som regler och konventioner för dess användning lärs in och som erfarenheter och värderingar utformas och formuleras. På ett sätt är individen visserligen ensam med texten under själva tolkningen och förståelsen, men det som han eller hon för med sig fram till texten kommer i stor utsträckning från andra – från medmänniskor, men om man är troende givetvis också från Gud, genom den helige Anden eller genom andra krafter utanför människan. I stället för ”själva texten” finns det sålunda i dag större anledning att betona det tolkningssamfund, som varje människa ingår i, har formats av och medvetet eller omedvetet delar konventioner, erfarenheter och värderingar med.
<brOm man vill undersöka hur texter far mening, liksom om man vill utforma begrepp och teorier för textförståelse, har man faktiskt större anledning att studera och analysera relationerna mellan individen och det tolkningssamfund han ingår i än relationerna mellan honom och ”texten”. Det är tolkningssamfundet – det som fanns en gång när texten skrevs ner och det som senare finns när texten blir läst – som ger de grundläggande kunskaperna om kommunikationsförloppet.
<br
<brVilka slutsatser leder så detta fram till beträffande Guds röst och ”inspirationen” i Bibeln?
<br
<brEn slutsats är att den ”sociala modell” som Herman Seiler beskriver och förordar för bibeltexternas tillkomst och för den gudomliga inspirationen i dem inte är svår att förena med modernt tänkande om språklig kommunikation. Bibeln anses då ha kommit till som ett uttryck för en kyrklig gemenskap, den ger uttryck för en tro som redan fanns utformad, och de olika texterna är resultatet av en lång process inom den kyrkliga gemenskapen. Om en viss text då har skrivits ner av en enda eller av flera olika författare är rätt ovidkommande: det avgörande är i båda fallen den gemenskap som texterna har framgått ur och som den gången bestämde deras språkliga utformning.
<br
<brHuruvida Bibelns texter sedan också har tillkommit under den helige Andens ledning och särskilda bistånd är en trosfråga. Hur man ställer sig till den frågan är egentligen också ovidkommande för synen på dessa texter såsom delar av ett kommunikationsförlopp: de har skrivits ner av människor, som ingår i och talar för en stor språklig, social, kulturell och andlig gemenskap. Man kan tro eller inte tro att Anden har varit verksam i den mänskliga gemenskap som har frambragt texterna, utan att den tron behöver påverka analysen av den språkliga kommunikationsprocessen.
<brNär det sedan gäller läsningen och förståelsen av bibeltexterna är det naturligt att tillämpa en liknande ”social” modell. Den modellen bör dock hållas ”ren” i den meningen att den inte förutsätter eller inkluderar funktioner och samband, som inte är förenliga med en konsekvent uppfattning av läsning av bibeltexter som normal språklig kommunikation. I sin artikel visar Herman Seiler hur mycket som kan vinnas i klarhet, om man för in ett lingvistiskt perspektiv i diskussionen om bibeltexternas ”inspiration” i förhållande till nutida läsare. I ett par avseenden håller han emellertid kvar tänkesätt, som dels kan vara vilseledande och dels är onödiga för förståelsen av vad som sker vid läsningen.
<brEnligt Herman Seiler kan man bara tala om en inspirerad text när det finns läsare, som också uppfattar den som inspirerad. Eftersom det finns sådana läsare har Bibeln ”privilegiet att vara inspirerad på grund av att det finns en gemenskap av troende läsare som under den heliga Andens ledning finner sin tros identitet i Bibeln”. Här är det inte svårt att följa honom. Gemenskapen finns inom en grupp troende, de står eller anser sig i sin tro stå under Andens ledning, och när de läser bibeltexterna finner de sin tro formulerad och gestaltad där. Detta förutsätter ingen speciell kvalitet i texten. Det speciella finns hos dem som läser: de utmärks och hålls samman av sin trosuppfattning, och det är genom den som texterna far den ”inspirerade” innebörd som de inte far när de läses av människor som saknar denna trosuppfattning. De troende kan beskrivas såsom ett tolkningssamfund, som hålls samman eller om man så vill definieras just genom sin tro.
<brDet är också lätt att följa Herman Seiler när han menar att andra vatikankonciliets skrivning om den inspirerade tillkomsten av bibeltexterna borde kompletteras med en motsvarande skrivning om den inspirerade läsningen av dem: de ”läses under den heliga Andens ingivelse… Människorna i kyrkans gemenskap som läser den heliga Skriften begagnar sig under Guds ledning av sin egen förmåga och sina egna anlag så att de under Guds bistånd … tolkar dessa skrifter inom kyrkans gemenskap . . .” Inte heller här förutsätts några speciella kvaliteter i texterna som sådana. Guds ledning förutsätts bli utövad direkt på människorna och kommer till uttryck i deras trosuppfattning, som sedan återspeglas i deras förståelse och tolkning av texterna.
<br
<brSvårare är det att följa Herman Seiler när han skriver att en bibeltext ”har på grund av sin särskilda tillkomst en kvalitet som ger den förmågan att under århundradenas lopp väcka och stimulera läsarnas tro”, liksom när han i sammanfattningen av sin diskussion säger att Bibeln har tillkommit i en inspirerad kyrklig gemenskap ”och därför har förmågan att ’inspirera’ kyrkans gemenskap att finna sin identitet då Skriften läses”.
<brI ett konsekvent fasthållet kommunikationsperspektiv behövs inga sådana antaganden om extralingvistiska kvaliteter ”i texten” eller om obestyrkta samband mellan texternas tillkomst och läsningen av dem. De ger en felaktig bild av vad som sker vid läsningen av texter, och även om de reduceras till metaforiska uttryckssätt blir de lätt vilseledande, speciellt för människor som inte har haft anledning att tänka igenom vad språklig kommunikation innebär och vad det är som påverkar den.
<brAntaganden och tankemodeller av det här slaget behövs inte heller för diskussionen av bibeltexternas tillkomst och funktion. Den ”sociala” modellen, enligt vilken en grupp människor hålls samman av gemensam tro, gemensamt språk, gemensamma tolkningskonventioner och gemensamma erfarenheter, är tillräcklig för att förklara först hur den gemensamma trosuppfattningen kan ges uttryck i texter som accepteras såsom en nedskriven manifestering av det som är gemensamt, och sedan hur andra grupper accepterar samma texter såsom formuleringar av det som är deras gemensamma trosuppfattning. Det avgörande är sålunda accepterandet av texterna såsom ett nedskrivet och om man så vill kodifierat uttryck för en gemensam tro och livssyn.
<brDäremot avlägsnas också problemen med en ”sekulariserad” översättning, liksom med översättningar på det hela taget. Herman Seiler diskuterar dem i slutet av sin artikel och ser svårigheter i dem. Han anser nämligen att en översättning, som har gjorts av en ”neutral” bibelkommission och utgivits av staten, inte kan vara en ”inspirerad” bibeltext. En sådan text har ju inte ”frambragts av en inspirerad kyrklig gemenskap. Svårligen kan man därför tala om en inspirerad text i ordets kristna bemärkelse.”
<brEn sådan slutsats följer inte av den ”sociala” modell för läsning och förståelse av bibeltexterna som Herman Seiler eljest ansluter sig till. Möjligen kan man förmoda att en ”neutral” kommission i vissa avseenden har svårare att finna de bästa uttrycken för den ”inspirerade” trosgemenskap, som de åtminstone inte fullständigt är delaktiga i. Detta förefaller emellertid inte vara någon särskilt stark invändning, eftersom det avgörande under alla förhållanden är om den kyrkliga gemenskapen sedan accepterar den skrivna texten som ett uttryck för den ”inspirerade” tro, som är grunden för deras gemenskap. Såvitt jag kan förstå far man tänka sig en sådan accepterande process, när urvalet av de kanoniska böckerna fastställdes. Kan man för övrigt vara säker på att inte nedskrivaren av någon av de böcker, som accepterades såsom kanoniska, också var mer eller mindre ”neutral” i den dåtida trosgemenskapen? Återigen förefaller det vara nödvändigt att skilja mellan vad som sker när texterna skrivs ner och vad som sker när de blir lästa och tolkade.
<br
<brSom synes har jag här – liksom Herman Seiler i sin artikel – inte berört frågan om ”kyrkans legitimation och auktoritet” vid tolkningen av Bibelns texter. Inom ett konsekvent genomfört kommunikationsperspektiv framstår den frågan som den kanske mest centrala. Det borde onekligen finnas anledning att återkomma till den!