Ett Markus-fragment från 50-talet?

För numera 14 år sedan, på våren 1972, publicerades i den ansedda bibelvetenskapliga tidskriften Biblica en artikel som kom med en för den nytestamentliga forskningen sensationell nyhet.(1) Den spanske papyrusspecialisten José O’Callaghan – idag professor vid det påvliga bibelinstitutet i Rom – meddelade att han helt oväntat hade lyckats identifiera ett litet papyrusfragment som upphittats i en av grottorna i Qumran vid Döda havet. De på fragmentet bevarade bokstäverna såg ut att höra hemma i ett par verser i kap. 6 i Markusevangeliet. Det lät otroligt.
<brGrekiska texter i Qumran
<brMed det nutida arabiska namnet Qumran betecknas den för några årtionden sedan återupptäckta anläggning som en judisk esseisk sekt hade byggt upp som sin samlingsplats under något århundrade före vår tideräknings början. Där studerades bibeltexter och författades egna skrifter. När romerska härar under Vespasianus ryckte fram för att utplåna resterna av judisk nationell frihet – det krig som ledde till Jerusalems erövring och templets förstöring – övergavs det avsides belägna Qumran för alltid. Före sin flykt, som kan dateras till 68 e. Kr., gömde sektmedlemmarna sin omfattande skriftsamling i grottor och hålor i det närbelägna bergstupet, och gömställena förseglades.
<br
<brÅr 1945 fann strövande herdar den viktigaste bland grottorna och såg dess innehåll: lerkärl och stora handskrifter. De förstod att sådant var begärligt och sålde sina fynd. Efter uppgörelser om äganderätten publicerades skrifterna undan för undan från 1947. Det var Dödahavsrullarna som väckte enormt uppseende världen över och skänkte tidigare okänd information om en judisk rörelses tro och liv ungefär i nytestamentlig tid. Nya fynd gjordes efter hand i samma terräng, och nya skrifter samt ett otal handskriftsbitar såg dagens ljus.
<br
<brBland dussinet grottor upptäcktes nr 7 våren 1955 och såg inte ut att innehålla något utöver 19 små handskriftsfragment och en lerkruka. Vi får tänka på att hålorna i bergväggen nog hade haft sina besökare under tidernas lopp och plundrats på mera påtagliga värdesaker.
<brNär fragmenten från grotta 7 publicerades 1962,(2) var det två saker som underligt nog inte tilldrog sig någon egentlig uppmärksamhet. Materialet var papyrus, medan dödahavstexterna i övrigt så gott som genomgående var skrivna på pergament. Vidare var det grekiska bokstäver och grekiskt språk. Nu var ju grekiska tidens världsspråk, fragmenten var små och endast två av dem hade utgivarna lyckats identifiera. På det ena fanns fyra verser ur 2 Mos, på det andra två verser ur Jeremias brev (en del av Baruks bok).(3) Här rör det sig alltså dels om en grekisk översättning av en gammaltestamentlig bok, dels om en av Gamla testamentets s.k. apokryfiska eller deuterokanoniska skrifter. För de övriga fragmenten meddelades inget annat än en transkription av de bokstäver man tyckte sig kunna dechiffrera.
<br
<brNytestamentliga texter?
<brTio år senare, våren 1972, trycktes alltså O’Callaghans artikel i Biblica. Den spanske papyrologen redogjorde för hur han under sitt arbete med en förteckning över de talrika handskrifterna till Septuaginta – en av de grekiska översättningarna av Gamla testamentet – i åratal hade letat i ordlistor till Gamla testamentet på grekiska för att kunna placera de oidentifierade fragmenten från grotta 7, dock utan resultat. I sin uppgivenhet hade han gjort försök med en nytestamentlig konkordans och till sin häpnad funnit att bokstäverna på fragment 5 såg ut att passa till Mark 6:52-53. Det som hade lett honom på spåret var den sällsynta bokstavskombinationen -nnes-. Den finns i namnet Gennesaret på det angivna markusstället.
<br
<brFragmentet, som är 3,9 cm högt och 2,7 cm brett, bär 20 (därav 8 endast till en del bevarade) bokstäver från 5 rader, och dessa bokstäver faller på rätta platser om de för oss kända orden i de två markusverserna delas upp på fem rader med 20, 23, 10, 21 resp. 21 bokstäver. Radlängderna stämmer med vad man kan sluta sig till från andra fragment. Några bokstäver är endast delvis synliga och därför osäkra, och riktigt allt ser till en början inte ut att gå ihop men har senare fatt sin förklaring. (Mera därom här nedan.)
<br
<brTvå indicier är i särklass relevanta. För det första syns, fullt tydligt, en paragrafos, ett mellanrum på ungefär tre bokstävers bredd. Texten går eljest i ett, utan uppehåll mellan orden, som det var vanligt i den tidens skrivsätt. Mellanrummet ligger precis mellan de få bokstäver som ser ut att höra till v. 52 och dem som passar till början av v. 53. Just där går i Markusevangeliet en skarv mellan två avsnitt. NT 81 sätter här en rubrik. Föreligger verkligen evangelietext på fragmentet, bevisar mellanrummet mellan slutet på ett avsnitt och början på nästa att vi inte har att göra med någon fristående traditionsbit från tiden före våra evangeliers redigering utan att här redan föreligger en medveten sammanställning av evangeliestoff med en för Markus karaktäristisk inledning av ett nytt berättelseavsnitt.
<brFör det andra börjar texten efter mellanrummet med kai ”och”. Detta sätt att börja ett nytt stycke hör inte till mera bildat grekiskt språk men är, i viss anslutning till semitiskt uttryckssätt, typiskt just för Markus. Så ökas ytterligare sannolikheten av att det är fråga om en markustext.
<br
<brI sin artikel kunde O’Callaghan uppge och demonstrera att två andra fragment bär bokstäver som kan passa till nytestamentliga texter, nämligen Jak 1:23-24 och Mark 4:28.(4)
<brEn efterskrift av dåvarande rektorn för det påvliga bibelinstitutet, nuvarande kardinalen Carlo Martini, ger ett försiktigt formulerat stöd åt den framlagda bestämningen.(5) I ett annat sammanhang yttrade sig den kände amerikanske exegeten Joseph A. Fitzmyer instämmande.(6)
<brUpptäcktens innebörd
<brVad betyder nu O’Callaghans upptäckt – förutsatt att han träffat rätt – för vår kunskap om Nya testamentets tillblivelse? Ingenting mindre än att det skulle bli fråga om konsekvensrika omdateringar.
<br
<brSedan 1935 har vi känt till ett fragment av Johannesevangeliet som upphittats i Egypten och försiktigt dateras – med hjälp av bokstavstyperna – till o. 125 e. Kr.(7) Det betyder att det sannolikt i Mindre Asien avfattade evangeliet bör vara minst något eller ett par årtionden äldre. Därmed kunde de hypoteser avskrivas som ville förlägga evangeliets tillkomst långt in på det andra århundradet. Dessutom reducerades avståndet i tid mellan Jesu liv och den äldsta nytestamentliga handskriften till högst 95 år, en kort tid när det gäller antik litteratur.
<brNu ser det alltså ut som om en kopia av Markusevangeliet gömts i Qumran 68 e. Kr. och således använts på platsen före detta år. Därtill kommer att handstilen med hjälp av bokstavstyperna av den främste experten på området daterats till senast början av 50-talet, vilket gör saken ännu märkligare.(8) Då blir det bara 20 år mellan Jesu död (30 eller 33) och avskriften av ett av våra evangelier. Dateringen av evangeliernas tillblivelse har hittills helt vilat på antaganden som lämnat ett spelrum på minst ett par, tre årtionden. Det innebär att ett av de viktigare skeenden i urkristendomens historia, evangelietraditionens skriftliga fixering, har kunnat tidfästas endast hypotetiskt, med högst olika uppfattningar om utvecklingsgången som följd.
<brReaktionen på upptäckten
<brHur mottogs den sensationella nyheten av den nytestamentliga forskningen? Till en början kom avvaktande yttranden i olika delar av världen, både förväntansfulla och skeptiska.(9) Men sedan ingrep det tyska ”etablissemanget” och dekreterade att O’Callaghans identifieringar omöjligt kunde accepteras.(10) Fragmenten från grotta 7 hade ingenting med Nya testamentet att göra. Det blev en strid om otydliga bokstäver och saknade ord. Texten matades in i en dator (varvid man glömde att ta med det viktiga mellanrummet), och datorn kunde inte bekräfta att det var en markustext. Någon bättre eller ens annan lösning kunde ingen av dem ge som skyndade sig att desavouera O’Callaghan.
<brSå småningom blev det tyst i klassen, och fragmenten från Qumran glömdes bort för allt arbete som ansågs viktigare. Ända till dess att en i London arbetande klassisk filolog och handskriftsforskare av tysk nationalitet, Carsten Peter Thiede, tog upp saken på nytt och med stor grundlighet, i en artikel i Biblica 1984 och i en i början på detta år utkommen pocketbok.(11)
<brPå varje punkt har Thiede kunnat verifiera O’Callaghans läsningar. På två ställen stämde inte markusfragmentets text och detta såg till en början ut att stjälpa försöket till identifikation. Ett t stod på den plats där början av verbformen diaperasantes skulle ha passat in. Men nu har det kunnat påvisas att i liknande texter från samma tid vissa skrivare har satt t i stället för d – uttalet varierade tydligen, och alla skrivare, som tog ner diktamen, var inte perfekt drillade. Vidare är det tre ord i början på Mark 6:53 som med tanke på radlängden inte får plats i fragmentets rekonstruerade text, nämligen epi tin gin (for över) ”till landet”. Nu kan dock visas att Markus använder samma verb utan riktningsadverbial i 9:1, och i 5:21 har den hittills äldsta markushandskriften, P1, utelämnat det prepositionsuttryck som står i de andra handskrifterna. Det redan omnämnda johannesfragmentet, P52, utelämnar några ord, men ingen betvivlar textens identitet. Och de oomtvistade fragmenten 7Q1 och 7Q2 med gammaltestamentliga texter har ett flertal avvikelser från motsvarande normaltext, detta utan att någon ifrågasätter deras bestämning. Det kan till och med frågas om inte den kortare läsarten i 7Q5 rentav är den ursprungliga markustexten.
<brSom Thiede framhåller är överensstämmelserna mellan 7Q5 och Mark 6:52-53 så pass många och framför allt karaktäristiska att den matematiska sannolikheten för att fragmentets bokstäver (och mellanrummet) skulle passa in på en annan och för oss okänd text är försvinnande liten.
<brFör jämförelse kan anföras att det ovan nämnda fragmentet 7Q2, med en passus ur Jeremias brev, har 22 bokstäver, fördelade på 5 rader, två bokstäver mer än det förmodade markusfragmentet. Fem bokstäver är endast delvis synliga, och inga mera framträdande ord eller stavelser förekommer. Också här finns som sagt avvikelser från standardtexten. Ändå har utgivarnas bestämning av tillhörigheten accepterats utan invändningar. Men då var det inte fråga om nytestamentliga ställen.
<brEtt exempel från profangrekisk litteratur kan vara lärorikt.(12) En papyrusbit från fyndgruvan Oxyrhynchos i västra Egypten har 19 läsbara bokstäver (därav några osäkra), fördelade på 5 rader. Med ledning av några små bläckfläckar rekonstruerades ytterligare 3 bokstäver. På så vis lyckades den engelske filologen E. G. Turner klara ut att det måste vara fråga om några verser ur komedin Samia av Menandros (343-290 f. Kr.), representant för den nya attiska lustspelsdiktningen. Smärre avvikelser från den eljest kända ordalydelsen föreligger. Fragmentet har självklart accepterats i grekisk litteraturvetenskap, och dess läsarter registreras i kritiska utgåvor av Menandros verk.
<brDen generade tystnaden
<brMot bakgrunden av arbetssätten i grekisk språkvetenskap och profanpapyrologi ter sig den tystnad, som under slutet av 1970-talet och början av 1980-talet lägrade sig över O’Callaghans upptäckt, som ett sällsamt fenomen.(13)
<br
<brJohannesfragmentet P52 har i ett halvt sekel varit mångomskrivet som den äldsta kända nytestamentliga handskriften. Nu föreligger en chans att vi äger en handskriftsbit som är ytterligare minst 60 år äldre och därmed skulle kunna sprida nytt ljus över de synoptiska evangeliernas tillkomst och utbredande. Vad vore naturligare än att alla evangelie- och textforskare kastade sig över en sådan godbit och synade fragmentet i varje dess skrymsle. Hur skulle inte vår uppfattning om evangelierna och om urkristendomens tidiga utveckling förändras och kunna byggas på fakta, om det nu var sant att vi ägde ett markusfragment med bokstavstyper från 50-talet och att den eljest förlorade rullen funnits – och väl också brukats – i Qumran.
<brMen att bara knysta om att Markusevangeliet skulle ha avfattats tidigare än på 70-talet, det är som att svära i kyrkan. Många av kristendomens dogmer har ifrågasatts, men ”forskningens” fasthållande vid evangeliernas sendatering är orubbligt. Ändå är det bara ett antagande att Markusevangeliet blivit till i början av 70-talet och att Matteus- samt Lukasevangeliet kan ha skrivits först mot årtiondets slut, under 80-talet eller måhända på 90-talet. Några bevis finns inte, utan man laborerar med hypoteser som man låter stödja varandra. Hela detta system av hypoteser har under de senaste 100 åren byggts ut och befästs och cementerats på ett sätt som inte tål något ifrågasättande. Skrivaren av dessa rader har länge hävdat att Markusevangeliet borde dateras till omkring år 60; det har betraktats med milt överseende. När biskop J.A.T. Robinson – känd genom sin pamflett Honest to God – i sin sista bok Redating the New Testament (1976) vände upp och ner på begreppen och förlade de synoptiska evangeliernas tillblivelse till åren 4560, betraktades detta som en krumelur i kanten som man roat tog del av för att sedan återgå till ordningen.
<brOrsakerna till sendateringen
<brVad är orsaken till att det har utvecklats en ”konsensus” som är obenägen att intressera sig för nytillkommande fakta och åtminstone pröva och diskutera dem? Förutom en också i forskningen inbyggd tröghet, parad med respekt för ”auktoriteterna” och ”den allmänna meningen”, kan man i den nutida nytestamentliga vetenskapen urskilja fyra tendenser.
<br
<brFör det första har den till sitt omfång begränsade nytestamentliga skriftsamlingen ältats så länge och så grundligt att det är svårt att med friska ögon se på dessa texter. I stället ger man sig i kast enbart med sekundärlitteraturen och söker i den ansatspunkter för nya kombinationer. Texterna blir endast verktyg i uppgörelser med andra forskare, helst inom samma språkområde. Då blir risken för inavel ofrånkomlig.
<brFör det andra minskar – över hela Västerlandet – behärskningen av grekiskt språk och grekisk litteratur. Exegeterna läser numera i alltför liten utsträckning texter utanför Nya testamentet och dess omedelbara omvärld. De har förlorat kontakten med den klassiska språk- och litteraturvetenskapen och de stimuleras inte längre av insikter de fatt av profangrekisk eller patristisk litteratur.
<brFör det tredje försöker man – också i syfte att över huvud finna något att forska i – att lyfta fram varje minsta steg i de urkristna tankarnas och de nytestamentliga skrifterna tillblivelse och utveckling. Inte minst har evangeliernas redaktionshistoria blivit en för tillfället modern och ytterst komplicerad disciplin. Man försöker rekonstruera hur tradenter och författare har utfor= mat varje detalj i ett intrikat samspel av beroenden och intentioner. Inför vissa forskningsresultat frågar man sig om inte evangelierna omärkligt lyfts över till en ny genre, kryptogrammets, där varje ord och vändning avpressas förmodade anspelningar. Under sådana förutsättningar blir det nödvändigt att postulera den tid som kan rymma alla dessa processer, och då måste man ta till årtiondena fram till första århundradets slut. Vad man har förlorat är sensoriet för dynamiken i kristendomens begynnelseskede, för den intuitiva förmågan och spännvidden hos den första kristna generationens ledare och författare. Det blir också svårt att förklara den oerhörda verkan som de nytestamentliga skrifterna onekligen hade, om de var produkter av långvarigt knåpande med varje litet avsnitt.
<brSlutligen, för det fjärde, finns det en tydlig, fast sällan uppmärksammad och än mindre redovisad, tendens i den nytestamentliga forskningen från mitten på 1800-talet. Genom att sendatera skrifterna förskaffar sig den enskilde forskaren och hela forskarkollektivet fria händer att själva avgöra vad som är ”ursprungligt” och vad som är ”sekundärt”. Det gäller evangelietraditionen, där man med kriterier som inte skulle stå sig inför klassiska filologer väljer ”äkta jesusord” och vrakar ”församlingsteologi”. Det gäller breven, där Paulus på grunder som bara blivit gängse frånhänts mindre eller större delar av den litteratur som går under hans namn, och där andra brev placeras efter tidsskalan efter bedömningar som görs av deras innehåll.
<brI detta den nytestamentliga forskningens moderna tempelbygge ter sig ett påstått markusfragment, skrivet under 50-talet och använt i Qumran på 60-talet, som en bomb på en flygplats. Den måste desarmeras. Man väntar med spänning på de reaktioner som Thiedes färska bidrag kommer att utlösa.
<br
<brEn utmaning
<brÄnnu har här inte omtalats att fragmenten från grotta 7 rymmer ytterligare sprängstoff. Efter att redan i artikeln från 1972 ha förknippat ett fragment med Jakobsbrevet – detta har nämnts i det föregående – har O’Callaghan i fortsättningen ansett sig kunna identifiera textställen ur Apostlagärningarna, Romarbrevet, första Timotheosbrevet, andra Petrusbrevet. Därtill kommer ännu några bitar ur Markusevangeliet.(14) Skulle detta vara sant, är mycket ifrågasatt av det vi trodde vara etablerat i dateringen av pastoralbreven och de s.k. katolska breven (bl.a. Jak och 2 Pet).
<brVilka möjligheter för nyansatser i forskningen! Men exegeterna måste vara beredda att ta sina positioner under omprövning, om så visar sig nödvändigt. Det är illa nog att det behövdes en klassisk filolog för att påminna om de ur medvetandet förträngda fynden från grotta 7. Hade det inte gett anledning till eftertanke att inte bara ett enda utan nio fragment förblivit stumma så länge som de inte konfronterats med en nytestamentlig konkordans?
<brOm denna upptäckt låter sig verifieras, är den alltför viktig för att överlåtas åt trångsynta fundamentalister. Men det kan bli nödvändigt att lämna egna omhuldade käpphästar därhän. Författaren till denna artikel far nog överge sin uppfattning att evangelierna från första början var skrivna i kodexform, dvs. på blad lagda ovanpå varandra som i våra häften och böcker, likaså den förklaring han ansett sig kunna ge av denna företeelse. Är 7Q5 ett markusfragment, är det därmed bevisat att evangeliet på 50-talet fanns i rullform. Den tidigaste nytestamentliga handskriften var i så fall en rulle och skiljer sig därmed från P 52 och alla andra tidiga eller sena handskrifter med nytestamentlig text.
<br
<brOckså förhållandet mellan kristna och esséer på 50- och 60-talen kan komma i ett nytt ljus. Man har länge räknat med att det kan ha funnits kontakter mellan de båda rörelserna i Jerusalem. Men nytestamentliga handskrifter i själva Qumran – ville sektmedlemmarna orientera sig om den framväxande kristna tron eller var det fråga om mission? Fanns det rentav en grupp kristna i Qumran? Vad som sätter i gång tankarna är det faktum att de kristna texterna låg i en grotta för sig.
<br
<brNog finns det frågor, och nog kommer det att ställas frågor. Ännu har det inte forskats färdigt på det nytestamentliga området.
<br
<br1. J. O’Callaghan, i Papiros neotestamentarios en la cueva 7 de Qumran? Biblica 53 (1972), s. 91-100.
<br2. M. Baillet – J.T. Milik – R. de Vaux, Discoveries in the fudaean Desert of Jordan, Part 3: Les petites grottes de Qumran, Oxford 1962.
<br3. 7Q1: 2 Mos 28:4-7; 7Q2: Jeremias brev 43-44 (=Baruk 6:4344).
<br4. 7Q8: Jak 1:23-24; 7Q6,1: Mark 4:28.
<br5. Carlo M. Martini, Note sui papiri della grotta 7 di Qumran, Biblica 53 (1972), s. 101-104.
<br6. J.A. Fiumyer, A Qumran Fragment of Mark? America 126 (1972), s. 647-650.
<br7. Avbildning och beskrivning t.ex. i Jack Finegan, Encountering N.T. Manuscripts, London 1975, s. 85-90.
<br8. Ett utlåtande av C.H. Roberts finns i det i not 2 angivna arbetet, s. 144. Roberts är den berömde papyrolog som identifierade, daterade och 1935 publicerade p52.
<br9. Debattens huvuddrag relateras, med bibliografiska hänvisningar, i C. P. Thiede, Die älteste Evangelienhandschrift? Wuppertal (Brockhaus) 1986, s. 16-17, 47-48 och noterna 19-22, 51-52.
<br10. Se i synnerhet K. Aland, Neue neutestamentliche Papyri III, New Testament Studies 20 (1973/74), s. 358-376. Prof. Aland har sedan dess vägrat att ta upp fragmentet 7Q5 i den av honom kontinuerligt utgivna listan över nytestamentliga handskrifter. Därför har 7Q5 ännu inte fatt någon numrering i raden av nytestamentliga papyrer (som t.ex. p52).
<br11. C.P. Thiede, 7Q – Eine Rückkehr zu den neutestamentlichen Papyrusfragmenten in der siebten Höhle von Qumran, Biblica 65 (1984), s. 538-559, samt den i not 9 angivna boken. I denna bok ges en fyllig redogörelse för texterna, deras identifiering samt dennas innebörd och konsekvenser. – Hur svårt ett nytänkande är, därom vittnar en färsk reaktion på Thiedes artikel i Biblica: C. Focant, Un fragment du second evangile á Qumran? Rev. theol. de Louvain 16 (1985), s. 447-454. Ännu 1985 räknar förf. i huvudsak bara upp de invändningar som gjordes under 1970-talets förra hälft.
<br12. E.G. Turner, Menander, Samia 385-390, Aegyptus 47 (1967), s. 187-190. Se därom Thiede (not 9), s. 48-51.
<br13. Att den nytestamentliga exegetiken vid sin behandling av texterna i väsentliga avseenden har förlorat kontakten med de regler som tillämpas av den klassiska filologin, det har med skärpa påtalats av professorn i klassisk filologi vid universitetet i Bern Olof Gigon i hans bok Die antike Kultur and das Christentum, Gutersloh 1966, se t.ex. s. 142 f. Gigons mor var svenska.
<br
<br14. Se därom Thiede (not 9), s. 57-61. I Thiedes noter 57-70 anges den litteratur där ifrågavarande fragment och deras problem diskuteras. Inte heller dessa fragment har tagits upp i listan över nytestamentliga handskrifter.