Jakob och andra ”Herrens bröder”

Under året har en del uppgifter cirkulerat i medierna om ett sensationellt fynd nära Jerusalem. Det var ett ossuarium (en benkista) av terrakotta, av en typ som var vanlig i det Heliga landet omkring Jesu tid. Just denna väckte uppmärksamhet genom en text som fanns inristad med hebreisk skrift: ”Jakob, Josefs son, Jesu bror”. Detta skulle vara första gången som Jesus fanns nämnd på ett föremål från det första århundradet, och det aktualiserade hans förhållande till Jakob, ”Herrens bror”, som på flera ställen finns omtalad i Nya testamentet.

Som så ofta i dylika fall visade sig detta vara för bra för att vara sant. Israeliska forskare har påvisat att bokstavsformerna inte är korrekta, och textens yta ger inte intrycket av ålder. Inskriften är med all säkerhet en förfalskning. Till saken hör att den samlare som är ägare till ossuariet också innehar ett annat på sistone omtalat föremål, en inskrift som skall bevisa existensen av Salomos tempel, men också den tycks vara en förfalskning. Det är inte första gången som sådant händer, men den världsomspännande informationen om ”fyndet” har på nytt aktualiserat frågan om vem denne Jakob egentligen var.

Jakob, ”Herrens bror”, är kanske okänd för de flesta i dag, men han var en gång en central gestalt i den äldsta kyrkan, och i litteraturen bär han ständigt epitetet ”den rättfärdige”. ”Vart ni än kommer”, står det i Thomasevangeliet från Nag Hammadi, ”skall ni gå till Jakob den rättfärdige. Han är den för vilken himlen och jorden blev till.” Hur överdrivet detta än låter råder det inget tvivel om att Jakob den rättfärdige sågs som en stark och ledande personlighet bland de första kristna.

Särskilt inom judekristna kretsar har Jakob getts en högre auktoritet än någon annan av apostlarna. Den efterapostoliske författaren Hegesippos skildrar honom som en israelitisk präst och en Herrens nasir. Han var helig från moderlivet, han drack inte vin och åt inte kött, han rakade inte huvudet, smorde sig inte med olja och badade inte – denna sistnämnda dygd har också praktiserats av andra kristna asketer. Han hade ensam rätt att gå in i det heliga och han bar inte ylle- utan linnekläder, det vill säga prästerlig dräkt. Han brukade vistas i templet, där han låg på knä och bad om förlåtelse för folket, så att hans knän blev lika knäna på en kamel. Han kallades därför för ”den rättfärdige” eller oblias, ett namn som inte fått någon allmänt accepterad tolkning. Bakom detta ligger kanske föga av historisk sanning, men det visar hur den legendomspunne ”rättfärdige” kunde uppfattas av sin samtid och av följande generationer. Som vi ser framställs han som präst, till och med som överstepräst, hur ohistoriskt detta än verkar. Var han kanske av prästerlig släkt, inte av davidisk ätt som Jesus? Jesus knyts i evangeliernas båda släkttavlor till David via Josef. Vem var då Jakobs far? Om detta äger vi inga uppgifter.

Jakob är den förste kristne som finns omtalad i icke-kristen litteratur. Den judiske historieskrivaren Flavius Josephus berättar om honom i sin judiska historia (20.9.1) och ger här också en uppgift om Jakobs dödsår. Ståthållaren Festus hade avlidit, och hans efterträdare Albinus hade ännu inte tillträtt, vilket för oss till år 63. De judiska myndigheterna passade då på tillfället att låta stena Jakob, ”bror till Jesus, som kallades Kristus”. (Detta är dessutom det första ställe där Jesus omnämns i utomkristen litteratur.) Hegesippos har en utförligare och något förvirrad redogörelse för hur det gick till när Jakob dödades.

Jakob är utan tvivel en historisk person, som kan behandlas med historisk metod. Det innebär bland annat att vi inte utan vidare kan ta de nytestamentliga texterna som tillförlitliga i allt, och att vi inte heller kan uppfatta de utombibliska uppgifterna som enbart ohistoriska legender. Bådadera måste granskas och vägas tillsammans.

Detta har sina särskilda problem, när man vill framställa saken för en svensk läsekrets. I motsättning till den kyrkliga traditionens övertygelse att Maria bevarade sin jungfrulighet, och att Jesus därför var hennes ende son (en tro som fortfarande omfattades av Martin Luther), har det inom den senare protestantismen blivit nästan en trossats att Jesu bröder var Marias och Josefs barn. Att förneka detta uppfattas på många håll som konfessionellt motiverade skenmanövrer. Jag ber därför läsaren att visa tålamod och inte från början vägra att följa mitt resonemang som är nödvändigt för att förstå det följande.

Låt oss först än en gång se på frågan om Jesu bröder, så som de framställs i Nya testamentet. Enligt Markusevangeliet 6:3 var de fyra till antalet: Jakob, Joses, Judas och Simon. Vi kan först se på den annars obekante Joses. Att han hette så bekräftas av en enhetlig handskriftstradition. Han dyker upp ännu en gång i Markusevangeliet, nämligen i 15:40. Bland kvinnorna vid korset nämns ”den Maria som var Jakob den lilles (eller den yngres) och Joses’ mor”. (Jakob ”den lille” står här säkert i motsats till ”Jakob, Sebedaios’ son”.) Också här är handskriftstraditionen enhetlig. Matteusevangeliet har däremot på båda ställena ”Josef”. Enligt den vanligaste synoptiska teorin har Matteus utnyttjat Markusevangeliet som källa, och detta ger Markus’ namnform en större trovärdighet. Dessutom förekommer det oftare att ett mindre vanligt namn ändras till ett mera känt än omvänt (regeln om lectio difficilior), och Josef hör till de mest välbekanta namnen i både Gamla och Nya testamentet. Man får alltså anta att Matteus vid övertagandet av Markustraditionen har ändrat Joses till Josef.

Att brödraparet Jakob och Joses uppträder två gånger i Markusevangeliet kan inte vara en ren tillfällighet. Slutsatsen då måste vara att de båda bröderna hade en annan mor än Jesus. (Hon hette också Maria, men detta är det ständigt återkommande kvinnonamnet i evangelierna.) Om Judas och Simon har vi inga förtydligande uppgifter av samma slag, men det står redan klart att uttrycket ”Jesu bröder” inte nödvändigtvis anger att de var hans helsyskon.

I evangelierna skildras Jesus ofta som Marias ende son. Han kallas ”Marias son” i Markus 6:3, vilket i och för sig är en märklig benämning i en patriarkalisk kultur. Vid Jesu besök i Jerusalem vid tolv års ålder nämns inga syskon till honom (Lukasevangeliet 2:41–52), och när han från korset överlämnar Maria åt älsklingslärjungens omsorg (Johannesevangeliet 19:26–27) frågar man sig varför inte någon av bröderna kunde fylla den rollen.

Den första frågan man då bör ställa är varför bröderna alls nämns vid namn hos Markus. Ingenting berättas om dem, men de förutsätts vara bekanta för läsaren. Här möter vi en rad problem. I Markusevangeliet liksom i de av Markus beroende Matteus- och Lukasevangelierna spelar bröderna en enbart negativ roll. När Jesu mor och hans bröder besöker Jesus (Markusevangeliet 3:31–35) förklarar han att det är hans lärjungar som är hans verkliga bröder. Om Jesu anhöriga (Markusevangeliet 3:21) är desamma som bröderna, menade de att han var från sina sinnen. Också i Johannesevangeliet finner vi en negativ värdering av bröderna. De ville att Jesus skulle följa med dem till lövhyddofesten i Jerusalem, men de trodde inte på honom. Han följde då inte med dem utan kom till Jerusalem på egen hand (Johannesevangeliet 7:2–10). Inte i något av evangelierna antyds att Jakob eller någon annan av Jesu bröder skulle ha varit intresserad av att lyssna till Jesu förkunnelse.

En helt annan positiv och aktiv roll spelar Jakob och de övriga bröderna i andra nytestamentliga skrifter. I Paulus första brev till korinthierna 15:7 nämns Jakob i listan över dem som fick se Jesus efter uppståndelsen. Det så kallade Hebreerevangeliet, ett viktigt urkristet dokument, är nu till största delen förlorat. I ett par fragment, återgivna av Origenes, finner vi följande:

”När Herren hade gett linneduken till prästens tjänare, gick han till Jakob och visade sig för honom. Jakob hade nämligen svurit att inte äta bröd från den stunden då han hade druckit Herrens bägare till dess han fick se honom uppstånden igen från dem som sover. … ’Sätt fram ett bord och bröd’, sade Herren. Han tog ett bröd och välsignade och bröt det och gav det till Jakob den rättfärdige och sade till honom: ’Min broder, ät ditt bröd, ty Människosonen har uppstått från dem som sover.’”

I Apostlagärningarna inväntar Jesu bröder pingstundret tillsammans med Maria och lärjungarna, och i fortsättningen intar Jakob en central roll som ledare för urförsamlingen i Jerusalem tillsammans med Petrus och Johannes. Jakob och ”de andra bröderna” nämns i samband med befrielsen av Petrus ur fängelset (12:17). Här är det mera tveksamt om det är Jesu bröder som avses, eftersom ”bröderna” på andra håll i Apostlagärningarna betecknar den kristna församlingen. Men eftersom Petrus nu lämnade Jerusalem, är det tänkbart att detta var Jesu bröder, och att de övertog ledningen av församlingen i Petrus’ frånvaro.

Enligt Paulus hade Jakob en obestridd ledarställning vid apostlamötet i Jerusalem. I Galaterbrevet 1:18–19 berättar Paulus om sin första resa till Jerusalem efter omvändelsen, hur han där enbart träffade Petrus och Jakob, ”Herrens bror”. I de efterbibliska traditionerna är Jakob genomgående urförsamlingens ledare.

Hur skall nu detta förklaras? Att Jakob och de övriga bröderna genomgått något slags ögonblicksomvändelse vid påsken i Jerusalem är en harmoniserande och osannolik förklaring. Mera sannolikt är att vi möter två motsatta tendenser i texterna: en som vill nedvärdera Jakob och bröderna, och en som vill ge dem en framskjuten ställning.

Denna fråga har diskuterats vid olika tillfällen, bland annat för mer än femtio år sedan av den judiske forskaren Hans-Joachim Schoeps, i hans bok Theologie und Geschichte des Judenchristentums (1949). Hans teori togs upp av andra kända forskare som Jean Daniélou och Oscar Cullmann, och hade en tid aktualitet. Schoeps menade att det från början fanns en motsättning mellan två grupper, som båda gjorde anspråk på att föra arvet från Jesus vidare: lärjungakretsen (”de tolv”) och Jesu släkt (”bröderna”). Evangelierna tar ensidigt de tolvs parti, medan brödernas viktiga roll framgår ur andra skrifter. En liknande teori hade lagts fram redan vid 1800-talets mitt av F.C. Baur och den så kallade Tübingenskolan. Enligt denna skulle Jakob företräda en lagtrogen judekristendom, som Paulus vände sig mot med sitt lagfria evangelium till hedningarna. Den paulinska riktningen segrade i kyrkan, medan judekristendomen sjönk alltmer till att bli en grupp obetydliga sekter.

Genom överdrifter och metodiska felgrepp kom Tübingenskolan i vanrykte, och detta bidrar förmodligen till att inte heller Schoeps’ tes har fått den uppmärksamhet den förtjänar. Just när det gäller frågan om ”Jesu bröder” kan den dock ge en del uppslag. Det finns uppgifter som tyder på att Jakob och bröderna har haft en mera judisk och toratrogen inställning än Petrus (se Galaterbrevet 2:11–12). Vid det så kallade apostlamötet i Jerusalem (vanligen daterat till år 49) skedde dock enligt Paulus och Apostlagärningarna en överenskommelse mellan Jakob, Petrus och Paulus som gjorde det möjligt att ge icke-judar (”hedningar”) tillträde till dopet.

Historieskrivaren Hegesippos berättar att församlingen i Jerusalem efter Jakobs död (ca 63 e.Kr.) fick en ny ledare i Symeon, Klopas’ son, som förmodligen också tillhörde Jesu släkt. Klopas skall ha varit Josefs bror, varför Symeon alltså var Jesu kusin. Är denna uppgift riktig skall urförsamlingens ledning fortfarande legat i händerna på en släkting till Jesus. Klopas finns omnämnd i Johannesevangeliet 19:25, där det heter att Maria, Klopas’ hustru, stod bland kvinnorna vid Jesu kors. Troligen är han också identisk med Emmaus-vandraren Kleopas (Lukasevangeliet 24:18). Den ibland framförda tanken att Symeon, Klopas’ son, varit identisk med Jesu omtalade bror Simon, och att Symeon och Judas varit söner till Klopas, måste anses alltför hypotetisk. Både i Markusevangeliet 6:3 och i Matteusevangeliet 13:55 är namnet i en enhetlig texttradition Simon, inte Symeon.

Symeon skall enligt Hegesippos ha blivit torterad och korsfäst vid 120 års ålder under ståthållaren Atticus, anklagad för att uppträda som ättling till David och därmed som en tänkbar tronpretendent. Med Atticus menas förmodligen Tiberius Claudius Atticus, ståthållare över Judeen 99/100–102/3, och far till Marcus Aurelius’ lärare Herodes Atticus. Den orimligt höga åldern som anges är inte något hinder för att godta uppgiften i övrigt: Symeon behöver inte ha varit mer än i 80-årsåldern för att passa in i den historiska ramen.

Eusebios anger en lista på femton biskopar i Jerusalem före stadens andra förstöring under Hadrianus år 135. Listan härrör från en mera sentida biskop vid namn Narkissos. Den är osannolikt lång, och om uppgifterna är riktiga måste flera samtidigt ha innehaft ledande ämbeten i kyrkan. Enligt Eusebios var samtliga judar, men ingen av dem anges ha hört till Jesu släkt. Det är alltså möjligt att släkttraditionen i Jerusalem upphörde med Symeon. Efter år 135 var det för övrigt omöjligt för judiska kristna att leva vidare i staden. Jerusalem gjordes till en romersk koloni, Aelia Capitolina, där judar förbjöds tillträde. Den senare kristna församlingen var helt icke-judisk.

Annorlunda låg det till i Galileen. Där levde Jesu släkt vidare åtminstone till mitten av 200-talet och kanske ända fram till konstantinsk och bysantinsk tid. Den hade också en ledande roll i den galileiska kyrkan, något som Hegesippos berättar om. Enligt hans uppgifter levde sonsönerna till ”Herrens bror” Judas fortfarande på kejsar Domitianus’ tid, det vill säga på 90-talet. Eftersom de härstammade från David misstänktes de för att hysa messianska upprorstankar, och därför blev de arresterade, och fördes till kejsaren själv. Bakgrunden till detta är att Domitianus gjorde sig till herre över norra Palestina efter kung Marcus Julius Agrippa II:s död år 90/91. Själv kom kejsaren aldrig till Palestina, och Hegesippos’ historia förutsätter att de fördes till Rom. Mera troligt är att det var en kejserlig representant som förhörde dem på platsen.

De anklagade uppgav vid förhöret att de ägde 39 plethrer jord, taxerade till niotusen denarer, att de ägde hälften vardera, och att de själva brukade den. De visade sina valkiga händer för att bekräfta sin utsaga. När man frågade dem om Messias och hans rike förklarade de att det var ett himmelskt rike som skulle komma vid tidens slut, när Kristus kommer i härlighet och dömer levande och döda. De blev då frisläppta som ofarliga dårar. Bland de kristna fick de anseende som Jesu vittnen, utöver det anseende de redan innehade i egenskap av att vara hans släktingar, och de skall ha levt ända intill Trajanus tid. En källa ger vid handen att de hette Zoker och Jakob.

Nästa spår av Jesu släkt finner vi ett hundratal år senare, hos Sextus Julius Africanus, som trots sitt namn var en grekiskspråkig författare från Palestina. Han uppger att Jesu släktingar kallades despósynoi, ”herreättlingar”, och att de fanns kringspridda i trakten av Nasaret och Kokaba. Om den sistnämnda orten låg i Galileen eller i Östjordanlandet är omdiskuterat.

Det sista spåret av Jesu släkt finner vi i uppgifterna om en viss Konon, som led martyrdöden under kejsar Decius förföljelse omkring år 250 i den mindreasiatiska provinsen Pamfylien. Inför domstolen skall han ha förklarat: ”Jag kommer från staden Nasaret i Galileen. Jag tillhör Kristi släkt, och jag dyrkar honom på samma sätt som mina förfäder.” Vid utgrävningen under Bebådelsebasilikan i Nasaret 1955–60 fann man en bysantinsk mosaik med texten: ”Gåva (prosforá) från Konon, diakon i Jerusalem.” Martyrnamnet Konon har alltså levt vidare i Nasaret, och en grotta, upptäckt redan 1895, tros eventuellt vara martyrkapell för den äldre Konon.

Det blev i längden varken ”bröderna” eller ”de tolv” som kom att föra kristendomen vidare. Bådadera försvann snart ur historien, och de som sedan framträdde som ledare var Petrus, Paulus och Johannes. Vi är vana att uppfatta de tolv som urkristendomens kärntrupp, och vi har därför svårt att föreställa oss en parallellorganisation med liknande krav på auktoritet. Hade Jesu släkt levt vidare och kommit att spela en mera dominerande roll hade detta kanske resulterat i en rörelse motsvarande shi‘a inom islam. Där menar man som bekant att Muhammeds släkt har företräde till ledarskapet för den islamiska ’umma. Men historien tog en annan riktning. Brödernas kyrkopolitiska roll är i dag bortglömd, och vad som återstår är det flertydiga begreppet ”Jesu bröder”, som säkert kommer att vara kontroversiellt också i framtiden.