Konsten att vara tydlig

En vag och sekulariserad teologi har en förödande inverkan på den kyrkliga konsten, som mister sina utgångspunkter och hamnar i ett bildmässigt vakuum. Det finns ingenting att ta spjärn emot och ingen källa att ösa ur. Invändningarna i denna artikel mot i första hand ”manliga teologer”, gäller givetvis långtifrån alla utan bara dem, som propagerar för en som man frestas kalla mycket svensk prosaisk teologi. Den går mer ut på att tala om vad man inte behöver tro på, och under reträttens gång blir mindre och mindre kvar, till sist bara det som dessa teologer själva för stunden håller för sant.

I viktiga artiklar har Astrid Söderbergh Widding (Signum 8/2002) och Per Beskow (Signum 2/2003) tagit upp det nutida bristande sambandet mellan kyrkan och kulturen. I det första fallet hämtades exemplen i huvudsak från filmen, i det senare från litteraturen. Beskow konstaterar, att konsten och arkitekturen mest ses som en antikvarisk fråga och skriver: ”Inte minst den kristna bildkonsten, med dess förmåga att väcka och engagera, förblir för många en sluten värld.” Det finns därför anledning att specifikt ta upp bildkonsten, som resursmässigt har blivit styvmoderligt behandlad i jämförelse med till exempel kyrkomusiken. Att en positiv förändring kanske ändå har påbörjats får som ett hoppets tecken avsluta denna artikel.

Starkt konstspråk

Den kristna ikonografin, de bibliska berättelserna och symbolerna, är ett mäktigt konstnärligt språk, som berör på djupet än idag. Det vet konstnärer i högre grad än en del ”fördomsfria” teologer. Vid krig, farsoter och personliga kriser återvänder inte så få konstnärer igen och igen till framför allt Kristi passionshistoria, Maria med Jesusbarnet samt Apokalypsen ur Johannes Uppenbarelse. Även andra välkända ikonografiska scener kan stimulera deras konstnärliga fantasi, som när Bror Hjorth målar ”Intåget i Jerusalem” och förvandlar den förmenta triumffärden till en scen fylld av onda aningar samt mirakler med dansande och ropande stenar.

Inspirationen kommer inte från de ovannämnda teologernas utläggningar, som konstnärerna uppfattar som alltför undflyende, utan direkt från de bibliska texterna, egna erfarenheter och det personliga konstspråket samt från konsthistoriens nästan ofattbart stora mängd av starka tolkningar med motiv hämtade ur Bibeln. Det är nedslående för konstnärerna att vända sig till präster för att få inspiration inför ett kyrkligt uppdrag. Antingen – och det hör till undantagen – får de ett mycket detaljerat program och även muntliga anvisningar, som binder dem alltför mycket, eller också får de höra, att det eller det inte längre är relevant, gärna åtföljt av modernistiska utläggningar om skendöd, psykologi, poesi eller också hävdas att allt måste ses i ett historiskt perspektiv.

Under 1800-talet och 1900-talets första hälft var kyrkokonsten förstelnat tillbakablickande, och konstnärerna ombads göra ”det gamla vanliga”, vilket automatiskt ledde till att nydanande konstnärer inte längre var intresserade. Under 1900-talets andra hälft och nu in på 2000-talet bortser alltför många kyrkliga beställare från de kristna kärnfrågorna/motiven och önskar sig någonting ”ljust, glatt och trevligt” företrädesvis med anknytning till naturen eller rymden. Det kan leda till mycket eleganta resultat, men inspirationskällan är densamma, som när konstnärerna skall utsmycka en hotellreception.

Annorlunda uppgift

Beklagligt nog tror progressiva teologer, att de närmar sig konstnärerna och det moderna samhället i stort genom sin egen kritiklösa öppenhet för alla tolkningar utom just för de traditionellt kristna. I mina studentprojekt under 1990-talet vände sig de unga blivande konstnärerna och arkitekterna mot denna kyrkliga allting-går-attityd och nämnde negativa exempel från massmedierna eller egna erfarenheter. Det gav dem ingenting att utgå ifrån i deras personliga inre vandring eller i deras projektförslag. Naturligtvis var deras avsikt inte att göra fromma bibelplanscher, men de ville åtminstone ha någonting viktigt och genomgripande som grund. Det var ”det annorlunda” i uppgiften som lockade och resulterade i den stora tillströmningen. ”Det skall vara sakralt!” utbrast en allvarlig student i svart, som tidigare hade sagt sig inte vara troende, ”ja, inte kyrktroende”. ”Om inte prästerna tror, vem skall då tro?” var en annan fråga – då tänkt som retorisk.

För dessa många studenter läste jag bland annat Lukasevangeliet om bebådelsen utan att en enda skrattade eller stötte bänkkamraten menande i sidan. Studenterna uppfattade, att det här var djupa trostexter, betydelsefulla på ett avgörande sätt för miljoner och åter miljoner människor över hela världen inte bara för 2000 år sedan utan även idag. Dem behandlade man med självklar respekt – vad sedan de egna trosföreställningarna än var.

Inte så radikalt

Då är det märkligt att tänka på vinterns och vårens trosdebatt, som ägt rum i ett land där många ändå vill ha en kristen tro och inte bara före detta kyrkor, som förfaller, rivs eller alltmer kommer att överlåtas till helt andra ibland direkt motstridiga verksamheter. Som bekant ansåg Martin Luther, att vi skall ära jungfru Maria, och det är mycket långt från dagens politiskt välanpassade avfärdande av bebådelsen och den nedvärdering av Marias roll som det innebär.

Det som på ytan kan verka så radikalt, nutida öppet och sexualbejakande kan i själva verket vara ett utslag av mer eller mindre omedveten manschauvinism – en tanke, som naturligtvis omedelbart väcker starkt motstånd, men ändå bör undersökas – Det är framför allt en del massmedialt tongivande manliga teologer som ivrigt avvisar jungfrufödseln. Varför är det så viktigt för dem att göra just denna markering? Inte så få kvinnliga teologer är mer avvaktande och vill inte göra en ”sängkammarfråga” av det hela. Möjligen för att de lättare inser att det är ett mirakel varje gång ett barn föds, och att det då i den stora frälsningshistorien inte är så orimligt med en jungfrufödsel. Vidare är det intressant att notera, att det är just kvinnliga konstnärer, som nu återupptar Mariabilden. Det gör det även till en ”kvinnoföreteelse”, som kan väcka – återigen kanske helt omedvetet – manligt motstånd. Betydande konstnärer som Kajsa Mattas och Lena Lervik har gjort många gripande Mariatolkningar – inkluderande bebådelsen – som speglar en stor förundran inför skeendet.

Mariamotstånd

Sedan drygt ett decennium har ”Marias återkomst” inom Svenska kyrkan varit ett faktum, varmt välkomnad av många men mött med misstänksamhet av en del manliga teologer. Långt ifrån alla, det måste understrykas, en hel del är marianska i likhet med Olov Hartman redan för ett halvt sekel sedan på Sigtunastiftelsen. Vid inköp av en ny Mariabild till kyrkan har jag hos de ”misstänksamma” funnit ett ljumt intresse – något mindre ljumt om konstnären åtminstone var manlig – och i vissa fall även uttalat motstånd. På en direkt fråga svarade en manlig präst, att han inte kunde se ”att en Mariabild skulle tillföra någonting”. Från församlingarnas sida har förespråkarna istället med kraft hävdat, att just avsaknaden av en sådan bild är en brist som skadar helheten. Vi kan påminna oss, att kyrkor – med ett fåtal helt nutida undantag – är ritade av manliga arkitekter, har konst av manliga konstnärer med i huvudsak män som motiv.

Kan det nya starka marianska intresset i Sverige ha väckt ett dolt motstånd, som visar sig i avvisandet av jungfrufödseln? Genom att vifta bort ett så centralt teologiskt begrepp och ge det något av löjets skimmer får Maria istället för att vara Guds utvalda redskap inte någon roll i frälsningshistorien utan blir en knappt märkbar bifigur. Maria är inte alls bibliskt osynlig (särskilt inte med tanke på hur korta referenserna är till andra kvinnor), och Magnificat är den starkaste och stoltaste text man kan tänka sig. Ord som sannerligen tyder på ett under: Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig: stora ting låter den Mäktige ske med mig.

Manlig identitet

Vidare måste frågan ställas, om det från männens sida inte handlar om en undermedveten rädsla för att förlora kontrollen över reproduktionen, om ingen man var nödvändig vid tillblivelsen av Jesus. ”Naturligtvis skedde det på vanligt sätt” hör det till att litet nonchalant slå fast. Den givna följdfrågan ”vem var då barnafadern?” möts med irritation. Att det var en vanlig jordisk man, och att reproduktionsordningen därmed är återställd, ses som huvudsaken. Till sist blir svaret oftast ”Josef, naturligtvis”. Den ende man på jorden, som i de bibliska texterna uttryckligen utpekas som inte varande barnets far. Det storartade med Josef var att han tog på sig sin roll i frälsningsdramat och bejakade det totalt obegripliga och i hans kultur till döden skamliga för att skydda ”Barnet och dess moder”. I evangelierna framstår han som en stor förebild, en ansvarskännande man som var ”rättfärdig och inte ville dra vanära över henne”.

Att det i hög grad rör sig om manlig identitet i förnekandet av jungfrufödseln styrks av att manliga teologer i debatten tydligen anser, att uppståndelsen fortfarande är giltig och med förkärlek förlägger Jesu ”gudomlighetsblivande” (i brist på bättre ord, när nu den gamla teologin inte längre kan användas) till dopet, en betryggande helmanlig scen utan någon kvinna inblandad. Dopscenens stora bekräftande betydelse förringas naturligtvis inte här – men att den skulle vara den första och enda utgångspunkten?

Debatten om jungfrufödseln är ett exempel bland andra på att man i en del svenskkyrkliga sammanhang är övertygad om att man kan uppnå radikalitetsframgångar genom raljerande förnekanden och tydligen inte tänker på konsekvenserna, den uttunning till obefintlighet som mycket snart infinner sig. Trots detta är det mycket hoppingivande, att inte bara mina studenter utan även namnkunniga konstnärer både i Sverige och utomlands visat ett envetet intresse för den kristna ikonografin i hela dess rikedom och för de bibliska frågeställningarna tolkade på vår tids konstspråk. Det som behövs är motsvarande intresse från kyrkans sida att kontinuerligt närma sig konsten och att ha någonting att ge.

Möjlig dialog

Att denna dialog verkligen går att genomföra med respekt och ömsesidigt utbyte visade kring år 1950 de franska dominikanfäderna knutna till tidskriften l’Art Sacré med sina många kyrkor och kapell, fyllda av högkvalitativ och tankeväckande samtida konst. Alltsedan 1987 leds ett lika framgångsrikt ekumeniskt arbete av professorn och kyrkoherden Friedhelm Mennekes S.J. i hans Kunst-Station Sankt-Peter i Köln, en sengotisk kyrka med ett lika livaktigt gudstjänstliv som kulturliv. Antonio Saura, Gloria Friedmann, Anish Kapoor, Cindy Sherman, Antoni Tàpies, Marlene Dumas och Chillida (som gjort det permanenta mycket vackra korsaltaret) är bara några av de berömda konstnärer, som under åren villigt har ställt ut och uppfattat kyrkorummet med dess inbedda väggar som en stor personlig inspirationskälla. Från uppdragsgivarens sida möts de av kunskap, nyfikenhet och ett obrutet engagemang. Det hjälper.

Glädjande nog finns nu planer på att eventuellt förlägga ett kyrkligt konstcentrum till Stjärnholms stiftsgård och dess sedan länge oanvända kyrka. Vi får hoppas, att det hela inte kvävs i kompromisser utan innebär en verklig förnyelse i enlighet med de höga kvalitetskraven och kreativa tänkandet i den nyss nämnda internationella kyrka-konst-dialogen. Med tillräckliga ekonomiska resurser och fackkunskaper skulle det då kunna bli en mycket inspirerande och välbehövlig ”annorlunda” mötesplats inte bara för Sverige utan för hela Norden.

Artikelförfattaren är fil.dr i konstvetenskap med inriktning på modern kyrkokonst och har drivit studentprojekt vid bl.a. Konstfack, KTH Arkitketur och Beckmans och Carl Malmstens skola.