Japans hemliga kristna

Japans hemliga kristna

Per Beskow

Få av världens kristna är så föga kända som kakure Kirishitan i trakten av Nagasaki och på några mindre öar utanför kusten. De är avkomlingar av 1600-talets katolska kristna i Japan som tvingades under jorden på grund av de obarmhärtiga förföljelser som utbröt vid århundradets mitt. I likhet med den bekante japanske soldaten – han som förskansade sig på sin ö och vägrade inse att Andra världskriget var slut – lever de ännu i skuggan av förföljelser som upphörde för snart 150 år sedan och håller sig så dolda som det är möjligt.

Om dessa har knappast någon information stått att fa, med undantag för enstaka tidningsartiklar och Shusako Endos roman ”Tystnad” (också i svensk översättning). Själv har jag i cirka trettio års tid sökt få mer information om dem men förgäves, eftersom all relevant litteratur varit skriven på japanska. Nu finns för första gången en bok om dem på västerländskt språk, Ann M. Harrington, Japan’s Hidden Christians (Loyola University Press, Chicago 1993. 208 s.). Författaren är katolsk ordenssyster och professor i historia vid Loyola University i Chicago.

Det finns all anledning att vara tacksam för denna bok, även om den har sina brister. Den är helt inriktad på det historiska, och Kirishitans förhållanden i nutiden får vi bara glimtvis lära känna. Författaren har vistats en hel del i Japan men har bara haft enstaka kontakter med Kirishitan, något som är förklarligt med tanke på deras ovilja mot förbindelser med omvärlden. Detta är dock den första mera utförliga information som står att få, och boken är genom detta ett märkligt pionjärverk.

Mission, förföljelse och ny mission

Den första kristna missionen inleddes av Frans Xavier som anlände till Kyoto 1550. De var en tid av politisk splittring, och landet styrdes av lokala stormän, daimyo. Vissa av dessa visade intresse för kristendomen och tillät mission inom sina områden, och på så sätt kunde en katolsk kyrka växa fram, först ledd av jesuiterna, senare också av andra ordnar. Den inkulturation som jesuiterna förespråkade ifrågasattes av andra missionärer, vilket ledde till oklarheter om hur missionen skulle bedrivas. En fråga gällde hur det kristna budskapet skulle kunna formuleras på japanska. De inhemska termerna som man prövade visade sig ha alltför många associationer till buddhism och shinto för att vara användbara. I stället brukade man portugisiska lånord: Gud fick heta Deusu, själen amma och de kristna kallades Kirishitan, det ord som i nutiden framför allt har kommit att brukas om de hemliga kristna (eg. kakure Kirishitan).

Bland vissa av de katolska missionärerna var man angelägen om att döpa så många som möjligt så snart som möjligt. Man ville inte riskera att någon fick i onödan dö odöpt, och dopet blev viktigare än både undervisning och uppbyggande av en församlingsstruktur. Någon katolsk biskop fanns i Japan bara under korta perioder och prästerna var alltför fa för att hinna med omsorgen om det växande antalet döpta. I stället införde man (redan på 1600-talet) en ordning med lekmannaassistenter som höll kyrkan vid liv under de långa perioder då ingen präst fanns att tillgå, och då särskilt på mera avlägsna platser. Dessa lekmannaassistenter var av två slag: dojuku som predikade och undervisade, kambo som ledde bönerna och förrättade dop, en ordning utan motsvarighet på andra håll i den katolska kyrkan. Redan 1592 fanns det mer än 500 dojuku, 1603 fanns det 170 kambo. Att på detta sätt överlåta ansvaret för kyrkolivet åt relativt nyomvända och otillräckligt utbildade lekmän tycks oss vara en helt orimlig ordning. Helt naturligt ledde den till missförstånd om trons innehåll och till en ointegrerad halvkristendom som missionärerna tänkte sig kunna rätta till efter hand. Ändå var det denna lekmannaorganisation som gjorde det möjligt för de kristna att överleva den kommande tidens förföljelser.

Hotet om förföljelser från de makthavandes sida hade funnits där ända sedan 1500-talet. Ett första allmänt förbud kom redan 1613, och en rad edikt mellan 1633 och 1639 belade den kristna tron med dödsstraff. Missionärerna lämnade Japan som under 200 år var nästan helt stängt för västerländskt inflytande. Flera tusen kristna avrättades, ofta genom korsfästelse. Den sociala kontrollen var mycket stark, också på den lokala nivån, genom ett systematiskt bruk av angiveri och intensiv övervakning. I de berörda områdena undersökte man om det fanns några kristna kvar genom att låta hela befolkningen i tur och ordning trampa på ett kors eller en Kristusbild. Varje familj måste också låta registrera sig vid ett buddhistiskt tempel. Det fanns vid 1600-talets mitt ca 300 000 kristna i Japan, men om dessa rådde det snart entotal tystnad. I västerlandet trodde man under 200 år att kristendomen blivit totalt utrotad ur landet.

Genom vänskapspakten mellan Japan och USA 1854 öppnades landet åter för västerlänningar, och katolska missionärer etablerade sig på nytt. De tillhörde denna gång en fransk missionskongregation (Societe des missions etrangeres de Paris) som f.ö. hade varit verksam i Japan redan på 1600-talet. De väntade sig inte att finna några kristna i landet. Det var därför en stor överraskning som mötte fader Bernard Petitjean i hans nyuppförda kyrka i Nagasaki den 17 mars 1865. Han fick då besök av en grupp japaner som presenterade sig som kristna. Petitjean trodde inte det var sant tills en kvinna i gruppen frågade var statyn av ”Santa Maria” fanns. Det visade sig snart att det fanns c:a 30 000 kristna i trakten, på Kyushu nordväst om Nagasaki (ett område kallat Kurosaki), på öarna Ikitsuki och Hirado och på de något sydligare Goto-öarna.

De franska missionärerna tog för givet att dessa kristna genast skulle ansluta sig till den nyorganiserade katolska kyrkan och underkasta sig den kyrkliga disciplinen. Enligt Harrington for de inte fram med någon större klokhet. De var osäkra om Kirishitans dop var rätt utförda och giltiga och ville därför döpa om dem konditionellt, men detta stötte på bestämt motstånd. Om en dopförrättares kanske mångåriga verksamhet blev på detta vis underkänd skulle han ”förlora ansiktet” med allt vad detta innebär för en japan. Missionärernas framgång bland Kirishitan blev också begränsad. Majoriteten hade svårt att uppfatta den faktiska katolska kyrkan som deras egen religion och drog sig undan i ny isolering. Så har det också i stort sett förblivit, och Kirishitan lever alltjämt sitt liv i avskildhet från andra kristna. Så sent som 1954 upptäcktes en grupp som dittills varit helt okänd.

Kirishitans religiösa liv

Så långt är historien väl känd. Vad som är nytt i Harringtons bok är alla uppgifter om hur de hemliga kristna har kunnat utforma sitt religiösa liv i största hemlighet. Utåt sett har de varit shintoister/buddhister som andra japaner och har enligt påbudet från 1600-talet varit knutna till ett buddhistiskt tempel. Trots den sociala kontrollen i byarna har de kunnat utöva sina riter, och då framför allt dopet, utan att ens de närmaste grannarna vetat om det.

Den bevarade kristendomen visar sig vara fragmentarisk, fylld av missuppfattningar och påverkad av inhemska japanska myter och sedvänjor. Att någon kristendom över huvud taget kunde bevaras är dock märkligt nog. Den stora förföljelsen riktade sig i första hand mot de ledande inom kyrkan (främst de redan nämnda dojuku och kambo). De som lyckades överleva hörde till det olärda fotfolket som skrapade samman och bevarade vad de råkade känna till.

Hos Kirishitan saknas allt kyrkomedvetande och det finns ingen gemenskapskänsla som sträcker sig utöver det närmaste grannskapet, varför bruken också har stor lokal variation. Sociologiskt fungerar Kirishitan på samma sätt som buddhism och shinto; det är en kult som man utövar privat eller i grupp men inte som del i ett större sammanhang. Det finns ett slags hierarki av ledare, men de grupper de har ansvar för är mycket små, och ofta omfattar de bara ett fåtal hushåll.

Eukaristin saknas helt, och man känner inte längre till den. Redan under missionstiden var det sällan som mässan kunde firas i byarna på grund av prästbristen, och det normala var den lekmannaledda böne- och predikogudstjänsten. Bortfallet av eukaristin blev därför inte så smärtsam som den skulle ha blivit i en normal kyrklig situation. Den nämns faktiskt i en uppräkning av de sju sakramenten som ibland sjungs, men genom en besynnerlig tillfällighet kan det japanska lånordet yokanihitsuya tolkas som ”åtta dagar och sju nätter”, något som man inte heller finner någon mening i. Det enda sakramentet är dopet som förrättas med den latinska dopformeln, förmodligen i en förvanskad form, fastän Harrington inte anger uttalet. Att nyfödda barn döps anses viktigt och dopförrättaren (sazukeyaku) kan ha mycket att bestyra. Kyrklig vigsel infördes aldrig av missionen, utan äktenskapen ingås på samma sätt som annars i Japan. Enligt allmänt japanskt bruk anlitas en buddhistisk präst för begravningar, men innan han anländer sjunger man egna sånger kring den döde. För andakt och gudstjänst finns böner och sånger, både på starkt förvanskat latin och på japanska.

Kirishitans ”bibel”

Någon bibelöversättning till japanska hann de första missionärerna aldrig med, och den heliga historien berättades muntligt. Så fördes den också vidare under förföljelsetiden och nedtecknades först långt senare. Kirishitans ”bibel”, Tenchi hay.imari no koto (”Himlens och jordens begynnelse”) blev känd på 1930-talet i flera olika versioner, den äldsta daterad 1827. Hos Harrington finns enbart ett referat av en sådan version. Som man kan vänta sig, är den full av minnesfel och legendariska tillägg.

Tenchi inleds med en berättelse om skapelsen. Deusu skapar först de olika himlarna, och bland dem finner man Oribete (Olivberget), Paraizo (paradiset) och Konsutanchinohora, som inte gärna kan vara något annat än Konstantinopel. Adam och Eva skapas, och de får två barn, sonen Chikoro och dottern Tambo. Men Jusuheru (Lucifer) får några av änglarna att tillbe honom och lockar sedan Adam och Eva att äta av den förbjudna frukten (masan, av det portugisiska ordet för äpple). När de upptäcks av Deusu, faller de ned för honom och reciterar Salbebishina (Salve Regina!) men drabbas av hans straff. Eva blir till en hund och försvinner ur historien. Jusuhero blir till åskgud och hans änglar till demoner, och människorna måste på jorden finna vägen tillbaka till Deusu. Så följer syndaflodsberättelsen som har starka inslag av en liknande japansk myt.

Deusu förstår att han måste frälsa människorna, och på inrådan av en ängel delar han sig så att Hiiriyo (latin filius, Sonen) uppkommer. Ängeln Gaburiya sänds till jungfrun Maruya med budet att Herren skall födas. En fjäril flyger in i hennes mun och hon blir havande. Maruya besöker sedan Izaberuna som hälsar henne med Hell dig, Maria, och Maruya svarar henne med Fader vår. Maruya blir utstött ur sin familj och vandrar länge tills hon föder je) uusu, den Helige, i ett stall. Här följer en legend som inte är känd från annat håll: Stallets ägare tycker synd om Maruya och bjuder henne på ett varmt bad. Sonen i huset lider av koppor, och när han (efter japansk sed) tar ett bad i Maruyas badvatten blir han frisk. Han visar sig senare vara identisk med den gode rövaren på korset. Tre kungar leds av en stjärna till landet Beren (Betlehem). De är Mencho, kung avTurkiet, Gasuparu, kung av Mexiko, och Bautozaru, kung av Frankrike. Kung Yorotetsu som de tillfrågat om Herrens födelse anställer ett mord på alla barn i trakten tillsammans med sina medhjälpare Ponsha och Piroto (Pontius och Pilatus!), men den Helige och Maruya räddas.

Den Helige döps sedan av Juan i floden Bauchizumo (portugisiska bautismo, ”dop”) och börjar sin verksamhet genom att omvända tolv män som är lärjungar till en buddhistisk präst. De ger sig sedan alla till Rom och bygger där en basilika som heter Santa Ekirenijiya (Ecclesia). Antalet av de mördade barnen har nu stigit till 44 444, och Deusu tillsäger den Helige att han måste dö för att sona mordet på barnen som dött för hans skull. Lärjungen Judatsu förråder honom genom att avslöja för Yorotetsu att den Helige befinner sig i Rom. Yorotetsu sänder då Ponsha Pirato (denna gång en person) som griper Jesus och för honom till Yorotetsu. Denne låter piska honom därför att han orsakat så många barns död och sedan korsfästa honom på Karuwaryu (kalvarieberget). När den Helige bär korset möter han en kvinna vid namn Beronike som torkar av hans ansikte. Hans bild fastnar på duken, och den förs sedan till Santa Ekirenijiya (dvs Peterskyrkan som anses bevara Veronikas svetteduk).

Efter den Heliges död läggs han i en kista och begravs i jorden, men på dagen Sabato sitter han på kistan och hans lärjungar tillber honom. Han tas sedan upp till himlen och sitter på Deusus högra sida. Sedan återvänder han till Santa Ekirenijiya och undervisar en man vid namn Pappa (påven), varefter han åter stiger upp till himlen. Också Maruya tas upp till himlen och ingår i Treenigheten som Suberuto Santo. Tenchi avslutas med en förutsägelse om den yttersta domen, då Deusu skall förena människornas själar och kroppar, utom i de fall då de blivit kremerade eller uppätna av andra och därför inte har några kroppar att uppväcka. Dessas andar får vandra okroppsliga i all evighet. Deusu samlar sedan alla omkring sig: de som är döpta och blir frälsta står på hans högra sida, de kommer till paradiset och får buddhanatur, medan de på vänstra sidan kommer till helvetet Benbo (limbo) för alltid.

Detta kan kanske tyckas vara en samling pinsamt nonsens men är av åtskilligt intresse. Det visar vad de tidiga missionärerna lärde ut av den heliga historien och vad som fastnade i människornas sinnen. Det visar också hur en tradition kan förvrängas genom att överföras muntligt från den ene till den andre. Och trots allt har ju åtskilligt av det ursprungliga blivit kvar.

Kalender och husaltare

När en religion undertrycks och kulten förbjuds blir sådant kvar som kan utövas av vanliga människor i det vardagliga livet. I Sverige kan vi se hur förbjudna katolska bruk levde kvar i århundraden som halvförstådda folkseder. Hos Kirishitan är det två element som har varit särskilt resistenta: bruket av en egen kalender och av husaltaren i hemmen. Kalendern är särskilt viktig på Kyushu och på Goto-öarna, medan husaltaret dominerar på öarna Ikitsuki och Hirado.

När missionärerna försvann, blev det omöjligt att ställa upp en traditionell kyrklig kalender, t.ex. att fastställa datum för påsken. Det blev också nödvändigt att anpassa kalendern till den rådande konfucianska. En kateket vid namn Basutean (Sebastian) lyckades efter mycken fasta och bön finna på en ny kalender och tog Marie bebådelsedag som utgångspunkt för att beräkna alla kyrkoårets högtider. Han avrättades 1637 och räknas av Kirishitan som helgon. Hans kalender brukas på Kyushu och Goto-öarna och fastställs årligen vid ett möte.

På Ikitsuki (där den största koncentrationen av Kirishitan finns i dag) följer man inte Basuteans kalender och högtiderna fastställs år från år av ledarna. Det är inte alltid lätt att avgöra hur de nuvarande festerna förhåller sig till de traditionella, eftersom de med nödvändighet faller på annat datum. Så t.ex. firas julen på söndagen efter vintersolståndet. Festerna har också många inhemskt japanska inslag.

Liksom andra japanska hem har Kirishitan husaltaren med heliga föremål, fastän dess innehåll av naturliga skäl hålls hemligt för utomstående. De finns inte i varje hem, och de hus som har ett husaltare fungerar som gudstjänstlokal. De viktigaste bland de heliga tingen, nandogami (eg. ”skåpgudar”) som förvaras i husaltaret är av sex slag: 1. bilder av Kristus, Maria, martyrer och helgon; 2. ofuda, ett slags orakelbrickor som vi återkommer till; 3. dop- och vigvatten, San Juan-sama, som hämtas vid den lilla klippön Nakae no shima där två kristna vid namn Juan led martyrdöden; 4. ett gissel av rep, otempensia (av portugiska penitencia, ”botgöring”) och som man förr brukade för självspäkning; 5. små urklippta kors av papper som brukas för olika ändamål: 6. tamoto kami (”ärmgudar”), olika slag av religiösa föremål som bärs i kimonons ärm som amuletter. Vid en särskild fest förs de olika hemmens husaltaren samman till ett ställe som då fungerar några dagar som allas gemensamma helgedom.

Ofuda fordrar en särskild förklaring. Det är en cylindrisk behållare som innehåller sexton brickor. På femton av dem står de femton mysterierna i rosenkransen, medan den sextonde har Amen. De brukas inte som underlag för bön utan som ett lottorakel. På vissa dagar skakar man behållaren och låter en bricka falla ut som då ger anvisning om den närmast kommande tiden. Särskilt brickor med symboler för den glädjerika rosenkransen anses lyckobringande.

Hur skall Kirishitan bedömas?

Som framgår av Harringtons bok avviker Kirishitan i många avseenden från andra kristna, kanske i så hög grad att somliga kan ifrågasätta om de är kristna alls. Den frågan ställde sig de franska missionärerna på 1800-talet och nöjde sig ibland med att beteckna Kirishitan som ”dåliga kristna”. Men Kirishitan är inga villolärare, de har aldrig avsiktligt velat överge den katolska kyrkans tro och ordningar. Genom en tragisk historisk process har de hamnat i en situation där allt större delar av den övertagna tron har vittrat bort och fallit i glömska. Moraliskt sett har Mrishitans mod och trofasthet varit beundransvärda med tanke på de förfärliga hot som hela tiden hängde över dem, och många av dem fick plikta med livet.

Det finns inte heller några riktiga paralleller i den kristna historien. Däremot har Kirishitan stora likheter med de hemliga judarna (marranerna) i Portugal som det f.ö. gick ett intressant TV-program om härom året. Liksom Kirishitan har dessa under långa tider levat under dödshot och berövade sina ledare. Sin tro har de fått utöva i isolering från andra judar och har ofta varit illiterata. En jämförelse med Kirishitan skulle visa att deras tradition har på samma sätt blivit successivt förvanskad. Bland annat berättar de att Mose räddade det judiska folket undan den portugisiske kungen, en sammanblandning av precis samma slag som vi möter i den ovannämnda Tenchi. De har i nutiden kommit i kontakt med vanliga judar som försökt återföra dem till en mera normal ordning, och det har lett till splittring bland dem, eftersom många vill hålla fast vid sina gamla traditioner.

Det är inte säkert att kakuru Kirishitan någonsin kommer att acceptera en annan form av kristendom än sin egen. Troligare är att de med tiden kommer att dö ut. Redan nu är det många av de yngre som söker sig från småöarna till städerna och där förlorar kontakten med sin gamla religion som bara kan utövas i den ursprungliga bymiljön. Några intervjuer i boken visar hur befolkningen åldras och hur det blir allt svårare att finna funktionärer. Också här tycks det snarast vara sekulariseringen som tar hem spelet.

PB