Jesus Kristus i tiden

Inför Herman Seilers nya bok Jesus Kristus i tiden kan man fråga: Behöver vi verkligen flera Jesus-böcker och hur skall man förstå rubrikens ”i tiden”. På första frågan kan man svara ja och instämma med förordet: ”saknar motsvarighet på svenska”. På den senare frågan kan vi få svar genom att sätta Seilers bok i relation till de svagheter ”i tiden”, som vidlåder det teologiska allmäntänkandet hos oss.

Flera fackexegeter menar att vi är med om ett ”paradigmskifte” inom Jesus-forskningen. Den inomvärldslige Jesus från 60-talet och framöver som utnyttjats av olika ideologier för deras syften ersätts klart och tydligt av en forskarnas Jesus-gestalt, vars liv och budskap tecknas mot bakgrund av hans judiska samtid. Jesusforskningen använder sig allt mer av kunskaper från arkeologi och av religiösa och kulturella källor från tiden före 70 e.Kr. Den kraftigt ökade kunskapen om judendomen på Jesu tid är en betydelsefull kommentar till Jesu ord och gärningar. Detta nära förhållande mellan faktakunskapen om den dåtida judendomen och Jesus kommer klart fram hos Seiler. Hans bok ligger således i detta avseende ”i tiden” för att hos oss aktualisera ”senare tiders forskningsrön”, som bl a är bokens syfte.

Seiler understryker att det är nödvändigt med en ”arkeologisk läsning” av Bibeln med historiska fakta som underlag – men markerar att en modern ensidig historicism inte har gett en riktig bild av Nya testamentets Jesus. Texterna har kommit fram ur ”urkyrkans trostradition” och skall tolkas med ”den heliga Andens bistånd”. Båda sidorna, faktameddelanden och trosfakta, löper sida vid sida i Seilers framställning på ett mycket fruktbart sätt. Ett bra exempel är avsnittet om Jesu uppståndelse med klart angivande av vad texterna säger och inte säger och om hur trosvittnesbördet leder till att ”urkyrkan först så småningom växer in i hela sanningen”.

I The Future of Anglicanism, 1988, konstaterar John Whale att en modern människa inte kan tro på ”divine intervention”, dvs på en Gud som har förmågan att genombryta kausalsammanhangen inom kosmos, och därför inte heller tror på en Gud som har kunnat ingripa i en påstådd inkarnation, uppståndelse eller andeutgjutelse. Därför skall kyrkan upphöra med att förkunna en ”ingripande Gud”. I Sverige tror endast 19% på en personlig Gud och därför torde en tro på en icke-ingripande Gud vara outtalat vanlig hos oss både i teori och praktik. Mot detta sätter Bibeln en Gud som har en sådan kapacitet att han t o m enligt Jesus kan räkna hårstråna på oss. Vilken hjälp att återvinna Bibelns Gud ger Seilers bok? Genom hela boken, i kapitel efter kapitel, går en förkunnelse om Guds communio, dvs den personliga gemenskapen med skapelsen, med Jesus och varje enskild människa. Kristen tro är tron på en Gud, som redan i skapelsen upprättade communio med människan som sin avbild och partner. Denna Guds communio med oss människor avslöjar människans djupaste mening och hemlighet. Det är följaktligen kyrkans uppgift att förkunna en Gud, som inte bara arbetar i stort i skapelsen utan befinner sig i personlig och ingripande gemenskap med människan. Det är ett utmärkande drag i Seilers bok att den ger en presentation av en communioteologi, som löper genom hela boken och som kan hjälpa oss till klarhet och fördjupning. Denna gemenskap understryks och illustreras av Seiler i markeringen av ”den uppståndne och upphöjde Herrens ständiga närvaro i Anden”.

Från 60-talet och framöver har ofta förkunnats en ”Jesuanism” som innebär en inomvärdslig Jesus, ”vars liv bestod i måltider med tullmän och skökor – en Jesus som hade överseende med allt och inte dömde någon” (Ratzinger). Jesuanismen har varit ganska omfattande i vårt land. I Seilers bok står den historiske Jesus fram som Guds Son. På ett ställe i historien bryter Gud igenom i Jesus Kristus och detta faktum bestämmer härefter alla människors situation. Denna Jesuanism har i stor utsträckning sin motsvarighet i den teologiska ”kristonomism” som Seiler talar om, dvs att Fadern och Anden kommit i skymundan genom kristologien. Detta torde inte bara gälla utanför vårt lands gränser, där det allt oftare talas om nödvändigheten av att predika ”treenigheten”. Vem är jesus från Nasaret, om han inte ingår i treenigheten? Det tillhör en av bokens förtjänster att det påminns om att Jesus Kristus i tiden är insatt i communio med Fadern och Anden och att Kristus idag fungerar i detta sammanhang. Försoningen innebär bl a att Gud i Kristi uppståndelse öppnar en communio för oss med Gud, manifesterad i eukaristien.

I Sverige fördes för en tid sedan några veckors diskussion om uppståndelsen från de döda. Den avslöjade den svenska kristenhetens valhänthet och teologiska luddighet i detta centrala ämne. Seilers bok innehåller ett utmärkt material för vår tanke och vår tro på hela mänskligheten uppståndelse, hela personlighetens omkonstruktion i en holistisk och icke dualistisk människouppfattning.

Hur kan man använda ”Jesus Kristus i tiden-? Förkunnarna inom den svenska kristenheten borde fördjupa sig i bokens material och tänkande. Det är ”användbart” för det teologiska tänkandet och ur hermeneutisk synpunkt. En ”vanlig” människa, som funderar över den kristna tron, bör kunna använda sig av den för att få klarhet i oklarheter och sammanhang i sitt trosinnehåll. Inom samtalsgrupper borde diskussionen bli livlig och fördjupande. Boken ligger verkligen ”i tiden”, eftersom det finns en tydlig önskan om mer och fördjupad kristen kunskap bland många människor idag och inte minst bland de kristna.