Hotad kyrkogård

En gång i tiden var protestantiska kyrkogården i Rom en av jordens mest fridfulla platser. I skuggan av den egyptiserande Cestiuspyramiden och den halvt förfallna aurelianska stadsmuren var detta en plats av tystnad och romantik, där gravstenar från flera århundraden stod utspridda utan någon särskild ordning på gräset i cypressers skugga. När Percy Bysse Shelley såg kyrkogården utbrast han: ”it might make one in love with death, to be buried in so sweet a place”. Fortfarande när den svenske ambassadören Johan Beck-Friis skrev boken Protestantiska kyrkogården i Rom; Konstnärernas och Poeternas kyrkogård (1956) kunde han skriva att det mest slående för besökaren var den totala tystnaden.

Idag håller kyrkogården på att bli offer för vår moderna civilisation. Strax utanför går Via Marmorata och Via Ostiense och luften är tjock av avgaser och buller.

Det är inte bara störande för besökaren utan det är frågan om ett högst påtagligt hot mot själva kyrkogårdens existens. Vibrationer och luftföroreningar, liksom vandalism och konststöld, hotar att utplåna många gravmonument på denna plats som tillhör hela Europas kulturarv. Sedan 1700-talet har många icke-katolska utlänningar som dött i Rom begravts här. En av de mest kända är John Keats, vars grav inte bär hans namn utan bara den bittra inskriften ”This Grave contains all that was Mortal, of a YOUNG ENGLISH POET, Who, in the Bitterness of his Heart, at the Malicious Power of his Enemies, Desired these Words to be engraven on his Tomb Stone ’Here lies One Whose Name was writ in Water’. Feb 24th 1821”. Keats dog efter en lång tids sjukdom i ett hus vid Spanska trappan, där senare Axel Munthe skulle öppna sin mottagning för nervösa överklassdamer innan han slog sig ned i San Michele på Capri. Munthe är också förevigad med en minnesplakett på kyrkogården. Shelley, som blev så förälskad i platsen, vilar under en sten med inskriften COR CORDIUM, alla hjärtans hjärta.

Det är en gripande upplevelse att läsa gravinskrifterna, tillkomna före den stora gravstandardiseringen som gör det till en plåga att se en moderns kyrkogård. Den tid som speglas på Patte Antica, 1700- och 1800-talen, är bildningsresornas tidevarv. Många av de döda var unga, välbärgade människor. Här får man en känsla av vad det innebar att resa över en kontinent innan tåget uppfunnits. Många gravstenar förmedlar en mycket stark upplevelse av vad en död i ensamhet och exil vill säga. Varje inskrift döljer en roman.

Men många av dessa gravstenar är i mycket dåligt skick och flera av inskrifterna går över huvud taget inte längre att läsa. För att dokumentera det som finns och för att förbereda kommande omvårdnad av kyrkogården har på svenskt och brittiskt initiativ och till stor del med svenska pengar föreslagits en grundlig inventering och analys, ett projekt som leds av Carl Nylander, föreståndare för det svenska institutet. I augusti i år förelåg så det första resultatet, nämligen dokumentationen av ”Parte Antica”, den äldsta delen vars gravar i allmänhet är från tiden 1720 och 1822.

Denna volym visar att protestantiska kyrkogården i Rom har en intressant plats i kulturhistorien. Det rör sig om en av Europas äldsta kyrkogårdar i sitt slag, vilket innebär att dess historia är viktig i kyrkogårdarnas historia. Man kan se skapandet av de stora kyrkogårdarna under 1800-talet som ett uttryck för den process där borgarklassen blev den dominerande i samhället. Det är inte längre adelsgravar i kyrkorna för några få, utan nu finns plötsligt en större skara människor som är angelägen om markera sin ställning i ett starkt hierarkiskt samhälle och på det sättet skapa sig odödlighet åtminstone bland de efterlevande.

Kyrkogårdens historia är också nära förbunden med det romerska påvedömets. Det var inte okomplicerat att skapa en ickekatolsk begravningsplats. På grund av befolkningens fanatism var man tvungen att förrätta begravningarna i fackelsken om natten för att inte orsaka kravaller. Så länge Rom tillhörde Kyrkostaten var det likaså förbjudet med varje antydan om att dessa kättare kunde vänta sig evigt liv. Först efter 1870 tilläts alltså kors på stenarna. Men, påpekar Carl Nylander i sin inledande essä, platsen man fick till förfogande tyder på att den aristokratiska icke-katolska kolonin ändå hade goda förbindelser med påven. Cestiuspyramiden hade nyligen restaurerats genom påvens försorg och var en berömt monument i Rom. Att begrava sina anhöriga vid dess fot miste ha inneburit en hel del prestige. Dessutom kan man lägga märke till att just 1700-talet var mycket intresserat av det gamla Egypten och dess religiösa värld. symboliserad av pyramiden. Pyramiden som del av ett kyrkogårdslandskap är en företeelse som är känd också från annat håll. I närheten av Peterskyrkan och i skuggan av Cestiuspyramiden kristalliseras så en god bit av 100-talets religiösa värld. Det var en epok som intresserade sig mycket för de förkristna religionerna, särskilt den egyptiska vilken mer eller mindre återuppväcktes av frimurarna – det kommer till uttryck bland annat i ”Trollflöjten”. Sceneriet är nästan alltför perfekt. De melankoliska gravstenarna med budskap om sjukdom och för tidig död, cypressernas svarta skugga, kyrkogårdens likhet med en engelsk trädgård från samma tid och i bakgrunden en egyptiserande pyramid. Det enda som saknas är två melankoliska, bleksiktiga unga män i 1700-talskläder försjunkna i meditation över döden. Detta är precis vad man ser på Jacob Sablets tavla Elegie Romaine från 1791 – mitt under frimureriets stora blomstringstid – vilken inte utan skäl pryder bokens omslag. Medan de unga männen i förgrunden är förgyllda av den nedgående solens sneda strålar är himlen svart av åskmoln. Typiskt nog har konstnären målat en mycket lokal störtskur som bara träffar pyramiden, en skur som ser ut ungefär som en smal och svart sned gardin. Den försänker pyramiden i mörker och får den att framstå som en port till det okända. Som en bild av tidevarvets föreställningar är det fulländat.