Jesusdebatten i lugnare vatten

Under årets tre första månader fick vi bevittna ett ovanligt inslag i svensk dagspress – en lidelsefull debatt om Jesus. En TT-intervju strax före jul i fjol blev den tändande gnistan. Svenska kyrkans ärkebiskop KG Hammar yttrade sig där på ett ganska svävande sätt om julens firningsämne: Guds människoblivande i Jesus. En månad senare kände sig katolska kyrkans biskop Anders Arborelius och pingstpastorn Sten-Gunnar Hedin manade att i ett ”Jesusmanifest” som publicerades i Svenska Dagbladet 03-01-28 vittna om en mer traditionellt kristen förståelse av sin gemensamme Mästare. De följande månaderna fylldes tidningsspalterna med inlägg om hur bibeln bör tolkas, vad underverk är för något och framför allt hur Jesusgestalten ska förstås. I ömsom hetsigt, ömsom försonligt tonläge diskuterades vad som ryms inom ramen för en kristen förståelse av Jesus.

Men vad ledde då Jesusdebatten fram till? Visade den att katoliker och pingstvänner närmat sig varandra, medan Svenska kyrkan fjärmat sig från dessa bägge grupper? Uppnåddes någon ny enighet eller blev åtminstone några teologiska skiljelinjer tydliga? Dessa och liknande frågor diskuterades lördagen den 22 november i en offentlig debatt på Sigtunastiftelsen mellan Anders Arborelius, KG Hammar och Sten-Gunnar Hedin. Arran-ge-manget var utformat som ett samtal mellan de tre samfundsledarna. Innan samtalet började fick de 150 personer som deltog i temadagen hjälp att friska upp minnet av vårens debatt. Jayne Svenungsson, lärare i systematisk teologi vid Teologiska Högskolan i Stockholm, påminde om de avgörande punkterna i debatten. Hon redogjorde dessutom för de skilda typer av kristologi som präglat de teologiska diskussionerna under de senaste två hundra åren. Därigenom fick den aktuella debatten relief och kunde sättas in i ett större historiskt sammanhang.

Arborelius – kristen tro innehåller en sanning giltig för alla tider

Efter Svenungssons föredrag höll de tre huvuddebattörerna var sitt inledningsanförande. Arborelius var först ut och slog an ett påfallande försonligt tonläge, vilket också kom att prägla samtalet i stort. Han framhöll att den ursprungliga avsikten med Jesusmanifestet var att avlägga ett personligt trosvittnesbörd om Jesus. I det svenska samhället tycks Jesus ofta frånvarande och många människor känner knappast till honom idag. I offentligheten är Jesus negligerad och detta ville man göra något åt genom att publicera Jesusmanifestet. I svenska massmedier framställs religiös tro ofta som en konfliktkälla. Sällan visar man däremot hur tron inspirerar människor världen över att verka för fred och försoning. Arborelius avslutade sitt inlägg med att säga att även om Gud övergår våra mänskliga föreställningar, så ger oss uppenbarelsen i Kristus ändå en sanningsenlig bild av Gud. Kristen tro innehåller en sanning om Gud som är giltig för alla tider och kulturer.

Hammar – att våga brottas med den egna tidens världsbild

Hammar började sitt inlägg med att påpeka att han själv verkar trivas bättre i den postmoderna kulturen än vad Arborelius gör. Typiskt för postmodernismen är medvetenheten om det historiskt betingade i alla våra tolkningar av verkligheten. Det gör att man inte kan slå sig till ro med en gången tids trosformuleringar. Bekännelsen till Jesus måste formuleras på nytt utifrån varje tids egna förutsättningar. Det kan leda till konflikter mellan gamla och nya trostolkningar. Men sådana konflikter behöver inte vara av ondo, om de hanteras i en öppen och tolerant anda. Det handlar om att våga brottas med den egna tidens världsbild och dess konsekvenser för tron. Tron uttrycks idag bättre genom metaforer som öppnar för ny förståelse än genom äldre tiders dogmatiska formuleringar. För att få lite fart på debatten vände sig Hammar slutligen till sina samtalspartner och undrade om ”denna nya, underbart oheliga allians mellan pingstvänner och katoliker” är ett uttryck för ovilja att tolka Jesus utifrån den postmoderna tidens förutsättningar.

Hedin – att böja sig för det obegripliga

Hedin inledde med att uttrycka sin glädje över att publiceringen av Jesusmanifestet skapat så mycket intresse och engagemang kring Jesus i offentligheten. Och till Hammar framförde han sitt tack för dennes beredskap att ge sig in i debatten, ”även om jag inte håller med om allt som du säger”. Hedin underströk sedan framför allt två punkter; dels att det övernaturliga har brutit in i världen genom att Gud blivit människa i Jesus, dels att det finns grundsatser i den kristna tron som förblir giltiga i alla tider. Tron innehåller sådant som utmanar och går utöver det mänskliga förnuftet. Med en alludering till Augustinus devis Credo ut intellegam (Jag tror för att förstå) förklarade Hedin: I tron böjer jag mig inför det obegripliga att Gud har blivit människa genom att födas av jungfru Maria.

Trons väsen och det gemensamma språket

Samtalet mellan Arborelius, Hammar och Hedin varade en och en halv timme. Här kan bara bjudas på några axplock av vad som sades. Hammar framhävde i olika vändningar att tron i första hand är en tillitsrelation, inte ett försanthållande av innehållet i den kristna trosläran. Varje människa har sin unika relation till Jesus och förstår honom på sitt eget sätt. Den teologiska poängen med Guds människoblivande ligger i att Gud kommer oss så nära i Jesus, inte i att Gud bryter mot några naturlagar. Arborelius höll med om att var och en har sin egen unika relation till Jesus, men underströk samtidigt att Jesus själv ändå alltid förblir densamme. Utan denna förankring i Jesus själv riskerar teologin att lösas upp i en otydlig och till intet förpliktande retorik. Han tillfogade att inte heller mystikern i längden klarar sig utan en gemensamt förpliktande troslära, eftersom mystik och dogmatik hör samman med varandra. Hammar å sin sida tvivlade på möjligheten att uttrycka trons erfarenheter på ett för alla gemensamt språk. Problemet med förpliktande trosformuleringar är att de sätter gränser och utestänger vissa människor. Det passar inte ihop med kristen tro, framhöll han. (Även om några av åhörarna efteråt undrade hur detta går ihop med att Hammar själv visar somliga grupper inom Svenska kyrkan på porten.)

En rätt stor del av samtalet ägnades åt förhållandet mellan teologisk pluralism och behovet av enhet i trosformuleringarna. Hammar förklarade att han hämtar inspiration för sitt teologiska tänkande från olika håll, också från katolska teologer som Karl Rahner och David Tracy. Men det gäller att motstå frestelsen att försöka definiera Gud och därigenom göra sig själv till kontrollant av andra människors gudsrelation. Tron är dessutom inte statisk, den befinner sig hela tiden i rörelse. Hedin svarade på det genom att framhålla att det också i bibeln finns olika sätt att uttrycka bekännelsen till Jesus. Exempelvis talar Matteus och Lukas om Jesus på lite olika sätt. Men det hindrar inte att de ändå talar om samme Jesus. Även om tron befinner sig i rörelse – allt som lever förändras – innebär detta inte att allting flyter. Den bibliska uppenbarelsen är det givna korrektivet för vår förståelse av Jesus. Där finns en sanning som gäller för alla tider och med den helige Andes hjälp kan den som läser bibeln förstå vem Jesus är. Arborelius tillfogade att det är Anden som gör att vi kan känna igen den kristna tron i dess många olika uttrycksformer. Mitt i alla sociala och kulturella skillnader finns det något gemensamt hos alla kristna och det är Anden som hjälper oss att upptäcka detta gemensamma mystika Kristusliv hos andra kristna.

Debattörerna om varandra

Mot slutet av samtalet fick de tre debattörerna svara på frågan hur de såg på varandras trosvittnesbörd. Hedin började med att berätta hur hans syn på katolska kyrkan förändrats mycket under årens lopp. Som ung pingstvän betraktade han katolska kyrkan, och då särskilt jesuiterna, som trons fiender. Idag ser han också katoliker som sina trossyskon. Sekulariseringen av samhället kräver en gemensam insats för den kristna tron i Sverige. I den insatsen kan både Hammar och Arborelius spela en viktig roll. Hammar förklarade att han å sin sida inte hade några problem att känna igen det kristna trosvittnesbördet hos Hedin och Arborelius. Det är inte där problemet ligger. Problemet är istället att han upplever dem som alltför inneslutna i sina egna religiösa språk. Jesus däremot spränger gränser, hans vittnesbörd är dialogiskt. Kyrkans uppgift kan därför inte i första hand bestå i att tolka den egna traditionen. Det handlar snarare om att hjälpa människor av idag att tolka sina egna liv. Arborelius avrundade samtalet genom att framhäva att också den enskilda människans tro i praktiken ändå alltid är beroende av kyrkans gemenskap. Utan den så ofta förkättrade kyrkan skulle den kristna tron inte ha getts vidare under historiens gång, fram till idag. Postmodernismen går inte sällan hand i hand med en överdriven individualism som bortser från att människan faktiskt också är en social varelse. Så även om kyrkan ofta är vanställd genom våra mänskliga brister och synder klarar vi oss som kristna inte utan kyrkans gemensamma troserfarenhet och trosvittnesbörd. Hammar nickade försiktigt instämmande.

Mötet på Sigtunastiftelsen blev ett stillsamt tankeutbyte mellan tre samfundsledare som samtalade med varandra på ett respektfullt och välvilligt sätt. Inte någon enda gång hettade det till riktigt ordentligt i debatten. Som biskop Arborelius efteråt kommenterade: ”De som hade förväntat sig ett råkurr blev nog besvikna.” Som väl var friskades den ibland alltför välansade samtalstonen upp med ett par humoristiska och provocerande formuleringar från Hammars sida.

En sammanfattande utvärdering av mötet låter sig inte göras så lätt. Samtalet spretade i olika riktningar och ledde inte fram till någon specifik slutsats. Var och en höll sig till sina egna favoritidéer och typiska uttryckssätt. Trots ömsesidig välvilja talade man därför ofta förbi varandra. Hammar imponerade när det gäller retorisk skicklighet, medan Arborelius och Hedin framstod som tydligare i de innehållsliga ställningstagandena. Om någonting blev klart under samtalets gång var det väl i så fall att här möttes tre företrädare för sinsemellan ganska kraftigt skilda sätt att se på kristen tro. Dessutom verkade de i stor utsträckning vara intresserade av olika slags frågeställningar. Medan Hammar primärt sökte efter ett språk att överbrygga gapet mellan kristendomen och vår egen tids andliga-existentiella erfarenheter, betonade Arborelius och Hedin i första hand den unika betydelsen av Guds uppenbarelse i Jesus. Det är två infallsvinklar som kanske inte behöver utesluta varandra, men som heller inte i sig visar att man har särskilt mycket gemensamt.