Isebel som feminist

Om drottning Isebel i nordriket Israel kan man läsa i Kungaböckerna i Gamla testamentet. Hon och hennes make kung Achav (tidigare kallad Ahab) skildras där som prototyper för avgudadyrkare i strid med det krav som Israel stod under, nämligen att dyrka endast Herren. Inte ens den bibliske författaren kan dock dölja att Achav – liksom ännu mer hans fader, Omri – var en skicklig politiker som lyckades undgå att få sitt land uppslukat av den assyriska stormakten. Också Isebel skildras, närmast motvilligt, som en storslagen och energisk kvinna.

Inte undra över att författare har fängslats av dessa gestalter. På svenska har tidigare Bo Beskow gjort detta. Nu har Anders Rayner debuterat med en roman som har Isebel till huvudperson och den är intressant på mer än ett sätt. Först och främst är det en historisk roman som förhåller sig mycket fritt till sin förlaga. Här omfattas den numera rätt vanliga uppfattningen att den officiella historieskrivningen i mycket är en förfalskning av det som faktiskt skett. Enligt 1 Kungaboken 18 är det profeten Elia som vinner en stor seger över Baals profeter på berget Karmel, men enligt Rayner är det i stället Isebel som utverkar att regnet faller och torkan upphör. På flera andra punkter revideras den bibliska framställningen, samtidigt som händelseförloppet i stort behålls.

Drottning Isebel blir i denna version en feminist, som ser dyrkan av gudinnan Ashtarte som ett medel att ge kvinnor ett ökat inflytande. Från sin feniciska hemstad är hon van vid kvinnliga medregenter och får snart stort inflytande över sin man. Den israelitiska religionen är hon ambivalent till. Hon lyssnar gärna till berättelsen om uttåget ur Egypten och de vackra psalmerna, men hon avskyr religionens officiella företrädare profeterna och prästerna. De är intoleranta och småsinta. Särskilt profeterna Elia och Elisha råkar illa ut.

Det är ingen ände på de politiska korrektheter som Isebel hänger sig åt. Hon uppfostrar sina barn i stor frihet – märkligt nog skildras dottern Atalja, som i sinom tid blir regerande drottning i sydriket Juda, mycket negativt. Under en tids frånvaro från Israel inleder hon en lesbisk förbindelse med en svägerska vilken blivit änka och etablerat sig som egen företagare i Grekland.

Rayner har naturligtvis full frihet att omgestalta bibliska gestalter efter egen smak. Men när en främreorientalisk drottning från 800-talet skildras som ett slags kombination av politisk karriärist och modern feministteolog, då krävs det rätt mycket av konstnärlig förmåga för att det hela skall gå ihop. Det kan inte sägas bli lyckat i detta fall. Personerna är klichéer och snart vet läsaren i förväg vad Isebel kommer att säga och tycka.

Det är skada, ty författaren har ett bra språk och ramberättelsen, där Isebel berättar sitt livs historia för en tjänsteflicka strax innan hon skall dödas av tronusurpatorn Jehu, fungerar bra. Författaren är väl inläst på tidshistorien, men en israelitisk drottning i dräkt från 2000-talet kräver lite för mycket.