Jordens största resurs

I slutet av förra året anordnade Påvliga Vetenskapsakademin en konferens om befolkning och resurser. Följande framställning är inspirerad av forskningsresultat som presenterades vid denna konferens. År 1798 publicerade den engelske ekonomen Thomas Malthus en skrift som ännu idag är ett locus classicus inom demografin. Hans Essay on the Principles of Population förutspår en explosionartad befolkningsökning långt utöver jordens försörjningskapacitet. Konsekvensen skulle bli masshungerdöd. Malthus baserade sin prognos på principen att befolkningen ökar exponentiellt medan jordbruksproduktionen följer en lineär stigning. Denna kalkyl har fått många anhängare. Drygt hundra år senare skullex landsmannen Sir William Crookes tillämpa samma beräkning för att förutse en dyster framtid för USA:s jordbruksproduktion. Crookes ansåg nämligen att USA:s snabbt stigande befolkning redan i början av detta århundrade skulle förbruka landets odlingskapacitet. Inom en generation skulle amerikanerna tvingas importera vete.

Hotbilder

Liknande domedagsprofetior är legio, inte minst i vår tid. I sin 1968-års bestseller The Population Bomb skrev Paul Ehrlich: ”Under 1970-talet kommer världen att drabbas av hungersnöd. Flera hundra miljoner människor kommer att svälta ihjäl – och ingenting kommer att förhindra en i framtiden kraftig ökning av dödligheten.” En nära förestående demografisk och ekonomisk katastrof var också det scenario som den ansedda Club of Rome tecknade i den numera berömda The Limits to Growth från 1972. Argumenten är desamma: världens begränsade resurser kan inte bära upp en fortsatt ekonomisk utveckling för en alltmer växande världsbefolkning. Här i Sverige propagerade Georg Borgström för liknande tankar.

Maurice King, professor i folkhälsa vid University of Leeds, är den senaste i raden av uppmärksammade futurologer. I en artikel publicerad 1990 i den engelska tidskriften The Lama menar han att världens befolkning redan överskrider ekoss-stemets försörjningskapacitet. En ekologisk katastrof av stora mått hotar vår planet. Denna insikt samt skyldigheten inför framtida generationer att bibehålla de uppnådda resultaten i fråga om hälsovård dikterar radikala överlevnadsåtgärder. Minskad barnadödlighet i fattiga länder bör därför inte längre eftersträvas. Bättre att lata barnen dö än att belasta vårt ekosystem och riskera en katastrof.

Malthus’ tes besannades på åtminstone en punkt: den explosionartade befolkningstillväxten. Vi är idag 5,6 miljarder människor på jordklotet, dvs. åtta gånger så många som 1750 och dubbelt så många som 1950. År 2025 kommer jorden, enligt FN:s beräkningar, att befolkas av 8,5 miljarder människor. Vi kommer, med andra ord, att femdubblas inom loppet av 125 år. Vad Malthus och hans anhängare däremot bortsåg ifrån är vår uppfinningsrikedom och förmåga att finna lösningar till förestående utmaningar. Katastrofscenariot har undvikits. Visserligen har världens befolkningen mer än fördubblats efter andra världskriget, men under samma tid har den totala jordbruksproduktionen ökat trefaldigt. USA:s jordbruk försörjer inte bara sin egen befolkning utan svarar också för nära hälften av världens export av vete.

Teknisk utveckling

Inte bara i-länderna har haft förmånen av dessa framsteg. I tredje världen har till exempel livslängden under de senaste 40 åren ökat med hela 50 % och ligger nu på drygt 60 år. Över två tredjedelar av världens befolkning har nu tillgång till tillräcklig mat, rent vatten, hälsovård och utbildning. Hungersnöden som i gångna tider drabbade uppåt hälften av världens befolkning är idag en grym verklighet för bara 5 % av jordens invånare. I fråga om folkhälsan har FN:s mål att vaccinera 80 % av alla barn mot de sex farligaste sjukdomarna uppnåtts, vilket innebär att man mot Krogs anmodan räddat tre miljoner barn per år. För bara tio år sedan hade endast 5 % av barnen tillgång till dessa vacciner.

Ekonomin, som förser dessa befolkningsmängder med resurser, kan liknas vid en komplicerad mekanism som förvandlar input till output. Malthus tes förutsatte att ekonomisk utveckling endast kan åstadkommas genom att öka input i förhållande till output. Enligt denna modell skulle jorden kunna betraktas som en sluten gård, med bestämd odlingsareal och begränsad resursbas. En ökning av befolkningen skulle i början leda till en ökning av input tack vare ökad arbetsproduktion. Men enligt lagen om diminishing returns skulle denna kortsiktiga ökning ätas upp av en alltmer växande befolkning. Vad Malthus och alla hans lärjungar emellertid bortsåg ifrån är det faktum att ekonomisk framgång är möjlig, inte bara genom att öka input i förhållande till output, utan också genom att utvinna mer och mer output per enhet av input. Den amerikanske ekonomen Moses Abramovitz visade 1956 att USA:s output per capita fyrdubblades mellan 1869 och 1953. Under samma tid hade emellertid summan av input tilltagit med endast femton procent. Alltså berodde 85 % av denna utveckling på en höjning av ekonomins effektivitet. Som exempel på denna effektivitet kan nämnas det faktum att 1910 brukades i USA 3,1 kilo stenkol för att producera ett kilowatt timme el. Samma mängd el kunde under 1960-talet produceras med knappt ett halvt kilo stenkol.

Historien har alltså påvisat att det är möjligt, tack vare en effektivare användning av resurser, att höja levnadsstandarden över en längre tid och detta trots en markant ökning av befolkningen. Dessutom har tekniken också utökat ekonomins resursbas. Jordklotet kan därför inte längre ses som en sluten gård med begränsade resurser eftersom människans förmåga att effektivisera befintliga, och utnyttja nya resurser är nästintill oändlig. Det är exempelvis inte länge sedan man betraktade naturgas som en farlig, kostsam och oundviklig biprodukt som måste eldas upp (vilket fortfarande görs i många länder) och före upptäckten av Hall-Heroult-processen 1886 var aluminium en ädelmetall som såldes för flera hundra dollar per kilo på den öppna marknaden. Tekniken har också möjliggjort exploateringen av låghaltiga (low-grade) resurser. Medan det år 1870 fodrades tre procent koppar i malmen för att framställa metall krävs numera bara 0,4 procent. Ur ekonomisk synpunkt kan man därför säga att jordens malmreserver faktiskt ökat sedan förra århundradet. Samma imponerande framsteg har gjorts inom jordbruket. Genetisk forskning har under de senaste årtiondena framställt nya risarter som kräver mycket mindre vatten och konstgödning. Tack vare dem är både Indien och Kina idag spannmålsexportörer. Teknisk innovation har således varit den mest effektiva lösningen till världens resursbrist.

Befolkningsökningen – en utmaning

Under 1990-talet kommer 1,5 miljarder barn att födas till världen. Denna befolkningsökning representerar en tillväxttakt som långt överstiger vad västvärlden erfor under den industriella revolutionen. I bjärt kontrast mot Europas industrialiseringsprocess där födelsetalet började avta innan dödligheten minskade kraftigt så är födelsetalet i tredje världen fortfarande mycket högt, trots en dramatisk minskning av dödligheten. För att konkret illustrera denna befolkningsökning kan man hänvisa till den tragiska cyklonkatastrofen som drabbade Bangladesh för två år sedan och som krävde drygt 125 000 människoliv. Då Bangladeshs befolkning ligger på cirka 116 miljoner och födelsetalet på 2,7 per annum dröjde det inte mer än två veckor för dess befolkning att ersätta cyklonens alla offer.

Utmaningen att i framtiden klä, föda och skapa arbetstillfällen för alla dessa barn är oöverskådlig i sin omfattning. Nya, hittills oprövade lösningar måste till för att klara dessa problem. I-ländernas teknologiska försprång måste i varje fall överbryggas så att aländerna får möjligheten att konkurrera på den allt friare världsmarknaden. Men teknologiöverföring är inte det enda receptet. En alltför drastisk befolkningstillväxt kan också hejdas genom att tillämpa enkla, beprövade lösningar.

Lars A. Hanson, professor i immunologi vid Göteborgs universitet påminde vid den nämnda konferensen om amningens betydelse som en självklar, omedelbart tillgänglig, billig och okontroversiell preventivmetod. Länge har man vetat att amning (eller snarare amenorre-galaktorre) hindrar konception. Vad vi i dag emellertid kan konstatera är amningens effekter på världens befolkningstillväxt. En färsk undersökning från Senegal visar till exempel att en tjugofemprocentig minskning av amning skulle fordra en tredubbling i bruket av artificiella preventivmedel för att förhindra en ökning av födelsetalet i landet. Amningen förebygger fortfarande fler graviditeter i tredje världen än alla preventivmedel sammanlagt. Dessutom är amningen bra för barnet eftersom antikroppar som skyddar det mot hotande infektioner överförs via modersmjölken. I vissa länder är risken att dö av diarre 23 gånger högre hos ickeammade barn jämförd med diande.

Den imponerande mängden data vi förfogar över i dag kan räcka långt för en klarare analys över världens tillstånd. Men denna kunskap kan inte ensam formulera och bestämma de nödvändiga val vi ställs inför. Undergångsprofeterna har länge försökt övertyga oss att se människan först och främst som ett problem: som dessa okända och oändliga människomassor vi måste försörja genom vårt bistånd, som dessa utlänningar vi motvilligt bereder plats för i vårt land. Människan – djuret som är i färd med att utplåna alla andra arter. Verkligheten ter sig lyckligtvis mer komplicerad. Det må hända att vi redan blivit för många människor på jordklotet och utan tvivel har vi varit alltför slösaktiga med våra tillgångar. Men historien har också visat att vi hela tiden underskattat vår förmåga att finna lösningar på våra gemensamma problem. Våra framsteg som global familj under det senaste århundradet visar vilken förmåga vi har att skapa ett drägligt liv för varje människa som föds till jorden. En viktig insikt saknades: människan är jordens mest värdefulla resurs.