Gud till sin avbild

Ur psykologisk och teologisk aspekt visas här hur människans erfarenheter medverkar till att forma och utveckla hennes gudsbild. Följande reflexioner framfördes först som en föreläsning vid Lovisenbergs Senter for kirkelig etterutdanning i Oslo och har publicerats i Tidskrift for sjelesorg, nr 3, okt. 1990. Margareta Kiefer är teol. kand., fil. mag., psykoterapeut och arbetar vid S:t Lukasstiftelsen i Uppsala.
Ur psykologisk och teologisk aspekt visas här hur människans erfarenheter medverkar till att forma och utveckla hennes gudsbild. Följande reflexioner framfördes först som en föreläsning vid Lovisenbergs Senter for kirkelig etterutdanning i Oslo och har publicerats i Tidskrift for sjelesorg, nr 3, okt. 1990. Margareta Kiefer är teol. kand., fil. mag., psykoterapeut och arbetar vid S:t Lukasstiftelsen i Uppsala.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Hur gudsbilden utvecklas ur psykologisk synvinkel

Utgångsläget för en kristen människosyn är vanligtvis tron att Gud skapade människan till sin avbild. Utan att förneka detta skulle man emellertid med fördel kunna vända på satsen och begrunda vilka konsekvenser det far för kyrkans undervisning, predikan och själavård att människan faktiskt också skapar Gud till sin avbild. Omedvetet gör hon sig en privat gud efter sina egna behov, en gud med ett annat ansikte än Herren Kristus. Även den som tar avstånd från Freud måste erkänna att det finns psykologiska faktorer som påverkar människans sätt att gestalta sin tro och leva i den.

Människans gudsbild kan till en början likna den föreställning hon har av mor eller far och vara beroende av den erfarenheten. Den grundläggande relationen vi fått till föräldrarna kommer mer eller mindre att färga andra förhållanden i livet. Vår relation till Gud, vår möjlighet till förbundenhet med honom hör delvis samman med hur vår relationsförmåga ser ut.

Den bild vi gör inom oss av en annan person är sammansatt av olika beståndsdelar, dels ser vi personen sådan han faktiskt är, dels påverkas bilden av vår egen önskan eller dröm eller av vår fruktan. Våra egna behov färgar också bilden. Det är framför allt av sådana människor som är viktiga för oss, våra föräldrar och syskon som vi skapar bilder i vårt inre. Också av oss själva bär vi en bild inom oss. I den psykologiska teoribildningen talar man om människans självrepresentation. En amerikansk-argentinsk psykolog, Ana-Maria Rizzuto, menar att människan tidigt också skapar sig en särskild gudsrepresentation vid sidan av de andra representationerna. Människan gör sig en bild av det hon uppfattar som gud, förknippad med allmakten.

Enligt Ana-Maria Rizzuto skulle de flesta människor vara religiösa i den meningen att de tror på någon gud, har ett förhållande till gud. Hon säger också att det förhållandet att människan gör sig en gud hänger samman med människans utveckling, och hon har beskrivit hur gudsbilden utvecklas under olika faser i människans liv. Frånvaron av religiös tro är bara ett annat sätt att handskas med föräldrarna och den gudsrepresentation som skapades i barndomen.

Man skulle också kunna knyta an till vittnespsykologin som exempel på hur skiftande föreställningar människan kan göra sig av en person eller ett händelseförlopp. Apostlarna uppfattade också utan tvekan Jesus på olika sätt. Ändå får vi som läser evangelierna ett någorlunda samlat porträtt av Jesus, en bild som i sin tur fångas upp av våra olika mottagningsorgan och blir till en ny bild inom var och en. Man kan fråga sig, om vi alla har var sin individuella gudsbild, och om jag inte skulle känna igen min föreställning om Gud ifall jag bad någon beskriva hans eller hennes gudsbild? Det skulle kanske kunna vara så, även om vi båda räknade oss som kristna.

Tro och tillit

I den klassiska teologin talar man om fides quae och fides qua och skiljer mellan trosinnehållet och tron med vilken man tror. Mycket mer än vad vi vanligtvis föreställer oss färgas innehållet i vår tro, fides quae, av hur vår förmåga till tillit, vår relationsförmåga är.

Psykologiska faktorer åstadkommer ibland en åtskillnad mellan läpparnas bekännelse och vårt sätt att förhålla oss. Men också innehållet i tron sätter spår i människan. Mellan fides quae och fides qua finns en ömsesidig påverkan.

Vad behöver då en människa för att tilliten till omvärlden, inklusive Gud skall dominera hennes liv? Hur upptäcker människan det eviga Duet under andra relationer. Ett barn utvecklar trygghet om det får erfara att det finns någon för vilken hon är till. Denna någon är från början i första hand modern. Erik Homburger-Eriksson talar om det numinösa mellan mor och barn eller erfarenheten av en helig ordlös närvaro som utvecklas mellan dem under deras tidigaste kontakt och som bildar fundament för att en människa längre fram i livet skall kunna uppfatta någon eller något som heligt. Helig närvaro är för det lilla barnet en närvaro som helt omsluter det och som det kan vila i, en närvaro av någon som också sörjer för dess välbefinnande, ger mat, skydd, värme – fullkomlig trygghet. Det är väl sörjt för att denna paradisiska fullkomlighet som barnet smakat också måste berövas det. Mamma är inte alltid tillgänglig. Illusionen om det paradisiska landet som flyter av mjölk och honung måste lämnas. Världen är inte bara god, består inte bara av mamma och barn.

Det finns andra: pappa, syskon kanske en farmor som tillsammans hjälper barnet att upptäcka verkligheten utanför den symbiotiska relationen till mor. Barnet lär sig att gå, ramlar och slår sig, känner att världen också är ond, att mamma inte alltid bryr sig om, men ändå överväger förhoppningsvis tillförsikten.

Länge behöver barnet emellertid någon som finns tillgänglig och som kan uppmärksamma alla framsteg det gör och trösta när de nödvändiga motgångarna infinner sig. Barn tror under en period av sin utveckling – mellan 1 och 2 år – att de är allsmäktiga, kan allt och att tingen är dem lydiga. Den som är förälder får lov att gå balansgång mellan att uppmuntra barnets självständighetsbehov och sätta gränser, lära barnet att knivar inte är några lekkamrater och att spisen kan bli het. En förälder måste säga nej, stå ut med att barnet blir ursinnigt, hjälpa det att ta sig igenom sina första konflikter och så ge det möjlighet att upptäcka mer av sin verkliga styrka, som inte är allmakt och så småningom märka att begränsningar kan bli till något gott.

Människor som inte fatt tillräckligt av en närande närvaro i början av sitt liv kan emellertid få svårt att utveckla tillit till sin omgivning. Misstron överväger. Men hos alla människor finns längtan att bli älskade. Om ett barn inte erfarit sig älskat av sin närmaste omgivning projicerar hon gärna sitt kärleksbehov på Gud. Gudsbilden hon formar blir en gud med moderliga drag, lite av en idealiserad mamma. Gud, min Gud, är den som ger mig trygghet och kärlek. Även om ingen annan verkar brysig om mig, så gör Gud det. Vanligtvis förändras dock inte människans egen förmåga till kärlek och tillit genom att hon för över sitt eget kärlektsbehov på Gud. Hon förblir alltjämt en otrygg människa.

Man kan då fråga sig om gudsbilden förändras efter en psykoterapi? Mitt intryck är att den gör det. På samma sätt som en människas sätt att förhålla sig till sig själv och sin omvärld kan förändras, påverkas också relationen till Gud.

Tro och självhävdelse

Är då Gud som mamma eller pappa, den som alltid bestämmer och har allt i sin hand? Det kan kännas tryggt. Gud vet vad som är bäst för mig precis som pappa eller mamma vet. Jag behöver, får inte tänka ut något själv. Barnet kan om det är friskt börja revoltera mot den goda ordningen, protestera och alltmer hävda sig själv och sina egna intressen. Detta har ibland av kristna föräldrar betraktats som utslag av arvssynden och bestraffats på olika sätt. Ursynden har varit att hävda sig själv. Ett barn behöver emellertid hävda sig själv för att kunna få ett själv. Eller för att citera Grundtvig: Människa först och kristen sedan. Ett barn som straffas för sina första självhävdelseförsök riskerar att aldrig bli vuxet på det psykiska planet. Är Gud för barnet som far, den som straffar och dömer mig om jag viker av från den rätta vägen? Barnet lär sig då att undvika konflikter, anpassar sig efter omgivningen, säger sällan vad det själv tror och tycker. Kanske kommer han eller hon som vuxen att som sin ursprungsfamilj fortsätta att gå i kyrkan, men utan något levande förhållande till Gud. Är barnets gudsbild lik dess far kommer det att få en tendens att gömma sig själv för Gud såsom det har lärt sig att gömma sitt ansikte för far. Eller också bryter sonen eller dottern med far och med Gud och lämnar som vuxen kyrkan. Stränga fäder har blivit allt sällsyntare i våra dagar. Det talas i stället mer om den frånvarande fadern och den betydelse detta har för ett barns utveckling och också dess gudsbild.

Frånvaro av ett vägledande samtycke

Enligt Freud är faderns funktion att locka barnet ur dess tidiga symbiotiska bindning till modern, stimulera dess upptäckarlust, visa på världen utanför mammas sfär och sa småningom bli vägledare in i vuxenvärlden genom att ge etiska riktlinjer. Många av vår tids människor har emellertid aldrig fått något vägledande samvete utan har i stället lärt sig ledas av vad de känner för i stunden. Dubbelarbetande föräldrar har svårt att orka sätta gränser och ta konflikter med sina barn utan de ger efter för barnens krav för att undvika bråk i stället för att ta sig tid att resonera med barnet om vad som kan vara rätt och rimligt. Troligt är också att inte minst många ensamma mödrar har svårt att hinna och orka med att fylla den frånvarande faderns vägledande funktion. Även om det i samhället skett en omsvängning på senare år har det länge predikats som ideal och uttryck för människans sanna frihet att göra vad hon känner för. Men vad är det, om inte att låta sig styras av tillfälligheter?

För människor med denna bakgrund torde gudsbilden domineras av snällhet. Gud älskar människan hur hon än beter sig och ställer inte några krav, en ganska oförarglig figur egentligen som det är gott att fly till när tillvaron kärvar till sig men som aldrig kallar människan till omvändelse och bättring. Bilden av den eftergivna föräldern som alltid låter barnet göra som det vill, projicerar människan på Gud.

Jag tror att det är nyttigt för kristna människor att begrunda de psykologiska förutsättningar som vår tro vilar på och som vi många gånger är omedvetna om eller rädda för att granska närmare. Är tron på Gud, som Freud menade, en illusion som främst svarar mot människans egen behovstillfredsställelse? Gud har för många kristna blivit den goda föräldern som skall trösta dem och till vilken de knyter alla sina förhoppningar och drömmar om ett gott liv utan att de är medvetna därom.

Kanske är det så, och vad gör vi då? Fylls vi av avsmak för denna typ av religiositet? Får lust att kasta alltsammans på sophögen? Det finns ändå en annan och mer framkomlig väg än att låta självföraktet ta ledningen.

Den människa som nåtts av Guds kallelse till gemenskap med honom och ett nytt liv, är ansvarig för sin gudsbild. Till detta ansvar hör att så långt det är möjligt försöka särskilja egna förhoppningar och drömmar från vad Kristus säger om sig själv och livet tillsammans med honom. Den kristne behöver låta sin gudsbild utvecklas, fylla den med annat innehåll än sitt eget för att inte förbli i barnföreställningarna. Jag skulle inte utan vidare kalla dem falska, även om de är rotade i människans behov av trygghet och tröst. Det finns många psalmer i Psaltaren som talar om tillförsikten i Guds närhet, t.ex. Ps 91. Det som låser människan är när hon väljer ut älsklingsställen i bibeln och bara begrundar dessa texter, när bilden av Gud stelnar till att endast handla om trygghet och förlåtande kärlek. Gudsbilden behöver utvecklas i teologisk mening. Hur lär människan känna Herren sådan som han är? Hur bestäms vår bild av Gud inte bara av psykologiska faktorer utan också av teologiska?

Gudsbildens utveckling och bönens teologi

För den kristne borde det vara självklart att ta del av andras troserfarenhet vid sidan av den egna privata. För att gudsbilden skall utvecklas från subjektivitet, behöver den kristne leva i kyrkans gemenskap, i dess gudstjänst och bön.

I människans sätt att nalkas Gud i bön och liturgi uttrycks också hennes teologi, eller vad hon tror om Gud. Men hon uttrycker också vad hon tror om sig själv, såsom varje människa inför en annan i sin hållning både förmedlar hur hon uppfattar den andre och vad hon är i sig själv.

Jag tror inte på den teologi, det vill säga kunskap, kännedom om Gud, som är lösgjord från bönens relation. Det torde vara ovanligt att någons gudsbild blir klarare och fördjupas enbart av teologiska studier. Det kan i och för sig vara intressant att känna till hur det kristna dogmat traderats genom århundraden och hur många olika modeller det finns att tolka bibelns texter med. Det är också viktigt att veta förutsättningarna för den kristna bekännelsen. Men kunskapen riskerar alltför lätt att bli analys av ett objekt eller av själva trosföreställningen, där den studerandes egen hållning är likgiltig eller ibland anses som ett hinder för ett vetenskapligt betraktelsesätt. Den teologi som är nödvändig för att våra subjektivt färgade gudsföreställningar skall bli mer uttryck för vad Herren är än vad vi själva är kan inte skiljas från kyrkans samlade troserfarenhet och inte heller från lärjungaskap, ett liv i Jesu efterföljd. Enligt kyrkans klassiska tradition har den heliga Ande givits åt kyrkan och den enskilde kristne för att vägleda människan till Herren Kristus. När den helige Benedikt på 500-talet skriver sin regel och talar om att han vill grunda en skola i Herrens tjänst blir han modell för den monastiska teologi där kännedomen om Herren Kristus, teologin, vinnes undan för undan genom att lyssna och lyda Herrens vilja i sann ödmjukhet.

På liknande sätt har teologin i östkyrkan alltid varit förknippad med bön och lovsång och beredskap hos den studerande att lyssna till vad Anden uppenbarar här och nu. Ju mer människan förstår och erfar av Herrens väsen, desto mer blir hennes hållning tillbedjan och lovsång men också hjärtats förkrosselse. Gud är helig, hon själv syndare, men människan är också skapad till Guds avbild och bär denna avbild inom sig som början och målet för sitt liv, gudomliggörelsens hemlighet. När Anden får utföra Kristi verk inom henne och hon görs delaktig av Kristi död och uppståndelse, byggs gudsbilden upp. Herren blir verklig för människan, när hon öppnar sitt hjärta för Guds Ande och inser sin egen verklighet.

När gudsbilden blir en avgud

Gudsbilden hos människan byggs upp utifrån skilda psykologiska förutsättningar, men också av vår teologi.

Hur gör människan Gud till sin avgud? Kan själva bilden av gud inom oss bli en avgud? Jag tror att om människan stannar vid en immanent gud finns en stor risk för att denna gud eller det egna jagets ideal blir hennes gud, en gud som människan skapar åt sig själv på grund av olika behov, en gud som hon kanske kallar för Livet eller Kärleken. Men också teologen kan göra gud till sin avgud. Det kan vara liturgin eller dogmats fastställda formuleringar, bibelsynen eller församlingsordningen som människans hjärta vill hålla fast vid. Så fort människan styrs av ett måste i förhållande till Gud, riskerar hon att bindas vid avguden. Så här måste liturgin utföras, annars uppenbaras inte Gud. Det är inget fel att följa en god ordning. Det är själva fastklamrandet som kan bli till avguderi, uttryck för slaveri mer än det fria tjänandet. Mötet med Gud blir till ett möte mellan Jag – det och inte till ett förhållande Jag – Du. Via negativa hos Eckhart och den apofatiska teologin i öst kan ses som viktiga korrektiv mot en gudsbild med dogmatiskt bestämda egenskaper som kommer ur människornas värld. Sådan är Herren. För att inte bilden skall bli viktigare än mötet med Gud, den för människan ofattbare, beskrivs Herren på ett negativt sätt. Gud är inte på det eller det sättet utan upphöjd över alla mänskliga egenskaper och begrepp.

Människan skapar sig en avbild av Gud så snart hon försöker kontrollera honom, när hon gör sig själv och sina egna föreställningar om Gud till Gud. Följande två företeelser kan sammanfatta människans avguderi.

Den ena inträffar när människan spelar ut Guds immanens och transcendens mot varandra, kärleken och heligheten hålls isär. Den andra när människan lever för sig själv utan kontakt med kyrkans gemenskap, den privatreligiösa människan. Hon kan tro att hon lyder Gud och lever i kärleken, men i självaverket gör hon kanske det motsatta och drivs bara av sina egna intressen.

Genom den heliga Ande förs emellertid människan in i en relation. Inte till det transcendenta i största allmänhet utan till Kristus som Herre. Att säga ja till detta liv i gemenskap med Kristus medför inte särskilda upplevelser uran innebär att i det alldeles vanliga livet säga ja till omvändelsens process eller till jagets tystnad inför Gud Därför behöver människan någon utanför sig själv som kan hjälpa henne att avslöja när hon bedrar sig själv och genom sin hållning leda henne mot en kärleksfull lydnad för Guds vilja.

Att bejaka sanningen

Det sägs ibland att målet för psykoterapi är att förverkliga sig själv, bli mer medveten, få insikt, bli mer oberoende av tidiga bindningar och föreställningar – också avbilder. Psykoterapeutens uppgift är att hjälpa människan att bli mer sig själv. Men följer då inte härav naturligt för den självstyrda människan att bli sin egen gud? Finns det inte en risk att om de föreställningar en människa har gjort av gud faller bort, så försvinner också hennes tro? Sannolikt förhåller det sig så om gudstron främst sitter i en dömande överjagsgud eller en överslätande mammagud.

Därför vore det nyttigt att psykologer och själasörjare samarbetade mer än de gör. Psykoterapeuten och själasörjaren kan tillsammans hjälpa människan både till en sannare gudsbild och en sannare syn på vem hon själv är.

Det finns människor som gått hundratals timmar i psykoterapi eller analys och upplever sig själva som tillvarons centrum. Det är alltid de egna behoven, vad man känner för eller har beslutat själv som bestämmer samlivet med andra människor. I självhävdelsen – som i grunden är något gott – kan också rymmas en hänsynslöshet som är långt ifrån det växande i äkta kärlek och inre frihet som en terapeutisk process borde leda fram emot enligt min uppfattning.

Det är viktigt att kunna tillfredsställa sina behov, men det är lika viktig att kunna välja att avstå från tillfredsställelse. Inte av uppgivelse eller av tvång – utan i frihet. Till människan mognad hör att kunna ta det ansvar som den vuxna människan har för sina handlingar och relationer. Med tanke på detta blir frågan om livsåskådning aktuell i en psykoterapi. Det handlar innerst om vilka värden en människa vill bejaka i sitt liv.

Vilket själv vill den vuxna människan bejaka? Är det ytjaget som kan jämföras med den gamla människan eller det djupare jaget, den nya människan?

Kanske är det så, att sanningen om Gud och om oss själva uppenbaras för människan först när hon är beredd att öppna sig för Kristi mysterium, bli deltagare och ställa sig själv i relation till Herren i stället för att vara den som iakttar. Först då i ett inre Du-skap till Gud finns beredskap hos henne att möta den sanning som gör henne seende och också far henne att vilja leva i den sanningen och våga släppa den gudsbild som blivit en avbild av henne själv. Så byggs en annorlunda gudsföreställning inom människan, en Gud inför vilken hon kan falla ner och tillbedja, därför att hon själv är människa och Gud är Gud. Inför Guds helighet och villkorslösa kärlek erfar människan sin ofullkomlighet och synd. Men inte så att syndigheten blir till förkastande av människans person. Skapad till Herrens avbild och likhet bär hon denna kallelse som en spegel av Herrens anlete djupt i sitt väsen.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Ur psykologisk och teologisk aspekt visas här hur människans erfarenheter medverkar till att forma och utveckla hennes gudsbild. Följande reflexioner framfördes först som en föreläsning vid Lovisenbergs Senter for kirkelig etterutdanning i Oslo och har publicerats i Tidskrift for sjelesorg, nr 3, okt. 1990. Margareta Kiefer är teol. kand., fil. mag., psykoterapeut och arbetar vid S:t Lukasstiftelsen i Uppsala.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Hur gudsbilden utvecklas ur psykologisk synvinkel

Utgångsläget för en kristen människosyn är vanligtvis tron att Gud skapade människan till sin avbild. Utan att förneka detta skulle man emellertid med fördel kunna vända på satsen och begrunda vilka konsekvenser det far för kyrkans undervisning, predikan och själavård att människan faktiskt också skapar Gud till sin avbild. Omedvetet gör hon sig en privat gud efter sina egna behov, en gud med ett annat ansikte än Herren Kristus. Även den som tar avstånd från Freud måste erkänna att det finns psykologiska faktorer som påverkar människans sätt att gestalta sin tro och leva i den.

Människans gudsbild kan till en början likna den föreställning hon har av mor eller far och vara beroende av den erfarenheten. Den grundläggande relationen vi fått till föräldrarna kommer mer eller mindre att färga andra förhållanden i livet. Vår relation till Gud, vår möjlighet till förbundenhet med honom hör delvis samman med hur vår relationsförmåga ser ut.

Den bild vi gör inom oss av en annan person är sammansatt av olika beståndsdelar, dels ser vi personen sådan han faktiskt är, dels påverkas bilden av vår egen önskan eller dröm eller av vår fruktan. Våra egna behov färgar också bilden. Det är framför allt av sådana människor som är viktiga för oss, våra föräldrar och syskon som vi skapar bilder i vårt inre. Också av oss själva bär vi en bild inom oss. I den psykologiska teoribildningen talar man om människans självrepresentation. En amerikansk-argentinsk psykolog, Ana-Maria Rizzuto, menar att människan tidigt också skapar sig en särskild gudsrepresentation vid sidan av de andra representationerna. Människan gör sig en bild av det hon uppfattar som gud, förknippad med allmakten.

Enligt Ana-Maria Rizzuto skulle de flesta människor vara religiösa i den meningen att de tror på någon gud, har ett förhållande till gud. Hon säger också att det förhållandet att människan gör sig en gud hänger samman med människans utveckling, och hon har beskrivit hur gudsbilden utvecklas under olika faser i människans liv. Frånvaron av religiös tro är bara ett annat sätt att handskas med föräldrarna och den gudsrepresentation som skapades i barndomen.

Man skulle också kunna knyta an till vittnespsykologin som exempel på hur skiftande föreställningar människan kan göra sig av en person eller ett händelseförlopp. Apostlarna uppfattade också utan tvekan Jesus på olika sätt. Ändå får vi som läser evangelierna ett någorlunda samlat porträtt av Jesus, en bild som i sin tur fångas upp av våra olika mottagningsorgan och blir till en ny bild inom var och en. Man kan fråga sig, om vi alla har var sin individuella gudsbild, och om jag inte skulle känna igen min föreställning om Gud ifall jag bad någon beskriva hans eller hennes gudsbild? Det skulle kanske kunna vara så, även om vi båda räknade oss som kristna.

Tro och tillit

I den klassiska teologin talar man om fides quae och fides qua och skiljer mellan trosinnehållet och tron med vilken man tror. Mycket mer än vad vi vanligtvis föreställer oss färgas innehållet i vår tro, fides quae, av hur vår förmåga till tillit, vår relationsförmåga är.

Psykologiska faktorer åstadkommer ibland en åtskillnad mellan läpparnas bekännelse och vårt sätt att förhålla oss. Men också innehållet i tron sätter spår i människan. Mellan fides quae och fides qua finns en ömsesidig påverkan.

Vad behöver då en människa för att tilliten till omvärlden, inklusive Gud skall dominera hennes liv? Hur upptäcker människan det eviga Duet under andra relationer. Ett barn utvecklar trygghet om det får erfara att det finns någon för vilken hon är till. Denna någon är från början i första hand modern. Erik Homburger-Eriksson talar om det numinösa mellan mor och barn eller erfarenheten av en helig ordlös närvaro som utvecklas mellan dem under deras tidigaste kontakt och som bildar fundament för att en människa längre fram i livet skall kunna uppfatta någon eller något som heligt. Helig närvaro är för det lilla barnet en närvaro som helt omsluter det och som det kan vila i, en närvaro av någon som också sörjer för dess välbefinnande, ger mat, skydd, värme – fullkomlig trygghet. Det är väl sörjt för att denna paradisiska fullkomlighet som barnet smakat också måste berövas det. Mamma är inte alltid tillgänglig. Illusionen om det paradisiska landet som flyter av mjölk och honung måste lämnas. Världen är inte bara god, består inte bara av mamma och barn.

Det finns andra: pappa, syskon kanske en farmor som tillsammans hjälper barnet att upptäcka verkligheten utanför den symbiotiska relationen till mor. Barnet lär sig att gå, ramlar och slår sig, känner att världen också är ond, att mamma inte alltid bryr sig om, men ändå överväger förhoppningsvis tillförsikten.

Länge behöver barnet emellertid någon som finns tillgänglig och som kan uppmärksamma alla framsteg det gör och trösta när de nödvändiga motgångarna infinner sig. Barn tror under en period av sin utveckling – mellan 1 och 2 år – att de är allsmäktiga, kan allt och att tingen är dem lydiga. Den som är förälder får lov att gå balansgång mellan att uppmuntra barnets självständighetsbehov och sätta gränser, lära barnet att knivar inte är några lekkamrater och att spisen kan bli het. En förälder måste säga nej, stå ut med att barnet blir ursinnigt, hjälpa det att ta sig igenom sina första konflikter och så ge det möjlighet att upptäcka mer av sin verkliga styrka, som inte är allmakt och så småningom märka att begränsningar kan bli till något gott.

Människor som inte fatt tillräckligt av en närande närvaro i början av sitt liv kan emellertid få svårt att utveckla tillit till sin omgivning. Misstron överväger. Men hos alla människor finns längtan att bli älskade. Om ett barn inte erfarit sig älskat av sin närmaste omgivning projicerar hon gärna sitt kärleksbehov på Gud. Gudsbilden hon formar blir en gud med moderliga drag, lite av en idealiserad mamma. Gud, min Gud, är den som ger mig trygghet och kärlek. Även om ingen annan verkar brysig om mig, så gör Gud det. Vanligtvis förändras dock inte människans egen förmåga till kärlek och tillit genom att hon för över sitt eget kärlektsbehov på Gud. Hon förblir alltjämt en otrygg människa.

Man kan då fråga sig om gudsbilden förändras efter en psykoterapi? Mitt intryck är att den gör det. På samma sätt som en människas sätt att förhålla sig till sig själv och sin omvärld kan förändras, påverkas också relationen till Gud.

Tro och självhävdelse

Är då Gud som mamma eller pappa, den som alltid bestämmer och har allt i sin hand? Det kan kännas tryggt. Gud vet vad som är bäst för mig precis som pappa eller mamma vet. Jag behöver, får inte tänka ut något själv. Barnet kan om det är friskt börja revoltera mot den goda ordningen, protestera och alltmer hävda sig själv och sina egna intressen. Detta har ibland av kristna föräldrar betraktats som utslag av arvssynden och bestraffats på olika sätt. Ursynden har varit att hävda sig själv. Ett barn behöver emellertid hävda sig själv för att kunna få ett själv. Eller för att citera Grundtvig: Människa först och kristen sedan. Ett barn som straffas för sina första självhävdelseförsök riskerar att aldrig bli vuxet på det psykiska planet. Är Gud för barnet som far, den som straffar och dömer mig om jag viker av från den rätta vägen? Barnet lär sig då att undvika konflikter, anpassar sig efter omgivningen, säger sällan vad det själv tror och tycker. Kanske kommer han eller hon som vuxen att som sin ursprungsfamilj fortsätta att gå i kyrkan, men utan något levande förhållande till Gud. Är barnets gudsbild lik dess far kommer det att få en tendens att gömma sig själv för Gud såsom det har lärt sig att gömma sitt ansikte för far. Eller också bryter sonen eller dottern med far och med Gud och lämnar som vuxen kyrkan. Stränga fäder har blivit allt sällsyntare i våra dagar. Det talas i stället mer om den frånvarande fadern och den betydelse detta har för ett barns utveckling och också dess gudsbild.

Frånvaro av ett vägledande samtycke

Enligt Freud är faderns funktion att locka barnet ur dess tidiga symbiotiska bindning till modern, stimulera dess upptäckarlust, visa på världen utanför mammas sfär och sa småningom bli vägledare in i vuxenvärlden genom att ge etiska riktlinjer. Många av vår tids människor har emellertid aldrig fått något vägledande samvete utan har i stället lärt sig ledas av vad de känner för i stunden. Dubbelarbetande föräldrar har svårt att orka sätta gränser och ta konflikter med sina barn utan de ger efter för barnens krav för att undvika bråk i stället för att ta sig tid att resonera med barnet om vad som kan vara rätt och rimligt. Troligt är också att inte minst många ensamma mödrar har svårt att hinna och orka med att fylla den frånvarande faderns vägledande funktion. Även om det i samhället skett en omsvängning på senare år har det länge predikats som ideal och uttryck för människans sanna frihet att göra vad hon känner för. Men vad är det, om inte att låta sig styras av tillfälligheter?

För människor med denna bakgrund torde gudsbilden domineras av snällhet. Gud älskar människan hur hon än beter sig och ställer inte några krav, en ganska oförarglig figur egentligen som det är gott att fly till när tillvaron kärvar till sig men som aldrig kallar människan till omvändelse och bättring. Bilden av den eftergivna föräldern som alltid låter barnet göra som det vill, projicerar människan på Gud.

Jag tror att det är nyttigt för kristna människor att begrunda de psykologiska förutsättningar som vår tro vilar på och som vi många gånger är omedvetna om eller rädda för att granska närmare. Är tron på Gud, som Freud menade, en illusion som främst svarar mot människans egen behovstillfredsställelse? Gud har för många kristna blivit den goda föräldern som skall trösta dem och till vilken de knyter alla sina förhoppningar och drömmar om ett gott liv utan att de är medvetna därom.

Kanske är det så, och vad gör vi då? Fylls vi av avsmak för denna typ av religiositet? Får lust att kasta alltsammans på sophögen? Det finns ändå en annan och mer framkomlig väg än att låta självföraktet ta ledningen.

Den människa som nåtts av Guds kallelse till gemenskap med honom och ett nytt liv, är ansvarig för sin gudsbild. Till detta ansvar hör att så långt det är möjligt försöka särskilja egna förhoppningar och drömmar från vad Kristus säger om sig själv och livet tillsammans med honom. Den kristne behöver låta sin gudsbild utvecklas, fylla den med annat innehåll än sitt eget för att inte förbli i barnföreställningarna. Jag skulle inte utan vidare kalla dem falska, även om de är rotade i människans behov av trygghet och tröst. Det finns många psalmer i Psaltaren som talar om tillförsikten i Guds närhet, t.ex. Ps 91. Det som låser människan är när hon väljer ut älsklingsställen i bibeln och bara begrundar dessa texter, när bilden av Gud stelnar till att endast handla om trygghet och förlåtande kärlek. Gudsbilden behöver utvecklas i teologisk mening. Hur lär människan känna Herren sådan som han är? Hur bestäms vår bild av Gud inte bara av psykologiska faktorer utan också av teologiska?

Gudsbildens utveckling och bönens teologi

För den kristne borde det vara självklart att ta del av andras troserfarenhet vid sidan av den egna privata. För att gudsbilden skall utvecklas från subjektivitet, behöver den kristne leva i kyrkans gemenskap, i dess gudstjänst och bön.

I människans sätt att nalkas Gud i bön och liturgi uttrycks också hennes teologi, eller vad hon tror om Gud. Men hon uttrycker också vad hon tror om sig själv, såsom varje människa inför en annan i sin hållning både förmedlar hur hon uppfattar den andre och vad hon är i sig själv.

Jag tror inte på den teologi, det vill säga kunskap, kännedom om Gud, som är lösgjord från bönens relation. Det torde vara ovanligt att någons gudsbild blir klarare och fördjupas enbart av teologiska studier. Det kan i och för sig vara intressant att känna till hur det kristna dogmat traderats genom århundraden och hur många olika modeller det finns att tolka bibelns texter med. Det är också viktigt att veta förutsättningarna för den kristna bekännelsen. Men kunskapen riskerar alltför lätt att bli analys av ett objekt eller av själva trosföreställningen, där den studerandes egen hållning är likgiltig eller ibland anses som ett hinder för ett vetenskapligt betraktelsesätt. Den teologi som är nödvändig för att våra subjektivt färgade gudsföreställningar skall bli mer uttryck för vad Herren är än vad vi själva är kan inte skiljas från kyrkans samlade troserfarenhet och inte heller från lärjungaskap, ett liv i Jesu efterföljd. Enligt kyrkans klassiska tradition har den heliga Ande givits åt kyrkan och den enskilde kristne för att vägleda människan till Herren Kristus. När den helige Benedikt på 500-talet skriver sin regel och talar om att han vill grunda en skola i Herrens tjänst blir han modell för den monastiska teologi där kännedomen om Herren Kristus, teologin, vinnes undan för undan genom att lyssna och lyda Herrens vilja i sann ödmjukhet.

På liknande sätt har teologin i östkyrkan alltid varit förknippad med bön och lovsång och beredskap hos den studerande att lyssna till vad Anden uppenbarar här och nu. Ju mer människan förstår och erfar av Herrens väsen, desto mer blir hennes hållning tillbedjan och lovsång men också hjärtats förkrosselse. Gud är helig, hon själv syndare, men människan är också skapad till Guds avbild och bär denna avbild inom sig som början och målet för sitt liv, gudomliggörelsens hemlighet. När Anden får utföra Kristi verk inom henne och hon görs delaktig av Kristi död och uppståndelse, byggs gudsbilden upp. Herren blir verklig för människan, när hon öppnar sitt hjärta för Guds Ande och inser sin egen verklighet.

När gudsbilden blir en avgud

Gudsbilden hos människan byggs upp utifrån skilda psykologiska förutsättningar, men också av vår teologi.

Hur gör människan Gud till sin avgud? Kan själva bilden av gud inom oss bli en avgud? Jag tror att om människan stannar vid en immanent gud finns en stor risk för att denna gud eller det egna jagets ideal blir hennes gud, en gud som människan skapar åt sig själv på grund av olika behov, en gud som hon kanske kallar för Livet eller Kärleken. Men också teologen kan göra gud till sin avgud. Det kan vara liturgin eller dogmats fastställda formuleringar, bibelsynen eller församlingsordningen som människans hjärta vill hålla fast vid. Så fort människan styrs av ett måste i förhållande till Gud, riskerar hon att bindas vid avguden. Så här måste liturgin utföras, annars uppenbaras inte Gud. Det är inget fel att följa en god ordning. Det är själva fastklamrandet som kan bli till avguderi, uttryck för slaveri mer än det fria tjänandet. Mötet med Gud blir till ett möte mellan Jag – det och inte till ett förhållande Jag – Du. Via negativa hos Eckhart och den apofatiska teologin i öst kan ses som viktiga korrektiv mot en gudsbild med dogmatiskt bestämda egenskaper som kommer ur människornas värld. Sådan är Herren. För att inte bilden skall bli viktigare än mötet med Gud, den för människan ofattbare, beskrivs Herren på ett negativt sätt. Gud är inte på det eller det sättet utan upphöjd över alla mänskliga egenskaper och begrepp.

Människan skapar sig en avbild av Gud så snart hon försöker kontrollera honom, när hon gör sig själv och sina egna föreställningar om Gud till Gud. Följande två företeelser kan sammanfatta människans avguderi.

Den ena inträffar när människan spelar ut Guds immanens och transcendens mot varandra, kärleken och heligheten hålls isär. Den andra när människan lever för sig själv utan kontakt med kyrkans gemenskap, den privatreligiösa människan. Hon kan tro att hon lyder Gud och lever i kärleken, men i självaverket gör hon kanske det motsatta och drivs bara av sina egna intressen.

Genom den heliga Ande förs emellertid människan in i en relation. Inte till det transcendenta i största allmänhet utan till Kristus som Herre. Att säga ja till detta liv i gemenskap med Kristus medför inte särskilda upplevelser uran innebär att i det alldeles vanliga livet säga ja till omvändelsens process eller till jagets tystnad inför Gud Därför behöver människan någon utanför sig själv som kan hjälpa henne att avslöja när hon bedrar sig själv och genom sin hållning leda henne mot en kärleksfull lydnad för Guds vilja.

Att bejaka sanningen

Det sägs ibland att målet för psykoterapi är att förverkliga sig själv, bli mer medveten, få insikt, bli mer oberoende av tidiga bindningar och föreställningar – också avbilder. Psykoterapeutens uppgift är att hjälpa människan att bli mer sig själv. Men följer då inte härav naturligt för den självstyrda människan att bli sin egen gud? Finns det inte en risk att om de föreställningar en människa har gjort av gud faller bort, så försvinner också hennes tro? Sannolikt förhåller det sig så om gudstron främst sitter i en dömande överjagsgud eller en överslätande mammagud.

Därför vore det nyttigt att psykologer och själasörjare samarbetade mer än de gör. Psykoterapeuten och själasörjaren kan tillsammans hjälpa människan både till en sannare gudsbild och en sannare syn på vem hon själv är.

Det finns människor som gått hundratals timmar i psykoterapi eller analys och upplever sig själva som tillvarons centrum. Det är alltid de egna behoven, vad man känner för eller har beslutat själv som bestämmer samlivet med andra människor. I självhävdelsen – som i grunden är något gott – kan också rymmas en hänsynslöshet som är långt ifrån det växande i äkta kärlek och inre frihet som en terapeutisk process borde leda fram emot enligt min uppfattning.

Det är viktigt att kunna tillfredsställa sina behov, men det är lika viktig att kunna välja att avstå från tillfredsställelse. Inte av uppgivelse eller av tvång – utan i frihet. Till människan mognad hör att kunna ta det ansvar som den vuxna människan har för sina handlingar och relationer. Med tanke på detta blir frågan om livsåskådning aktuell i en psykoterapi. Det handlar innerst om vilka värden en människa vill bejaka i sitt liv.

Vilket själv vill den vuxna människan bejaka? Är det ytjaget som kan jämföras med den gamla människan eller det djupare jaget, den nya människan?

Kanske är det så, att sanningen om Gud och om oss själva uppenbaras för människan först när hon är beredd att öppna sig för Kristi mysterium, bli deltagare och ställa sig själv i relation till Herren i stället för att vara den som iakttar. Först då i ett inre Du-skap till Gud finns beredskap hos henne att möta den sanning som gör henne seende och också far henne att vilja leva i den sanningen och våga släppa den gudsbild som blivit en avbild av henne själv. Så byggs en annorlunda gudsföreställning inom människan, en Gud inför vilken hon kan falla ner och tillbedja, därför att hon själv är människa och Gud är Gud. Inför Guds helighet och villkorslösa kärlek erfar människan sin ofullkomlighet och synd. Men inte så att syndigheten blir till förkastande av människans person. Skapad till Herrens avbild och likhet bär hon denna kallelse som en spegel av Herrens anlete djupt i sitt väsen.