Franska katoliker i minoritet

Prästerna inom ”Mission de France” samlades i Lisieux 27–30 juni 1991 för att fira 50-årsjubileum för det prästseminarium med samma namn som grundades där på initiativ av dåvarande ärkebiskopen i Paris, kardinal Suhard. Denne hade kommit till insikt om att Frankrikes folk i många delar av landet och i vissa samhällsskikt inte längre var ett kristet folk.

Bara några år tidigare hade kardinal Eugenio Pacelli (blivande påven Pius XII), som påvlig legat vid en eukaristisk nationalkongress, hållit ett uppmärksammat tal i Notre-Dame om ”la vocation de la France”, i vilket han bl.a. lyckönskade ”den generösa franska ungdomen som verkar för att återställa samhällets kristna ordning”.

Året därpå, 1938, firade man 300-årsjubileet av det s.k. ”voeu de Louis XIII”, ett löfte genom vilket kungen hade invigt Frankrike åt jungfru Maria. På många håll hölls gudstjänster och liturgiska spel med temat ”Frankrike – Marias rike”.

Frankrikes traditionella kyrkliga strukturer verkade nämligen fast grundade. Genom århundraden hade de bevarats, trots revolutioner, politiska regimers fall, förföljelser, klasskamp, inre splittringar och krig. Men frågan var huruvida dessa strukturer fortfarande motsvarande den religiösa verkligheten.

Avsikten med det nya prästseminariet i Lisieux var just att utbilda ett nytt prästerskap som skulle komma i personlig kontakt med det arbetande folket på landet eller i fabrikerna. De skulle bryta med stifts- och församlingsstrukturer, när dessa dolde realiteterna.

Ungefär samtidigt publicerade två präster, H. Godeu och Y. Daniel, en bok med titeln ”France pays de mission”, som på grundval av enkäter och statistiska analyser, klart visade att de praktiserande kristna och de troende i Frankrike var långt ifrån en majoritet.

Arbetarpräströrelsen, som med framgång eller under motstånd präglade kyrkolivet efter det andra världskriget, har samma ursprung.

Femtio år senare

Dagens samhälle är mäkta olikt samhället för ett halvsekel sedan. Frågan om katolikernas minoritetsställning i dag är inte så lätt att redogöra för. Inga enkäter, inga opinionsundersökningar, ingen statistik kan ge annat än partiella bilder av situationen.

I Frankrike finns c:a 46 miljoner döpta katoliker (hela befolkningen är över 55 miljoner). Man räknar med c:a 10 miljoner mer eller mindre regelbundet praktiserande katoliker och lika många tillfälliga kyrkobesökare. Antalet barndop har minskat, dock inte så mycket som man skulle tro. Däremot är det iögonfallande att kyrkorna är långt ifrån fyllda på söndagarna. De samlar oerhört mycket mindre folk än för några decennier sedan. Och kyrkobesökarnas medelålder är hög. Antalet präster har sjunkit. Tar man hänsyn till deras ålder, vet man att det kommer att sjunka rent katastrofalt, även om man hoppas på en blygsam ökning av antalet prästvigningar.

De katolska skolorna är lika många som förut. Efter att de 1984 hotats att mer eller mindre direkt inkorporeras med de statliga skolorna, lyckades de tack vare stora demonstrationer behålla sin identitet. Dessa samlar ungefär en femtedel av de franska skolbarnen, men med få undantag undervisar där inte längre präster, skolbröder eller -systrar. Skolorna har en katolsk skolstyrelse, men det betyder inte att eleverna och deras familjer är praktiserande katoliker.

Katolicismen hade sedan länge varit i minoritet i vissa trakter och i vissa samhällsskikt när ”Mission de France” grundades och började arbeta efter andra världskriget. Numera måste man tala om en minoritetssituation i hela befolkningen.

Man kan också framhålla några positiva faktorer. De som går i mässan gör det inte längre bara rutinmässigt därför att så ska det vara. De gör det av fullständigt fri vilja och de deltar över huvud i gudstjänstlivet på ett aktivit sätt.

Många munk- och nunnekloster är fortfarande väl befolkade och deras andliga inflytande är stort. Deras gästhem räcker inte till för att ta emot alla de grupper eller enskilda som vill förnya sitt kristna liv genom studium och bön.

Pilgrimsfärder är ett kapitel för sig. Turism och trosövertygelse bidrar tillsammans till att pilgrimsorter drar till sig tusen och åter tusen människor. De stora förstås, Lourdes, Ars, Paray-le-Monial, Chartres, Lisieux etc. Men också lokala, mindre berömda vallfartsmål. Det gäller även Taize och vandringarna till Compostela.

Dessutom bör man observera de talrika religiösa rörelser som kan benämnas ”Renouveau charismatique” eller kort och gott ”Renouveau”. Det lär finnas c:a 1 000 bönegrupper, ett dussintal ”communautes charismatiques”, av vilka de mest kända är l’Emmanuel, le Chemin Neuf, le Lion de juda, le Pain de Vie. De ordnar också stora möten och pilgrimsfärder, som vi nyss talat om. Man uppskattar att c:a 200 000 människor i Frankrike på ett eller annat sätt influeras av le Renouveau. Det är att märka att en tredjedel av prästkallelserna har sitt upphov eller åtminstone har funnit en gynnsam jordmån i Renouveau.

Dessa positiva inslag räcker inte för att det franska samhället skall anses som ett kristet samhälle 1991. Inte alla kristna är medvetna om det, lika lite som de har insett att det katolska Frankrike i världen inte har samma ”exemplariska roll” som förr i tiden, då Frankrike intog en ledande ställning genom sina många utlandsmissionärer, sina pastorala initiativ, sina kristna författare m.m. Det var en tid när ”kristenhetens bröd bakades i Frankrike”, som Paulus VI en gång uttryckte sig. Kanske erinrade han sig ett uttalande av en påve på 1200-talet som kallade Parisuniversitetet ”den ugn i vilken allt bröd gräddas för den latinska världen”. Jag avser inte att här beröra de problem som kyrkan ställs inför av traditionalisterna, det må vara integristerna som följt biskop Marcel Lefebvre och brutit med Rom eller de som på ett lovligt med dock tvetydigt sätt försonats med påven. Trots att de inte kan lämnas ur räkningen, är de inte bra i minoritetsställning utan snarare en företeelse i marginalen.

Sekularisering som normaltillstånd

”Chretiens minoritaires” är temat för ett nummer (maj 1991) av den lilla tidskriften Aujourd hui les chretiens, som utges av en präst verksam i Saint Merri i Paris, en kyrka som ligger mellan stadshuset och Centre Pompidou. Den är inte längre församlingskyrka utan ett katolskt kulturcentrum, en mötesplats, varifrån man kan observera livsyttringar hos tusen och åter tusen människor som kommer och går i huvudstadens mitt. I tidskriften har många vittnesbörd samlats som förstärker och kompletterar varandra. Här konstateras att de kristna befinner sig i en minoritetssituation i olika sammanhang.

1) I familjen. Bland de äldre, föräldrar och deras föräldrar, praktiserar kanske de flesta. I den unga generationen, barn och barnbarn, följer var och en sina egna vägar, döpta, icke-döpta, gifta, samboende, troende, icke-troende. Ytterst sällan kan man tala om ”kristna familjer”. Visserligen bevaras ibland vissa riter av religiös karaktär, då släktens medlemmar träffas, men det räcker inte för att ändra bilden från religiös synpunkt. Inom en och samma familj finner man alla varierande mönster från ett pluralistiskt samhälle.

2) På arbetsplatsen. Eftersom religion betraktas som en privatsak vet man oftast inte vad arbetskamraterna står för, det må gälla industriarbetare, tjänstemän, lärare, chefer i olika ställningar. Ingenting hindrar att man öppet visar sin kristna övertygelse och det kan hända att man hittar andra troende, men det är i alla fall en liten minoritet, om inte arbetsplatsen är ett företag som direkt eller indirekt lyder under kyrkan. En ung ”karismatiker” har förklarat: ”Att ha tron, det är som att vara kär: man är tvungen att tala om det.” Kanhända. Är det alltid möjligt? Är det överallt önskvärt?

3) Bland studenter. På de olika fakulteterna kan det andliga klimatet variera mycket. Ofta är katolska studenter isolerade. I de samtal som förs betraktas ateismen som den normala livsåskådningen. Kanske inte en aggressiv ateism, men i största allmänhet en oerhört stor likgiltighet. Man har viktigare saker att tänka på.

Den ovannämnda tidskriftens författare ser dock inte pessimistiskt på situationen. De kristnas tro har inte att _göra med majoritet eller minoritet. Den mäts inte kvantitativt. Den är snarare en fråga om personlig mognad såväl i övertygelse som i moraliskt beteende. Det är dags att inse att samhällets sekularisering är en normal historisk process som de kristna måste acceptera. Gud är inte död för det. Kanske har en del beläten fallit ner. De kristna utmanas av ett pluralistiskt samhälle där de måste lära sig dygder, som tolerans, demokratiska hänsyn till andras åsikter, i stället för benhård dogmatism. De blir inte styrda, inte ens kyrkligt, på samma sätt som föregående generationer. De har anledning att förstå vad det personliga ansvaret kräver. Samhället ändras ständigt, i dag i svindlande fart. Varför skulle man vägra acceptera förändringarna? Religionen tappar visserligen visst stöd från omvärlden, men den söker sig nödvändigtvis till det som är mest fundamentalt i tron.

Kristendomen har inte längre den ledande ställning som hängde ihop med majoritetsställningen. Socialt och kulturellt har den förlorat ett obestridligt värde. Men konsekvensen är också att den måste erkänna universella mänskliga förhoppningar och lyssna till världen i stället för att dra sig undan.

Det franska samhället blir allt mindre klerikalt. Att acceptera det betyder inte att man måste avstå från att främja andliga kallelser. De är absolut nödvändiga. Men lekmännen måste nu mer än förr ta del i kyrkans liv. Inte bara därför att de behövs för att hjälpa prästerna eller ersätta dem i vissa aktiviteter, utan därför att de är Guds folk med rätt att förkunna evangeliet och göra kyrkan levande.

Pedagogiskt nytänkande

I detta avseende finns ett mycket positivt tecken i dag, nämligen den anmärkningsvärda utvecklingen av katekesundervisningen överallt i församlingarna. I och utanför skolorna, är det numera många lekmän som undervisar barn i olika åldrar. Alla gör det helt frivilligt och ofta är det föräldrar. De är över 200 000. De har inte i uppgift, som förr, att inpränta katekesens svar, ord för ord. Här gäller en levande pedagogik, som syftar till att väcka och främja en personlig tro. Många kateketer får en avancerad utbildning och det finns många handböcker såväl för barn som för lärare. Jag ska inte här gå in på de ibland inflammerade debatter som under flera decennier ägt rum i fråga om katekesens teologiska och pedagogiska inriktning. De vittnar i varje fall om att ämnet inte lämnar plats för likgiltighet.

Den 15 maj 1991 utkom en bok med titeln ”Catechisme pour adultes”, en katekes för vuxna. Den är utgiven av de franska biskoparna i avsikt att ge ”en organisk och fullständig framställning av den kristna tron”. Redigeringen har tagit flera år, boken projekterades avbiskopskonferensen redan 1985. Den har gått på remiss till olika instanser, i sista hand till Roms kongregationer. I egenskap av herdar och bärare av läroämbetet känner författarna sig förpliktade att visa ”det inre sammanhanget i trons innehåll” (la coherance du contenu de la foi). Åt vuxna och särskilt åt kateketerna vill de således ge solida stolpar och riktmärken. Boken har redan sålts i hundratusen exemplar och dess spridning blir säkert stor. Biskoparna har ansvar att förkunna den apostoliska tron. I bokens inledning påminner de om denna sin väsentliga uppgift. Men de skriver därefter: ”Att förkunna tron i dag, det är att vända sig till konkreta kvinnor och män, vilka Gud vill möta i människolivets realiteter.” Litet längre fram påstår de: ”I dag utmanas tron framför allt av flertalets likgiltighet.”

1941: En handfull präster med en ärkebiskop i spetsen blir medvetena om det franska samhällets nya läge. I själva verket är de troende en minoritet i ett land som fortfarande tror sig vara ett katolskt kristet land.

1991: Samtliga franska biskopar håller fast vid innehållet i evangeliets budskap och visar dess organiska sammanhang. Men de gör det i en ton som har föga att göra med den gamla befallande. De talar nämligen till varje man och kvinna som lever i ett demokratiskt pluralistiskt samhälle och ber att de själva i frihet skall ta ställning till det som vi kristna tror är Guds ord, ty ”Gud har slutit ett förbund med människorna.” Detta är bokens undertitel.