Då och då utkommer böcker som gör anspråk på att ”äntligen” få fram sanningen om vem Jesus var. De brukar utgå från att bilden i evangelierna är oriktig. I själva verket var han helt annorlunda, sägs det. Han var en radikal revolutionär. Eller så var han en liberal judisk rabbin. Eller ett slags profet. Eller en mild vishetslärare som det av något skäl gick illa för. Eller …
Frågorna kring Jesus som historisk person har länge hört till den nytestamentliga forskningens centrala teman, men även en hel del andra än forskare har fäst sina tankar i ämnet på pränt. Att misstron mot evangeliernas framställning av honom som historisk bild har fått fotfäste har huvudsakligen två skäl: dels att evangelisternas bild inte är alldeles samstämmig, dels att den är tydligt präglad av den tidiga kyrkans tro och författarnas synsätt.
Med tiden har alla både vetenskapliga och mera ovetenskapliga försök att komma Jesus närmare medfört utbredd osäkerhet. Vad sade och gjorde han egentligen? Vad stod han för, och vilken syn hade han på sig själv och sitt eget liv? Är kanske evangeliernas bild i mångt och mycket en efterhandskonstruktion, en omtolkning? Kan man veta något bestämt om honom?
En pålitlig bild
Osäkerhet om Jesus riskerar att undergräva tron och ett levande förhållande till honom – den övertygelsen har fått Joseph Ratzinger, alltså den nuvarande påven, att skriva en utförlig bok om honom. Första delen utkom i våras och finns nu även på svenska. Den handlar om hans liv från dopet till förklaringen.
Det är ingen populärbok Ratzinger skrivit. Visserligen undviker han många fackteologiska uttryckssätt. Men boken kräver åtskillig teologisk och bibelvetenskaplig insikt hos sina läsare.
Ratzinger bejakar, skriver han, den historiska bibelforskningen. Boken är inte riktad mot den. Vad han vill visa är dock att den bild som evangelierna tecknar är bilden av en ”logisk”, historiskt förståelig och sammanhängande person. Därför kan man lita på den som en bild av den verklige Jesus, historiens Jesus.
Nu är författaren inte historiker, och hans tillvägagångssätt påverkas av det förhållandet. Man kan förstås mot resonemanget invända att skönlitteraturen är full av i den tänkta historiska situationen alldeles rimliga och sammanhängande personer – de blir fördenskull inte mer verkliga. Som historisk argumentering är det alltså alldeles otillräckligt att påvisa att evangeliernas Jesusbild är i sak rimlig och sammanhängande.
Trots ansatsen i Ratzingers bok ska den dock knappast läsas som en strikt historisk framställning. Vad vi har att göra med är snarare en serie teologiska betraktelser över evangeliernas Jesus som utgår från vissheten att den bild de tecknar är bilden av den verklige Jesus. Den övertygelsen är förutsatt. Att den är riktig påvisas egentligen inte.
Vad Ratzinger framför allt betonar är att tron på Jesu gudomlighet inte är något som lagts till i efterhand. Tvärtom är hans nära förhållande till Fadern själva nyckeln till förståelsen av honom som verklig historisk person. Detta är bokens viktigaste ledmotiv.
Evangelierna och livet
Boken innehåller många mycket läsvärda avsnitt. Den är stimulerande rik på perspektiv. För Ratzinger ger evangelierna inte bara en djup och rik bild av Jesus som person – en kristologi – utan också en bild av människans villkor. De innehåller omistliga texter om människolivet.
Därför finns också mycket av Ratzingers allmänna sätt att uppfatta mänsklighetens och framför allt västerlandets nuvarande belägenhet nedlagt i boken. En skenbart så obetydlig detalj som Lukas inplacering av Jesushistorien under kejsar Tiberius tid tolkar han till exempel som att det här inte bara rör sig om datering: ”Kejsaren och Jesus förkroppsligar två olika verklighetsordningar som inte alls behöver utesluta varandra men som, när de ställs bredvid varandra, innehåller sprängstoff: de påminner om en konflikt som gäller mänsklighetens och den mänskliga existensens grundfrågor” (min övers.). Till frestelseberättelsen noterar han: ”Kärnan i all frestelse […] är frestelsen att skjuta Gud åt sidan – Gud, som jämförd med allt som verkar viktigare i vårt liv framstår som en som måste komma i andra hand, om han inte rentav betraktas som överflödig och störande. Att vilja ordna världen utifrån det egna, utan Gud, att bygga på det egna, att endast erkänna de politiska och materiella realiteterna och skjuta Gud åt sidan som en illusion – det är den frestelse som hotar oss i mångahanda gestalter” (min övers.). Inte bara materialism utan också till exempel kaosteori och erkännande av slumpen som en faktor i världsförloppet tenderar att framställas som konsekvenser av otro.
Ett tänkande i termer av antingen-eller, svart och vitt, präglar alltså Ratzingers tankevärld. I hans dramatiserande sätt att formulera människors och världens belägenhet visar sig en påtaglig frändskap med protestantisk tradition. Han tenderar att säga att om Gud sätts i centrum är allting gott, annars är ingenting gott. Det synsättet är naturligtvis inte självklart för katolskt tänkande.
Oklarheter
Trots många djupborrande och intressanta avsnitt gör helheten ett något ofärdigt intryck, och det här är säkert inte Ratzingers bästa bok. De ständiga utvikningarna gör den mindre stringent än många av hans tidigare arbeten. Det framgår inte riktigt varför just de passager i evangelierna som kommenteras är valda. Till exempel behandlas inte de många underberättelserna, och Johannesevangeliets vittnesbörd spelar en egendomligt undanskymd roll. Den medmänskliga sidan hos Jesus får inget större utrymme. Kapitlet om bilderna i Jesu tal hos Johannes faller i viss mån utanför ämnet, som alltså är hans liv från dopet till förklaringen.
Förordet är både klargörande och förbryllande på en gång. I det formulerar Ratzinger utgångspunkterna för sitt sätt att behandla evangelierna. Han klargör att bakgrunden till att han skriver är den osäkerhet om Jesu person som brett ut sig. Han bejakar den historisk-kritiska forskningen, samtidigt som han betonar dess begränsningar. Men han lägger också fram andra tankegångar. För att få fram en autentisk bild av Jesus bör man, skriver han, tillämpa en bibeltolkning där olika bibelskrifter inte skiljs från varandra utan får belysa och stödja varandra (”kanonisk läsning”). Texterna måste läsas med öppenhet för att de innehåller mer av mening och innebörd än vad författarna varit medvetna om. Och texterna måste läsas i medvetande om att de är tillkomna inom gudsfolkets, kyrkans, ram; det är inte bara de enskilda författarna utan också Guds folk som är texternas ”subjekt”.
Mot bakgrund av detta kunde man vänta sig att Jesu person skulle belysas, inte bara utifrån evangelierna utan också utifrån t.ex. Paulus brev. Paulusbreven används dock inte alls – trots att de är avgörande för varje historiskt resonemang om Jesu person. Och vilken roll insikten om texters ”mer” av mening egentligen tänks spela när man behandlar strikt historiska problem – i det här fallet: vem Jesus verkligen var och ville vara – förblir oklart.
Förklaringen är nog att Ratzinger trots sin ansats – den utbredda osäkerheten kring Jesus som historisk person – inte haft för avsikt att skriva en i vanlig mening historisk framställning. När boken trots det har en historisk ansats uppkommer oklarheter i framställningen som aldrig riktigt klaras ut.
Jesus som ”Sonen”
I kapitlet om Jesu dop är grundtanken att dopet inte innebar att Jesus fick en ”kallelseupplevelse”, som det ofta hetat under det senaste århundradet. I stället var dopet ett uppenbarelsetillfälle: i och med dopet klargjordes vem han var, och i och med dopet var hans väg till död och uppståndelse utstakad. Frestelseberättelsen klargör ytterligare det som för Ratzinger är kärnan i Jesu liv och självförståelse: hans absoluta medvetande om enhet med Gud. I båda dessa kapitel arbetar författaren tydligt ut – här och var med en viss tendens till övertolkning – vad det är eller var som präglar eller präglade Jesus: enheten med Fadern.
Det följande kapitlet om Jesu budskap om Guds rike eller herravälde har ett rikt innehåll. Ratzinger hävdar – som många exegeter – att budskapet om gudsriket är centrum i Jesu förkunnelse. Han vill förebygga olika missförstånd kring ”Guds rike”, till exempel att det skulle vara något som människor kan åstadkomma eller att det skulle vara något i människans inre. Han vill knyta samman förkunnelsen om Guds rike eller herravälde med hur Jesus ser på sig själv: som den som gör att gudsriket ”har kommit nära”. Men tyvärr gör han sig beroende av en felöversättning av Jesu ord i Luk 17:21: ”Guds rike är mitt ibland er”. (Det betyder ”Guds rike är inom er”.) Och han ansluter sig alltför oreserverat till hur den brittiske exegeten C.H. Dodd tolkade utsagan ”Guds rike har kommit nära” eller ”Guds rike är nära”. För Ratzinger betyder det att gudsherraväldet har kommit i och med Jesus själv. Visserligen skjuter han inte helt tanken på ett kommande förverkligande av gudsherraväldet åt sidan. Men den spänning som finns i evangelierna mellan att det är både något som förverkligas redan nu och något som ännu inte har realiserats, den spänningen görs inte full rättvisa.
Något av samma ensidighet – och en viss tendens till övertolkning av texterna – återkommer i kapitlet om liknelserna. Ratzinger skjuter till exempel Jesu egen utläggning av liknelsen om såningsmannen åt sidan. I stället utvecklar han, i anknytning till själva såddmotivet, en djuplodande kristologisk tolkning: det som sås är Jesus själv, och liknelsen förebådar hans död och uppståndelse. Mångfalden av teman i liknelser-na görs inte rättvisa i boken. Det är olika ämnen som evangeliernas Jesus talar om i sina liknelser, och alla är inte lika tätt knutna till hans egen person och självförståelse. Visserligen kan man, som Ratzinger, säga att det ”aldrig är en total feltolkning” att uttolka en liknelse så att dess samband med Jesu person och dess hemlighet framgår. Men varför nöja sig med att undvika total feltolkning? Vore det inte bättre att försöka göra full rättvisa åt liknelserna i all deras mångskiftande tematik?
Givande avsnitt
Ett givande uppslag finns i introduktionen. Innan Ratzinger går in på evangelierna behandlar han Femte Moseboken 18:15–18 och det löfte som finns där om ”en profet, mig (Mose) lik”. Han reflekterar ingående över den utsagan, som han ser som ett slags nyckel till vem Jesus är: Jesus är en profet lik Mose men samtidigt vida överlägsen honom. Mose fick endast se Gud på ryggen, Jesus umgås med Fadern ansikte mot ansikte. Här, menar Ratzinger, finns något av kärnan i vem Jesus var och ville vara: den som levde i en obeskrivligt intim relation till Fadern, var hans ”son”, och som i kraft av detta umgänge med Fadern förmedlade och förmedlar honom själv till människorna.
Högintressant är också kapitlet om bergspredikan. I stora delar av det kapitlet för Ratzinger en dialog med den amerikanske rabbinen Jacob Neusner, en av samtidens mest betydande kännare av tidig judendom. Som Neusner visar har många exegeter inte uppfattat hur starka de anspråk är som bergspredikans Jesus utgår från för egen del. Neusner klargör och drar ut konsekvenserna av dessa anspråk, även om han själv som jude inte kan acceptera dem. Ratzinger utnyttjar Neusners analyser och för dem ett gott stycke vidare. Detta är nog bokens starkaste kapitel, och det som står i det kastar ljus över åtskilliga andra evangeliepassager än bergspredikan.
Öppna frågor
Eftersom bokens andra del ännu inte har utkommit är det för tidigt att fälla ett slutgiltigt omdöme om boken. Men den första delen präglas, mitt i allt det värdefulla den innehåller, av betydande oklarhet när det gäller själva den problematik som sägs vara skälet till att den skrivits.
Förhoppningsvis kommer den andra delen att göra saken klarare. Som jag framhöll tidigare räcker det inte att visa hur ”logisk” och sammanhängande (eller djup) evangeliernas Jesusbild är för att vi ska kunna vara säkra på att vi fått en historisk bild av Jesus. Hur nära Jesus som rent historisk person bör man förresten tänka sig att det går att komma? Och hur förhåller sig egentligen ”den historiske Jesus” och ”den verklige Jesus” till varandra?
Som den nu föreliggande delen är skriven får man inte full klarhet i sådana frågor, men kanske avser Ratzinger att återkomma till dem i den andra delen. Det ärende som boken har – att stärka tilltron till evangeliernas bild av Jesus – är oerhört angeläget, men det gäller då att göra det på ett alldeles övertygande sätt.
Översättningen
Den svenska översättningen är tyvärr behäftad med så stora svagheter att man inte riktigt kan förlita sig på den. Det är skada att den inte korrigerats grundligt innan boken gått i tryck.
Ratzingers delvis mycket vackra tyska och ibland särpräglat tyska uttryckssätt är inte alldeles lätta att översätta. Med större omsorg borde det dock ha gått att få fram en översättning med färre brister. Översättningen innehåller en del elementära fel, till exempel i återgivningar av tysk imperfekt och perfekt. Där ingår inte så få egendomliga uttryck, till exempel uttryck som ”konstruktiv punkt” eller ”vid den stunden”, och återgivningar som fördunklar tankegången. Där finns misstag i detaljer som gör det som står obegripligt, till exempel översättningen av Morgen med ”morgon” i stället för ”morgondag” på sidan 20 (i något som inte ingår i ett bibelcitat men i översättningen framställs så). En del språkliga egendomligheter har sin grund i den tyska texten, som ibland rentav närmar sig rent kitsch, till exempel när författaren ställer frågan: ”Kan vi finna detta kött genom traditionernas snårskog?” En grundlig bearbetning av översättningen hade ändå varit angelägen.
Joseph Ratzinger – Benedictus XVI: Jesus från Nasaret. Första delen: Från dopet i Jordan till Kristi förklaring. Översatt av P.P. Ekström och N. Hovén. Artos 2007