Journalistens roller är så många. En del av dem av är självpåtagna och bygger en själv-bild med heroiska eller defensiva drag: sanningssökaren, bevakaren, budbäraren, avslöjaren, dyngmockaren, grävaren, stålmannen. Andra hör hemma i den för jour-nalisten mindre gloriösa mediekritiken: negativisten, hyenan, skandalskaparen, rätts-haveristen, besserwissern, skockdrevaren. Och det finns förstås fler.
Bara den som gör det så enkelt för sig att han placerar hela kåren i något enda rollfack, antingen ett för hjältar eller ett för skurkar, kan mena sig ha en mening om journalistik i all allmännelighet. Bara den som tror att tänkandet sker i rubrikform kan ha en mening om det hela. Och ibland kan det vara begripligt eller åtminstone ursäktligt – som när det handlar om att skapa debatt och förändring.
Det är lite besvärligare om man tar på sig den trefaldiga uppgiften att nyansera sig, att täcka in fältet och att ge en historisk tillbakablick. Låt mig försöka. Jag lovar att jag i den andra ändan ska återvända till nutiden och framtiden – och våga ha en egen mening om hela härligheten.
Den mänskliga nyfikenheten är evig – ofrånkomlig, onödig, omöjlig och kanske också oförlåtlig. Det ligger nära till hands att ta till heligare texter än de jour-na-listiska för att förklara de underliggande mönstren för denna nyfikenhet som efter hand professionaliserades och tvingades att göra sig gällande på marknaden. Själva syn-dafallet med dess trotsande av förbudet att äta av kunskapens träd och med det följande utdrivan-det ur paradiset är evigt mänskligt. I takt med senare tiders specialisering ser man inte sällan journalisterna – liksom oss forskare – som dem som inte kan låta något vara, om det så för från paradiset till helvetets portar. Och samtidigt som de nyfikna i sin fortsatta jakt på kunskapens blandade frukt informerar oss som är lite fegare och lydi-gare, passar det oss förbjudna fruktkonsumenter att skylla ifrån oss. ”Det var de som gjorde det!” Vi gör dem, för att nu flytta oss lite längre fram i Moseböckerna, till syndabockar. I tredje Mosebokens sextonde kapitel och femte vers föreskrivs att översteprästen ska ta ”två geta-bockar” och enligt vers nio offra den ena av dem som ”ett syndoffer”. Genom att lasta synden på dessa kräk ska vi andra kunna känna oss utan skuld. Det är ett praktiskt sätt att skylla ifrån sig som vi ofta använder när vi kritiserar journalister.
Varje diskussion om journalistiken riskerar att bli för allmän. Vi utgår vis-serligen oftast från något enstaka fall och det ger en berömvärd konkretion. Men därnäst vill vi lyfta oss över enskildheten och drar alla journalister och all journalistik över en kam. Vi inser det kanske själva men låter ändå inte hejda oss. Näst efter väd-ret finns det inte något som vi lika ofta gnäller över som våra massmedier. Och ofta har de sig själva att skylla. Men om vi nu inte kan göra något åt vädret kan vi kanske med en lite mer nyanserad kritik verkligen göra något åt journalistiken – särskilt om den kunde matchas av lite intern självkritik.
Hur hamnade vi här?
Våra möjligheter att hålla oss informerade om omvärlden växer ständigt till. Det är därmed inte sagt att vi ständigt vet bättre. Mediehistorien var länge en närmast osannolikt obruten framgångshistoria. Tidningarna har som de äldsta bland dessa medier funnits med under fem århundraden. 1600-talet såg inte så mycket mer än starten i form av statskontrollerade blad av vilka svenska Post- och Inri-kes Tidningar är det enda som är kvar, [I fortsättningen kommer den endast att finnas på internet, frånsett tre exemplar på papper som ska hamna på universitetsbibliotek.] men seklet slu-tade hoppfullt med ett censurförbud i föregångslandet England. 1700-talet fick pres-sen att växa i upplaga och röster, och en kortvarig och grundlagsskyddad press-frihet skapade i vårt land efter 1766 både fri debatt och skandal-publikationer. 1800-talet födde den moderna pres–sens framgångs-rika idé med att låta annonsörerna göra tidningarna billiga och stora. Våra ännu do-minerande tidningar – Aftonbladet 1830, Sydsvenska Dag-bla-det Snäll-posten 1848 och 1872, Göteborgs-Posten 1858, Dagens Nyheter 1864, Svenska Dagbladet 1884 – kom till på de villkoren. 1900-talet fullbordade skapelsen genom att förse oss med den populäraste kvällstidningen, men initiativet i medie-maskineriet gled från mitten av seklet över till etermedierna.
Under det femte av de massmediala seklerna, innevarande 2000-tal, avsätter vi åtminstone en fjärdedel av våra liv till att läsa, lyssna och titta på material som är me-dialt förmedlat. Den massmediala massan är massiv. Men det innebär alltså inte nödvändigtvis att vi är väl underrättade, har underlag för våra ställningstaganden och är nöjsamt underhållna.
Några enskildheter kan oroa lite särskilt. Tidningarna, ännu kvalitativt viktigast bland medierna, har fått en mer kringskuren position. Den långa framgångsperioden bröts för svenskt vidkommande omkring 1990. Därefter har den totala upplagan för de svenska tidningarna minskat med en femtedel eller med en miljon exemplar och omfattar därmed cirka fyra miljoner exemplar. Framför allt är det kvällstidningar-na som drabbats. Läsarna läser i ungefär samma utsträckning som förr men de har blivit mindre be-nägna att betala för sin läsning. De erbjuds att läsa nästan gratis genom att tid-ningar och oändligt mycket annat finns på nätet och genom att de serveras gratistidningar. Metro kom till 1995, och nyligen har vi fått en ny generation av gratistidningar ge-nom att Bonniers med City och Schibsted med SEbju-der ut sig på gatorna i storstäderna. I den kon-kurrensen har det blivit nöd-vändigt att göra tidning billigare, med färre journalister och med mindre papper. Tidningar i fullformat har ersatts av tabloider. Själva for-matet är inte problemet, däremot alla de inskränkningar som smugits fram tillsam-mans med det.
Medierna har ett kritiskt uppdrag och ska själva kritiseras. Varje dag ger de underlag för det. Man ville hoppas att de jäk-tade vittnen som står inför den vanskliga upp-giften att först av alla fånga nuet också hade tid att granska den egna verksamheten. Det är fara värt att de får allt mind-re råd och tid för det.
Aktuella faror
Det finns aktuella faror. Låt mig strax återvända till dem. Men ingen som har något hum om pressens historia kan glömma att åtskilligt var värre förr. Sättet att polemisera och hänga ut människor var betydligt grövre vid förra sekelskiftet än vid det senaste. Men det var ändå under det sena 1800-talet som den moderna hyfsningen av pressen tog sin början. Det var ett intresse för ansvariga tidningsmän att som ett led i professionaliseringen av kåren skilja ut dem som levde gott på skandaler. Ett av de mest bekanta uttrycken för det var när journalisterna själva såg till att bojkotta ihjäl Fäderneslandet på 1920-talet. Det var en väl-gärning på de flesta vis, även om också den kan diskuteras på principiella grunder. Vad som skedde kan ses som en milstolpe i den pressetiska självsaneringen. Den hyfs-ningen gick påfallande långt i vårt land, mycket längre än i Danmark, Tyskland och England exempelvis. Testfrågan framför andra blev av tradition i vilken utsträckning man skulle namnge brottslingar. Det hände en gång i världen att man fick gå till grannländernas press för att få reda på namn på misstänkta Palmemördare. Sedan har det svängt tillbaka – av flera orsaker. Där-för kan man med skäl säga att det var både vär-re och bättre förr.
De aktuella farorna kan fångas in i termer som strunt, rundgång, drev, ritual och mediemakt.
Strunt fyller till stor del våra medier: såpor, serier, kändisar, skvalprat och skval-musik, skvaller, snusk, nätfångster … Det har blivit allt svårare att hitta fram till alla de nyttigheter som finns. Det överlåts till oss själva att bli både sökare och grindvakt. Ja, det var enklare på folkbildarnas och folkskollärarnas tid. Då fanns det inte så mycket att välja bland. Då fick vi mera hjälp att välja. Det var inte nödvändigtvis bättre, men enklare var det.
Rundgång gällde förr som en mer uppmärksammad fara eftersom den var av tekniskt slag och resulterade i ett fasaväckande tjut. Numera är den mer smygande men samtidigt ett allmännare fenomen, ett av många uttryck för hur fega medierna är när det gäller att välja en egen väg. Man sneglar på varandra. Man härmas. Man bekräftar varandra. Man tror att man missat väsentligheter om man inte har samma nyhet som konkurrenten. Det leder till att vi trots att mångfalden är stor nästan ständigt får höra och se samma nyheter. Om och om och om igen. Även radion blir en pest. Och vad som stått på DN-debatt på morgonen rapas upp i Rapport på kvällen.
Ritualer, eller åtminstone vanor, är ofrånkomliga. Det är inget fel i att vi vänjer oss vid att vi mitt i bruset tryggar oss till vårt eget urval. Tvärtom är det ofrånkomligt att vi lär känna dem vi ska lita på. Men som allt annat kan det missbrukas. Nyhetsankaret kan få för sig att hans eller hennes uppgift är att hålla kvällsandakt till kvällsfikat där värl-dens eländen får en liten dessert i form av en kuriös eller glad nyhet. Katarina Sandström visar att hon också kan le. Så stärkta kan vi se fram mot morgondagen eller åtminstone morgondagens väder.
Drev är drev och bara till förfång när alla är på samma ställe. Men det är tyvärr det vanliga. Medier är bundna vid varandra och det enklaste sättet är att inte ragga fram eget material utan att hänga på med nya avsnitt i den givna följetongen. Det resulterar ofta i ett förutsägbart mönster där hjältens gloria inte hamnar på sned utan slängs bort och till slut blir hjälten den man ska tycka synd om. Och då blir det mediernas fel att man över huvud taget sysslade med frågan.
Medierna makt har varierat men också mätts och uppfattats på helt olika sätt. Numera anses medierna vara mäktiga igen. Men mycket av den makten beror på hur de sköter sina kort, hur de samspelar med andra krafter. Och visst skulle man ibland önska lite mindre pösighet hos dem som just står på höjden av makt och hos dem som alltid är med bland dem som vet bäst. Och har rätt. Men det leder inte till att man kan vara dem förutan.
I vår syn på massmedierna kan vi lite schematiskt stoppas in i en av fyrfältarens olika rutor. Vi kan vara kunniga och mediekritiska, okunniga och mediekritiska, kunniga och medie-bejakande, okunniga och mediebejakande. Må var och en välja sitt fack eller bli placerad av andra. Jag har också fått för mig att man med tilltagande ålder riskerar att bli alltmera mediekritisk. Vid 69 sällar jag mig fortfarande inte till dem som kritiserar medierna i klump.
Artkelförfattaren är professor emeritus i litteraturvetenskap vid Lunds universitet.