Jubelåret och kyrkans framtid

Roms största morgontidning Messaggero håller sig med en särskild Vatikanexpert vid namn Orazio Petrosillo, som är bland de mest respekterade i den mycket specialiserade branschen. När Petrosillo nyligen ombads kommentera slutet på katolska kyrkans jubelår sade han: ”När påven öppnade den heliga porten (i Peterskyrkan) var det som om han äntligen nådde fram till ett efterlängtat mål. När han stängde den heliga porten var det som om han gav sig iväg på en ny resa.”

Johannes Paulus II inledde som bekant jubelåret på julnatten 1999 med att öppna den heliga porten i Peterskyrkan. Jubileet avslutades genom att han stängde samma port på trettondagen 2001. Den heliga porten är en symbol för att Kristus är vägen till Gud, och vallfärden till den heliga porten kan sägas vara en bekännelse av att Kristus är Herre. Hela jubelåret har handlat om att fästa blicken på Kristus och betona att det är han som är mittpunkten för kyrkans tro och liv. Det var i detta sammanhang som Vatikanen i september gav ut det omdiskuterade dokumentet Dominus Jesus om Kristi roll för frälsningen i andra religioner.

Vad är ett katolskt jubelår? Man kan beskriva det som en spontan folkvandring av religiös karaktär i samband med vissa suggestiva tidpunkter, normalt vart 25:e år. Så uppstod det första heliga året inför nyåret 1300, och samma årtalssuggestion bidrog säkert till att jubelåret 2000 verkligen blev ett massevenemang, till skillnad från t.ex. 1975. Jubelåret är i grund och botten en vallfärd till Rom, särskilt till aposteln Petrus grav (Signum 9/2000, 4). Jubelåret handlade inte i första hand om att träffa påven. För de flesta var höjdpunkten att gå in genom den heliga porten i Peterskyrkan efter vederbörlig bikt och ofta lång väntan i kön på Petersplatsen. Ett odokumenterat men tydligt intryck är att fler personer gick genom den heliga porten än de som fick biljetter till något påveevenemang. Under hela jubelåret strömmade 25 miljoner pilgrimer till Rom. Över åtta miljoner biljetter delades ut till påveevenemang av olika slag.

Mot bakgrund av denna vallfärd höll Johannes Paulus II en rad uppmärksammade gudstjänster och utförde symbolhandlingar. Bland dem intar världsungdomsdagen i Tor Vergata öster om Rom 20 augusti en särställning med sina två miljoner ungdomar (Signum 6/2000, s. 6). Detta folkhav av trötta men entusiastiska ungdomar på jakt efter gemenskap och andlig förnyelse är den bästa bilden av jubelåret 2000: påven talar om en ”ikon” för jubelåret. Andra oförglömliga händelser har varit den historiska botliturgin i Peterskyrkan 12 mars (Signum 3/2000, s. 53), påvens egen jubelårsvallfärd till det Heliga landet (Signum 4/2000, s. 7) och den ekumeniska minnesgudstjänsten för 1900-talets trosvittnen, som erbjöd en ny läsning av det lidande som skapats av ateistiska ideologier under det gångna århundradet (Signum 5/2000, s. 64).

Många tvivlade på att den skröplige åttioårige Karol Wojtyla verkligen skulle få leva fram till det jubelår han själv förberett så grundligt genom en samvetsrannsakan för hela katolska kyrkan. När jubelåret var över överraskade påven genom att se mot framtiden. När han på trettondagen avslutade jubelåret, undertecknade han offentligt ett apostoliskt brev som har beskrivits som ett reformprogram inför det tredje årtusendet. Brevet heter Medan det nya årtusendet träder in (Novo millennio ineunte) och utgör ett slags facit till Inför det tredje årtusendet (Tertio millennio adveniente, Sv. övers. Katolska bokförlaget).

I detta reformprogram drar Karol Wojtyla iväg läsaren i en visionär entusiasm som är så typisk för honom. ”En ny väg väntar på kyrkan”, skriver påven, och tillägger: ”Då hör vi i våra hjärtan de ord med vilka Jesus en dag uppmanade Petrus att ’Ro ut på djupt vatten’ (Luk 5:4). Petrus och hans första följeslagare litade på Kristus och kastade sina nät. ’Och de gjorde så och drog ihop en väldig mängd fisk’ (Luk 5:6).”

Hela jubelåret handlade om Kristus. ”Om vi vill se kärnan i det stora arvet efter jubelåret skulle jag inte tveka att säga: betraktandet av Kristi ansikte. Betraktandet av honom som historisk person och hans mysterium, och av hans mångfaldiga närvaro i kyrkan och världen, som historiens mening och ljus för vår vandring.” Här ger jubelåret inspiration för kyrkans fortsatta väg: ”Det är kyrkans uppgift att reflektera Kristi ljus i alla historiens epoker och låta hans ansikte lysa också för det nya millenniets generationer. Men vårt vittnesbörd skulle vara outhärdligt fattigt om inte vi själva betraktar hans ansikte. Jubelåret har säkert hjälpt oss att göra det på ett djupare sätt.”

På några tiotal sidor skisserar påven några idéer inför kristenhetens framtid. Det handlar på sätt och vis om att tillämpa det andra Vatikankonciliets (1962–1965) förnyelse. Konciliets stora tanke, som ännu kanske inte riktigt nått ut till mannen på gatan, var att alla människor är kallade till helighet och gemenskap med Gud, oavsett om de är påvar, nunnor eller busschaufförer. Häri ligger kyrkans stora utmaning i det tredje kristna årtusendet, menar påven. ”Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om kyrkan (Lumen gentium, 5) säger att alla människor är kallade till helighet,” skriver han. ”Om konciliefäderna lade så stor vikt vid denna fråga var det inte för att ge en andlig accent till läran om kyrkan, utan snarare för att visa på dess grundläggande dynamik. … Helighet är i grund och botten att höra till Honom som är den Helige, ’den tre gånger helige’ (jfr Jes 6:3). Säger man att kyrkan är helig betyder det att man pekar på hennes ansikte som Kristi brud, för vilken han har gett ut sig, just för att göra henne helig (jfr Ef 5:25-26). Denna helighetens gåva är given åt varje döpt människa. Men gåvan är också en uppgift som rör hela det kristna livet: ’Detta är Guds vilja: att ni blir heliga’ (1 Tess 4:3). Det är en uppgift som inte bara rör några kristna”, betonar Johannes Paulus II.