Hur de religioner som är mer eller mindre exklusivt knutna till ett visst folk ser på ”de andra”, har alltid varit en tacksam forskningsuppgift. Av lätt insedda skäl har judendomen här alltid stått i centrum. Ett standardverk som ännu inte är helt överspelat är A. Bertholet, Die Stellung der Israeliten und der Juden zu den Fremden (1896). Den här anmälda uppsaliensiska doktorsavhandlingen har valt en mindre vanlig väg. Författaren fokuserar fem skrifter (novels – lämpligheten i detta ord kan kanske diskuteras), varav en inte hör till vare sig en judisk eller kristen kanon. De fem böckerna är: Rut, Judit, Ester, Daniel samt den pseudoepigrafa skriften Josef och Asenet. Uppgiften är att analysera hur judar och icke-judar beskrivs i dessa böcker. Eftersom de samtliga dateras till eller i närheten av hellenistisk tid, finns det ett relevant grekiskt jämförelsematerial.
Hedvig Larssons avhandling är inte bibelvetenskaplig, den är framlagd i religionshistoria. Detta förklarar vissa drag i framställningen, bland annat en viss utförlighet i återberättandet av händelseförloppet. Inom bibelvetenskapen utgår man på ett annat sätt från att de bibliska skrifterna är kända. Det är å andra sidan en fördel för läsaren att slippa att ständigt hänvända sig till bibeltexten. Författaren citerar några gånger hebreisk och grekisk grundtext, varvid det särskilt i den hebreiska har insmugit sig ett antal mindre fel.
Ingående analyseras böckernas uppbyggnad och olika tendenser i materialet utvärderas. Intressant är att se vilket begränsat antal typscener som återkommer. Stor omsorg ägnas intertextuella relationer, och det är påfallande hur ofta en scen som Davids kamp mot Goljat (1 Sam 17) återkommer. Att vissa bibliska grundteman, som uttåget ur Egypten, ofta figurerar, är en annan sak.
Inte oväntat visar det sig att aktörerna, både judar och hedningar, beskrivs på olika sätt. Detta gäller både om dem som individer och som tillhörande ett annat folk, som till exempel moabiterna (i Ruts fall). Entydigt positivt skildrade hedningar tillhör undantagen; i detta urval kan nästan endast assyriern Akior i Judits bok nämnas. Det bör dock påpekas att en majoritet av hedningarna (särskilt i Daniels bok) är kungar och därför i egenskap av politiska fiender till Israel och judarna av naturliga skäl blir svartmålade. Däremot är det långtifrån alltid religionstillhörigheten i sig som disponerar för ett negativt omdöme.
Till den judiska avgränsningen mot ”de andra” i klassisk tid anses ofta höra sabbaten, omskärelsen och dietföreskrifterna. Larsson noterar att uppgifter om judiskt avståndstagande från viss typ av föda förekommer (t.ex. i Daniel 1), men menar att det återspeglar en betydligt senare tid än den som texterna ger sig ut för att skildra. Det är riktigt att dietlagarna som de nu är tillgängliga i Tredje Mosebok är sena kompilationer, men det faktiska tabuerandet av viss mat kan mycket väl ha betydligt äldre rötter och låter sig därför inte använda som ett dateringskriterium.
Inte sällan antar Larsson att det i personskildringen förekommer inslag av humor, satir och ironi. Hon ser detta bland annat i skildringen av kungen hos Ester, och parodiska inslag ser hon i Daniels bok. Det är riktigt att exegeter ofta har en tendens (av religiösa skäl?) att bortse från att sådana stildrag kan finnas även i bibliska texter, men jag undrar om hon inte övervärderar detta inslag.
I särklass minst känd av de behandlade texterna är novellen om Josef och Asenet, som har sin utgångspunkt i en enda biblisk vers: 1 Mos 41:45. Detta är den senaste av de behandlade texterna, och här finns många beröringar med grekiska traditioner. Men också här dominerar det inombibliska sammanhanget (t.ex. berättelsen om Dina i 1 Mos 34 och David och Goljat). Bokens tendens är att framställa Josef som Egyptens legitime härskare och att denne Josef är helt integrerad i det egyptiska samhället med bevarande av sitt israelitiska arv.
Hedvig Larsson har skrivit en högst läsvärd avhandling om ett centralt bibliskt ämne. Framställningen hade kunnat stramas upp rätt betydligt (särskilt till sidantalet), men har sin styrka även i ett yppigt berättande.