”Det har börjat bli hotfullt; någonstans gormar ett förbipasserande moln; det mörknar; bakom taket på en sjuvånings bjässe till kub råkar himlen i uppror; virvelvindar mot fönstren; och – blixtar i fönstren; ett hus, stenhuset, blossar upp i en gallgrön flamma – åter mörker; och i detta blossar någon skröplig människas hals och käke upp mot en vit mur i gränden – mörker.”
Det finns gott om onda föraningar i Andrej Belyjs roman Moskva. Kriget är nära, och staden hotas av sönderfall. Något olycksbådande hänger i luften.
Kufen i Moskva (1925) och Moskva i fara (1926) bildar de två första delarna av Belyjs Moskvatrilogi – det avslutande bandet utkom några år senare. Som alltid hos Belyj märks ett livligt berättarflöde. Satserna rymmer djärva bilder och ljudliga klanger. Berättandet bärs upp av vida gester, och tingen som beskrivs bildar, med författarens ord, ”musikaliska ledmotiv”.
I detta berättarflöde talar romanens karaktärer – vetenskapsmän och affärsmän bland annat. Flera av dem ägnar sig åt diffusa verksamheter: akademiska tvister, skumma affärer, intriger. Somliga möts i cirklar och uppsträckta sammankomster, andra håller till i periferin. Det finns något hjälplöst över deras samvaro, och läsaren anar att de gamla sederna nalkas sitt slut.
Mitt i mörkret ryms även mustiga passager: nedslag från folkliv, småprat, larm, gräl, droskors slammer, kyrkklockors klang, rop inifrån krogarna. Snäsiga repliker varvas med kärleksfullt tilltal. Personskildringen är munter, fräck, ömsom trubbig, ömsom precis. Drömmar och associationer vävs också in i förloppet. Satiren är framträdande, och texten andas gärna mellan raderna. ”Ateister!”, utbrister en papegoja med jämna mellanrum.
Undergången rycker nära i bokens andra del, som ett kvitto på den förkänsla som genomsyrar hela texten. Moskva är inte lika suggestiv som Belyjs första stadsroman Petersburg, men prosan är nog så vild och intensiv.
Nyligen utgavs på svenska ett annat verk från det livaktiga sovjetryska 20-talet – Jevgenij Zamjatins Berättelse om det viktigaste. Texten, som utkom 1923, kan anses markera en konstnärlig höjdpunkt hos författaren. Liksom hos Belyj speglas här stämningar i samband med första världskriget, oktoberrevolutionen och det ryska inbördeskriget. Somligt handlar om filosofiska frågor på ett vidare plan. Det rör sig delvis om en science fiction-dystopi, i likhet med romanen Vi, som tidigare gjort Zamjatin bekant för svenska läsare.
Berättelsen handlar om ett inbördeskrig som snart manar fram en kuslig undergångsatmosfär. På ena sidan står upproriska bönder, på den andra beväpnade soldater. Två gamla vänner representerar var sin sida i konflikten. Tidsperspektivet är komprimerat; Jorden tycks rotera snabbare inför hotet om kollision med annan planet.
Skeendet fångas i korta, poetiskt förtätade sekvenser, ibland som hastiga glimtar – gråtande kvinnor, flyende män, ylande hundar, soldaters rörelser över fälten. Många av scenerna bildar en mörk surrealistisk väv, där bilder ur det förflutna träder fram. Skuggor av en kärlekshistoria avtecknas i textens marginaler. På andra håll ligger drömmen och myten inom räckhåll. Här reser sig änglar, gudinnor, demoner, ofta som speglingar av soldaternas fantasi. Prosan är bildmättad, tät, rik på dofter och kulör, och den fångas i utmärkt svensk språkdräkt.
Liksom Belyj verkade Zamjatin huvudsakligen i ett litterärt experimentellt klimat, och båda författarna drevs av en formmässig strävan. Zamjatin hade dock långvariga besvär med censuren, både före och efter revolutionen. Flertalet yngre kolleger kom att få det värre när den socialistiska realismen proklamerades vid 1930-talets mitt.