Spåren av medeltidens bokkultur

”Kölden är förfärlig! Han står på en fot i sänder; han slår med armarne, han blåser i fingrarne, och han går igenom ett par famnar gravbrev, prästbetyg, attester; tröstlöst, ändlöst; en ljusglimt i mörkret, då han träffar räkenskaper för hospitalet i Stockholm åren 1556–1558, vackert skrivna och häftade i pergament, taget ur gamla katolska missaler och psalterier. Han sätter sig på bordskanten och fördjupar sig, då han erfar en stickande känsla i fötterna som påminner honom, att skrubben är oeldad. […] Men så åter en liten uppmuntran: – en paleotyp: ett psalterium tryckt på 1400- eller början av 1500-talet som överlevat reformationen. Det är slitet, men det är vackert ännu i sin enkelhet med röda begynnelsebokstäver.” Orden är skrivna av den unge August Strindberg som på sina vandringar efter spåren av en svensk kulturhistoria kom att hamna på Storkyrkans vind där han gjorde sina upptäckter. Vad han då såg var några av de drygt tjugotusen medeltida bokfragment som alltjämt förvaras med sina räkenskaper, nu i Riksarkivets bergsmagasin.

August Strindberg var en tid på 1870-talet medhjälpare till den legendariska riksbibliotekarien Gustaf Klemming, en av de första som uppmärksammade den omfattande samlingen av medeltida bokfragment i Riksarkivet. En annan riksbibliotekarie, Isak Collijn, gjorde 1914 den första inventeringen av fragmentmaterialet. Hans rapport ledde så småningom till att regeringen 1927 fattade beslut om en inventering och katalogisering av fragmenten.

Den som kom att anlitas för projektet var Toni Schmid, en österrikisk historiker, som doktorerat i Lund på en avhandling om Sigfridslegenden. Projektet startade 1930, till en början som ett projekt på tre år. Uppgiften visade sig betydligt svårare än någon kunnat ana, och nya statliga anslag beviljades till projektet. Parallellt med arbetet skrev hon en rad uppsatser om fragmenten, ordnade tre olika utställningar och svarade för flera editioner, bl.a. Vallentunamissalet. År 1943 övergick ansvaret för fragmentkatalogiseringen till Riksarkivet och året därpå till Vitterhetsakademien. När Toni Schmid 1968 gick i pension, hade hon sedan 1958 haft hjälp av fil.lic. Oloph Odenius som fortsatte hennes arbete. Från 1977 var Riksarkivet åter huvudman för projektet. När Odenius 1984 lämnade sin tjänst upphörde arbetet med pergamentsundersökningen.

Resultatet av Schmids och Odenius arbete blev kortkatalogen Catalogus Codicum Mutilorum, CCM, Katalog över stympade böcker, som är ett viktigt monument över deras vetenskapliga flit. Katalogen innehåller ett kort över varje rekonstruerad handskrift med uppgift om de fragment som tillhör denna. Totalt rör det sig om drygt 4 000 handskrifter med tillsammans ca 10 000 fragment, eller knappt hälften av det totala materialet.

När jag i början av 1990-talet övertog ansvaret för Kammararkivet och därmed dess tusentals räkenskaper med medeltida pärmar, beslöt jag att försöka slutföra den halvfärdiga katalogen. Utställningen Helgerånet som vi genomförde på Stockholms medeltidsmuseum liksom en bok med samma namn bidrog till att Vitterhetsakademien beslöt att satsa medel på att fortsätta och slutföra katalogiseringsprojektet.

År 1995 etablerades MPO-projektet, uppkallat efter initialerna i Medeltida Pergament Omslag, med dess två vetenskapliga medarbetare Anna Wolodarski och Gunilla Björkvall. Vi valde redan från början att satsa på katalogisering i en databas, vilket på den tiden var något rätt nytt inom biblioteksområdet. Databasen innehåller både den gamla CCM-katalogens alla uppgifter och MPO-projektets nya dataposter. Till projektet knöts från början en referensgrupp med representanter för Vitterhetsakademien, Riksarkivet, Kungliga Biblioteket, Uppsala universitetsbibliotek och olika medeltidsspecialister, något som varit mycket värdefullt för projektets arbete. Dessutom har projektet genom åren haft hjälp av en rad utländska experter i England, Tyskland, Frankrike, Italien, USA och de nordiska länderna. Flera av dem besökte Sverige vid de arbetsmöten vi anordnade under projektåren.

I likhet med Toni Schmids projekt drog även vårt arbete ut på tiden, men vi lyckades ändå genom åren få ytterligare medel från Vitterhetsakademien. Vi kunde också starta en skanning av fragmenten, och de skannade bilderna är ett viktigt komplement till textdatabasen. MPO-projektet slutfördes 2004, och därmed sattes punkt för det långvariga katalogiseringsarbetet. En ny utställning av fragmenten, denna gång kallad Stympade böcker anordnades på Medeltidsmuseet 2004, och även denna gång utgavs en bok med samma namn. Den vetenskapliga slutpunkten för projektet blev ett seminarium med en rad inbjudna utländska forskare på Vitterhetsakademien i november 2003. Vår avsikt är också att publicera databasen på internet så att den därmed blir tillgänglig för en större publik inom och utom landet.

Databasens innehåll

Databasen innehåller idag ca 22 500 fragment av bokblad som kommer ur mer än 6 000 handskrifter. Huvuddelen, tre fjärdedelar av alla, 76 procent, kommer från liturgiska handskrifter som använts i den medeltida katolska kyrkan, 10 procent är juridiska handskrifter, som täcker den kanoniska rätten, 6 procent är teologiska verk, 5 procent är bibelhandskrifter och 1 procent hagiografiska verk. En mindre grupp är fragment av filosofi, historia, naturvetenskap, medicin och lexikografiska verk. Den stora gruppen liturgiska fragment kan uppdelas på de olika gudstjänstböckerna: en tredjedel av fragmenten kommer från missalen, en tredjedel från breviarier. Vanliga är också antifonarier för tidegärden och gradualen för mässan. En mindre del är lektionarier för mässan respektive tidegärden, psalterier, hymnarier och ritualen.

Kronologiskt täcker fragmentmaterialet hela den svenska medeltiden. Det bör understrykas, att siffrorna gäller enskilda fragment, inte hela handskrifter. De äldsta är en liten grupp om 91 fragment från 1000-talet. Materialet är sedan relativt jämnt fördelat på 1100-talet (16 procent), 1200-talet (24 procent), 1300-talet (25 procent) och 1400-talet (26 procent).

En fråga man ställer sig är hur pass representativt fragmentmaterialet är för de boksamlingar som fanns i medeltidens Sverige? Vilken roll spelar de arkivförluster som skett i samlingen under olika perioder? Vilka begränsningar ligger i själva materialet?

Vi vet att antalet ursprungligen var betydligt större än dagens ca 22 500. Man kan enligt min mening hävda att praktiskt taget samtliga räkenskapshäften under hela perioden från 1530 till 1630 bands in i medeltida bokblad. En tredjedel av räkenskapshäftena gick förlorade under århundradena, främst genom två stora bränder i Kammararkivet 1802 och 1807. Om man därtill lägger att många häften blev av med sina pergamentomslag under 1800-talet, blir förlusterna ännu större. Vad vi har kvar idag är sannolikt endast hälften av de medeltida fragment som en gång funnits i kammarens verksamhet. Dessa förluster är viktiga att beakta när man drar slutsatser om de medeltida bokbestånden.

En annan viktig begränsning ligger i materialets art. Det rör sig i de flesta fall om handskrifter i folioformat, medan böcker i mindre format är mer sällsynta. En annan inskränkning är att det rör sig om böcker, skrivna på pergament och ytterst sällan på papper. Vad som också är helt dominerande är ett enda språk, latin. Endast ett fåtal fragment finns på fornsvenska, kyrkslaviska eller tyska, en ytterst liten grupp som redan Klemming och Collijn uppmärksammade.

En central fråga gäller fragmentens ursprung och tillhörighet, proveniensen. Var skrevs de handskrifter som fragmenten utgör rester av? I vilka sockenkyrkor, domkyrkor eller kloster användes de? Vilka ägde de juridiska och teologiska böckerna?

Katalogmaterialet visar på att det rör sig om flera tusen olika breviarier och missalen. Det måste alltså vara resterna av de boksamlingar som ägts av sockenkyrkorna, eftersom domkyrkor och kloster varit alltför få för att kunna ha sådana stora boksamlingar. I medeltidens Sverige fanns, om den finska delen frånräknas, ca 1 725 olika socknar, och det är känt att varje sockenkyrka i medeltal ägde 3–5 olika liturgiska böcker. Huvuddelen av de liturgiska fragmenten kom därför troligen från gudstjänstböcker i sockenkyrkors ägo.

De liturgiska texterna på bokbladen ger nästan aldrig tillräckligt underlag för slutsatser om vilken kyrka eller vilket kloster som boken skrivits för. Endast i enstaka fall kan man komma längre. En sådan grupp gäller de fragment där det finns särskilda påskrifter om kyrkan i fråga. Stiftens synodalstatuter föreskrev att prästerna skulle föra in anteckningar om kyrkans egendom eller viktigare kyrkliga händelser i kyrkans mässbok för att bevara uppgifterna för eftervärlden. Sådana uppgifter har påträffats för liturgiska böcker från 25 olika kyrkor, spridda över landet från Hälsingland till Öland.

Bortsett från dessa få exempel får man använda andra metoder för att komma åt proveniensen. En metod, som jag själv sysslat med inom MPO-projektet, är att utgå från räkenskaperna, från själva räkenskapssituationen. Det unika i en europeisk kontext är att de svenska fragmenten är knutna till ett och samma arkiv, kammarens och fogdarnas räkenskaper, och att användningen skett under en klart avgränsad tid, åren 1530–1630. De allra flesta fragmentsamlingar i arkiv och bibliotek i utlandet består av fragment som löstagits ur bokband, fövärvats till eller på okända vägar hamnat hos institutionen. För det svenska materialet kan vi däremot säkert ange vilket år och för vilken räkenskap det medeltida fragmentet använts. De första medeltida pärmarna finns redan på 1520-talet. Antalet ökade från 1530-talet med tillväxten i förvaltningen och fortsatte sedan hela tiden fram till 1630-talet, då man övergick till annat material i samband med en omläggning av förvaltningen från fogdar till länsstyrelser. Men även efter 1630-talet förekom sporadisk användning av medeltida pergament, både på 1640-talet och senare.

Från omkring 1540 byggde Gustav Vasa kraftigt ut den lokala förvaltningen, och antalet fögderier ökade sedan under hela hans regering. Från endast 53 fogdar 1527 fanns det 202 i det egentliga Sverige vid kungens död 1560. Varje fogde förde minst tre olika räkenskaper för sitt fögderi, och han var skyldig att en gång om året bege sig till Stockholm för att få sina räkenskaper reviderade, eller ”förhörda” som termen lydde, i kammaren på Stockholms slott.

Kammaren svarade inte enbart för revisionen av fogdarnas räkenskaper utan granskade och renskrev även räkenskaper från tullskrivare och varuhus i Stockholm, Kalmar, Söderköping och Lödöse, hovets och militärens räkenskaper.

När, var och av vem blev alla dessa räkenskaper inbundna i sina medeltida pärmar? Tystnaden om de medeltida bokbladen i samtiden är närmast total. Medan andra reformationsåtgärder som konfiskationen av kyrksilvret, klockskatten och indragningen av klosterarkiven är synnerligen väl belagda, är uppgifterna ytterligt få om den stora bokslakt det måste ha rört sig om. Inte heller inbindningsarbetet är dokumenterat, även om det finns utförliga uppgifter om fogdarnas och kammarens inköp av papper och bläck till räkenskaperna. Endast några få uppgifter finns kvar. Hertig Karl skrev 1590 till domprosten i Strängnäs om att man skulle leverera böcker ur domkyrkans bibliotek att användas till räkenskapsband. Från några östgötakyrkor finns uppgifter om att blad skurits ut ur kyrkböckerna.

När det gäller var inbindningen ägt rum, i Stockholm eller i fögderierna, verkar båda möjligheterna troliga. En förklaring som getts är den s.k. portföljteorin som finska forskare presenterat. Portföljteorin innebär att fogdarna ofta medförde ett antal medeltidsfragment som en ”portfölj” till sina räkenskaper vid det årliga besöket i Stockholm. Kammarens ämbetsmän skulle därför ha använt fogdens medförda bokblad till inbindningen av fögderiets räkenskaper.

Denna hypotes styrks av omständigheterna kring ett missale från 1300-talet som ägdes av Böda kyrka på Öland ännu 1525, vilket framgår av anteckningar i missalet. Totalt 39 fragment eller 65 blad finns bevarade av detta missale, och de har alla använts som pärmar till räkenskaper från Öland eller östra Småland åren 1604–1628. I räkenskaperna finns uppgifter om de årliga resorna till Stockholm och revisionen i kammaren. Bilden är rätt entydig. Fogdens skrivare måste ha medfört blad ur Bödamissalet vid sina resor till Stockholm.

Samma tendens kan man också finna om man ser på användningen av de tidiga stiftstrycken. Blad ur Graduale Arosiense, det graduale som troligen trycktes omkring 1500 för användning i Västerås stift, har till övervägande delen använts till räkenskaper från stiftets två landskap Västmanland och Dalarna. Blad ur Missale Strengnense, missalet för Strängnäs stift från 1487, är särskilt vanliga i samband med räkenskaper från Södermanland och Närke.

Däremot är det ett helt annat mönster för de icke-liturgiska handskrifterna. De räkenskaper som rör förvaltningen i Stockholm, dvs. kammaren, kansliet, hovet, tullen, varuhuset och provianthuset i Stockholm, har till en mycket stor del fått pärmar från juridiska, teologiska och andra icke-liturgiska böcker, mer sällan från liturgiska böcker. Kammaren i Stockholm måste ha haft ett centralt förråd som innehöll ovanligt många juridiska och teologiska böcker. Det ligger nära till hands att tänka på klosterbiblioteken i Mälardalsområdet. Isak Collijn har visat att franciskankonventet i Stockholm ägde ett betydande bibliotek. När konventet upplöstes 1527, fick biblioteket stanna kvar, och dit fördes även resterna av dominikanernas bibliotek från deras konvent i huvudstaden. Det är möjligen i dessa boksamlingar som man får söka ursprunget till det juridisk-teologiska bokförråd som kammaren förfogade över.

Framtida forskningsområden

Den stora fragmentsamlingen är nu katalogiserad och tillgänglig för framtida forskning. Några olika forskningsområden kan här skisseras.

Samlingen innehåller många liturgiska bokfragment från äldre tid, ett hundratal från 1000-talet och drygt 3 500 från 1100-talet. Särskilt de allra tidigaste fragmenten med engelsk skrift och engelsk notskrift som kan dateras till 1000-talet och omkring 1100, väcker flera frågor. En fråga gäller kontakterna med Norge, där liknande fragment påträffats. Ett av de äldsta missalebladen i Oslo anses numera vara skrivet av samma skrivare som skrev vårt äldsta missale, kallat Mi 1. De är alla enspaltiga mässböcker, fullmissalen, med enkel dekoration. De representerar en boktyp av vilka det inte finns så många tidiga exemplar bevarade på kontinenten eller ens i England, där reformationen gick mycket hårdare fram och medförde en omfattande slakt på katolska mässböcker. Fragmentmaterialet innehåller också en rad tidiga fragment från Tyskland, bl.a. ett evangeliarium från 1000-talet, och ett tiotal fragment från 1000-talet med tysk neumnotskrift.

Både de engelska och de tyska fragmenten är intressanta i samband med svensk missionshistoria. Ny forskning kring kristnandet har lett till att gamla teser omprövats. En äldre forskningstradition, präglad av Rimberts och Adam av Bremens skildringar, betonade en tysk dominans alltsedan Ansgars mission under 800-talet. Denna syn har ersatts av en ny, där influenser från andra håll betonas mer än tidigare, särskilt från England. Engelsmännen spelade en avgörande roll i det tidigaste missionsskedet, medan tysk påverkan möjligen gjorde sig gällande i samband med kyrkans organisering under 1100- och 1200-talen. Här kan fragmenten bli viktiga i kommande forskning.

En stor mängd fragment finns också från 1100-talets slut och 1200-talets början. Flera frågor kan ställas beträffande denna grupp. Kan det stora antalet ha samband med tillkomsten av många sockenkyrkor under just denna tid? Avspeglar även fragmenten det expansiva skedet med sockenbildning, tiondesättning och stiftsorganisation? Förekom det en omfattande import av gudstjänstböcker till de nya kyrkorna? Frågor av detta slag har knappast diskuterats alls utifrån fragmentmaterialet.

Den engelske kyrkohistorikern John Toy har inriktat sig på engelska helgon som förekommer i fragmentmaterialet före 1200. Han har visat på ett femtiotal engelska helgon som är exklusivt engelska och inte finns i övriga Europa. Flera av dem firades i Norden med särskilda mässor och officier som inte finns i England. Det viktigaste exemplet är Botulf, ett relativt obetydligt lokalt helgon från East Anglia, vars kult spred sig över hela Norden och firades ända fram till reformationen. Ett annat helgon är Dunstan av Winchester, vars kult nämns i många nordiska fragment, men i England endast förekommer i Winchester. Ett tredje fall är Erkenwald som i England firades enbart i London men här finns med ovanliga böner och sånger. Förekomsten av så många engelska helgon tyder på en spridning av helgonkult till Sverige. Samtidigt finns här också exempel på böcker som måste ha importerats.

Beträffande en inhemsk bokproduktion kan man knyta an till den engelske paleografiexperten Michael Gullicks undersökningar av de svenska fragmenten. Han särskiljer först en grupp om 15 handskrifter från 1100-talet som säkert skrivits av engelska skrivare. Mer uppseendeväckande är att han urskiljer en grupp bestående av två stora biblar, två missalen och ett lektionarium, alla skrivna under senare delen av 1100-talet. De uppvisar så många gemensamma drag att Gullick antar att de skrivits av samma skrivare eller grupp av skrivare, helt klart inte i England utan troligen i Sverige. Pergamentet i biblarna är ett särskilt tjockt pergament som inte alls liknar det engelska. Däremot överensstämmer pergament och skrift rätt väl med de 11 bevarade svenska inhemska diplomen från tiden före 1200 i Riksarkivet. Vissa skriftdrag i gruppen tyder på cisterciensisk proveniens, och fem av de svenska diplomen är också skrivna för cisterciensiska kloster. Gullicks slutsats är att det måste röra sig om en tidig svensk bokproduktion, möjligen knuten till de äldsta cistercienserna. Gullicks resultat är synnerligen intressanta, särskilt om man tänker på att den hittills äldsta kända svenska boken är Vallentunamissalet daterat till omkring 1200.

Just materialets stora omfång ger stora möjligheter för bokhistorisk forskning. Även om bokfragmenten som användes till omslag utgör ett urval av de en gång existerande böckerna, så är de tillräckligt många för att man ska kunna dra mera generella slutsatser om svenska medeltida bokbestånd. Det blir också möjligt att spåra förekomst och spridning av väsentliga texter, t.ex. juridiska och teologiska, som är viktiga tecken på landets kulturella utveckling och på våra förbindelser med den medeltida europeiska bildningen.

Två exempel kan ges på forskare som redan lagt fram tankar på detta område. Den ene är dr Martin Bertram från Rom, expert på den kanoniska rätten. Han menar att samlingen av juridiska fragment är helt unik genom sitt stora antal och genom att de visar på en omfattande spridning av lagsamlingar också till Sverige. Det finns fler dekretalsamlingar i det svenska fragmentmaterialet än i flertalet europeiska länder, menar han.

Den andre är dr Felix Heinzer, handskriftsbibliotekarie i Stuttgart och expert på liturgiska handskrifter i medeltidens Tyskland. Det som överraskade honom var det stora antalet breviarier som finns i fragmentsamlingen, omkring 2 000 olika, nästan samtliga med notation och i stort format. Sådana stora breviarier användes på kontinenten endast för bruk i katedraler och klosterkyrkor som hade de stora musikresurser som behövs för att använda dem fullt ut. I Sverige var antalet domkyrkor och kloster däremot alltför litet för att de ensamma skulle ha kunnat inneha alla dessa breviarier. De var, som vår svenska liturgihistoriske nestor Sven Helander sagt, en för stor kostym för en sockenkyrka som oftast hade bara en enda kantor eller klockare. Förvärvade stiften dessa stora breviarier, även om de var överdimensionerade för sockenkyrkorna? Även här återstår många frågor att lösa för kommande forskning.

Fragmentmaterialet erbjuder självfallet också nya möjligheter att studera den litugiska utvecklingen i de svenska medeltida stiften. Sven Helander har publicerat en studie över Uppsalastiftets liturgi där fragmenten spelar en mycket stor roll. Andra stift som Västerås, Strängnäs och Skara har hittills mest studerats utifrån de svenska stiftstrycken från 1400-talets slut, endast mer sällan utifrån fragmenten. Det nya materialläget med fragmenten innebär för forskningen en kvantitativ mång-dubbling av källorna. Tidig medeltid blir mera åtkomlig och längdsnitt blir möjliga att göra. De nordiska helgonens introduktion och genomslag i liturgin kan följas mer i detalj än tidigare, något som Helander visat med exemplet Erikskulten i ärkestiftet. Möjligheterna till studier av enskilda liturgiska element har ökat drastiskt.

Flera musikvetare som arbetat med medeltidens svenska musik, har redan använt sig av fragmentmaterial, t.ex. Carl-Allan Moberg som undersökte svenska hymner och hans elev Ann-Marie Nilsson som studerat svenska helgonofficier. Den nu avslutade katalogen gör att källmaterialet vidgas mycket mer. Mobergs arbete om svenska sekvenser, det enda som hittills gjorts, bygger på endast 18 kompletta handskrifter, medan vi nu har flera hundra nya sekvenstexter. Ett unikt fynd av flerstämmig musik som vi gjort väcker frågan om sådan exklusiv musik framförts även i medeltidens Sverige, och en utgåva av fragmenten förbereds. Ann-Marie Nilsson, som nyligen utgivit Eriksofficiet och de två Birgittaofficierna på grundval av bl.a. fragmenten, kommer också i fortsättningen att använda fragmentmaterialet för forskningar kring övriga svenska helgonofficier.

I fragmentmaterialet finns drygt 600 fragment, använda till fogderäkenskaper från de områden i Baltikum, dvs. Estland och norra Lettland, som låg under svenskt styre från 1560-talet till 1630-talet. Även om flertalet är liturgiska, skiljer de sig till stor del från materialet på det rikssvenska området. Liturgiskt hörde Baltikum till en östlig tradition där missionen ursprungligen kommit från tyskt område. Därför är den gotiska notskriften, den gängse notskriften i Tyskland, mycket vanlig i baltiska fragment av musikböcker. I Sverige var kvadratnotationen däremot helt och hållet dominerande under medeltiden.

En parallell till de baltiska fragmenten är de fragment som skrivits på kyrkslaviska och som påfallande ofta använts till räkenskaper från södra Finland, Baltikum och Ingermanland. Dessa fragment kommer vanli-gen från s.k. prologhandskrifter, dvs. böcker med helgonlegender avsed-da för läsning i kloster. Många av dessa böcker är skrivna på 1200- och 1300-talen. Även om omständigheterna är oklara, talar det mesta för att svenskarna kommit över böckerna i samband med den svenska ockupationen av delar av Ryssland från 1580-talet och in på 1600-talet. Slavistprofessorn Lars Steensland i Lund har intresserat sig särskilt för de kyrkslaviska fragmenten och arbetar på en katalog över samtliga sådana fragment i Sverige. Han har omvittnat att det finns ett stort intresse för dem även från ryska forskares sida.

Sedan projektets start har vi haft kontinuerliga kontakter med nordiska kolleger på fragmentområdet och också kunnat dra fördelar av det fragmentmaterial som finns i Helsingfors, Oslo och Köpenhamn. Att det finns ett historiskt nära samband med det finska fragmentmaterialet har jag redan tidigare berört, och en samverkan mellan Helsingfors och Stockholm är synnerligen angelägen ur båda ländernas synpunkt. Många handskrifter, både liturgiska, juridiska och teologiska, har blad i båda länderna. I Oslo har ett katalogiseringsprojekt av de norska fragmenten startats, som använder samma databas som i Stockholm. I Danmark har dr Knud Ottosen nyligen presenterat en internetbaserad katalog med bilder över danska liturgiska fragment i det danska Riksarkivet. Det är ett mycket intressant projekt som ger stora möjligheter till komparation över gränserna. Liturgihistoriskt finns det också många beröringspunkter mellan det gamla danska Lundastiftet och t.ex. Linköpings stifts liturgi.

Avslutningsvis vill jag bara citera Kerstin Abukhanfusas slutord i boken Stympade böcker, där hon skriver att den färdiga katalogen ”sätter punkt för ett nästan hundra år långt kapitel i pergamentomslagens historia. Nu börjar alltså ett nytt. Förhoppningsvis ska nästa kapitel komma att innehålla många intressanta forskningsredovisningar – och även en eller annan utställningskatalog. Ty de märkvärdiga bladen kring fogdarnas räkenskaper vet att tala till både lärd och lekman – och de utgör ett kulturarv som utan överdrift tillhör hela Europa.”

Artikelförfattaren är docent i historia och förste arkivarie vid Riksarkivet.

Litteratur

Medieval Book Fragments in Sweden. An international seminar in Stockholm 13–16 November 2003 (ed. Jan Brunius). KVAAH konferenser 58. Stockholm 2005.

Kerstin Abukhanfusa, Stympade böcker. Märkvärdiga blad ur svensk bokhistoria. Stockholm 2004.

För bilder hänvisas till den tryckt upplagan.