Judar och kristna

Den ömsesidiga relationen mellan kyrkan och judenheten var redan från början ambivalent. Från Israels hus utgick Jesus, Maria, alla apostlarna och de första kyrkorna. Å andra sidan var det enligt Johannesevangeliet judar som lät korsfästa Jesus, och dessutom (vilket var än värre för kyrkofäderna) vägrade judarna att erkänna ”sin köttslige broder Jesus” som världens frälsare. Utan Jesus funnes ingen kristendom. Ändå förblev Jesus själv en from jude till sitt sista andetag.

”Frälsningen kommer från judarna” heter det i Johannes 4:22, men strax därpå, i 8:44, står det att de ”har djävulen till fader”. Farisélärjungen Paulus skrev i 1 Thess. 2:15 att judarna ”trotsar Gud och är fiender till hela mänskligheten”, men i Rom. 11:28 sade han att ”ser man till utkorelsen är de hans (Guds) älskade, för fädernas skull”.

De kristnas ambivalenta attityd

Dessa är de motsägelsefulla ledmotiven i Nya Testamentet, som dokumenterar den djupgående ambivalensen i de kristnas attityd till judenheten. A ena sidan utvecklades på etthundratalet en platonsk kärlek till det abstrakta Israel som ”skriftens folk”. Å andra sidan utvecklades en fiendskap till de ”otrogna judarna” – därför att de i tretusen år höll fast vid sin tro, mot de ”förrädiska” judarna – därför att en viss Judas sades ha sålt sin herre för trettio silverpenningar, samt mot ”gudsmördarna” – därför att det fjärde evangeliet lägger den huvudsakliga skulden till Jesu död på hans egna trosfränder.

Denna hatkärlek har präglat arton seklers judiskkristen alienationshistoria. Under denna långa tid förekom visserligen skendialoger, dubbelmonologer och uppvisningsdisputationer, som en triumferande kyrka arrangerade som uppbygglig underhållning bara för att brännmärka den äldre tron och förhärliga den egna, med hjälp av rädda och värnlösa judar.

Först under vårt sekels andra hälft har det kommit tveksamma men ärliga ansatser till en äkta dialog, som än i dag präglas av två historiska händelser: nazisternas judeutrotning, som mitt i ett döpt Europa berövade var tredje jude hans eller hennes av Gud givna rätt att leva, och grundandet av staten Israel.

Vad beträffar massmorden, talar Kung för många kristna när han skriver:

”Det nazistiska folkmordet var ett verk av en gudlös förbrytare, men utan den kristna judefientlighetens nästan tvåtusenåriga förhistoria skulle det ha varit omöjligt. Ingen av nazisternas antijudiska åtgärder var ny – varken den obligatoriska judestjärnan, förbudet mot blandäktenskap, plundringarna, fördrivningarna, massakrerna eller kremeringarna. Allt detta förekom redan på den kristna medeltiden och på den kristna reformationstiden. Efter Auschwitz går detta inte längre att släta över. Kristenheten slipper inte längre ifrån att erkänna sin skuld.”

Av detta följer det J. B. Metz sade:

”Vi kristna kommer aldrig mer förbi Auschwitz. Över Auschwitz kan vi inte längre höja oss ensamma, utan bara tillsammans med Auschwitz offer. Detta är roten till det judiskt-kristna oikoumene.”

Efter andra världskriget, 1948-1982, publicerades mer än femtio kyrkliga deklarationer om förhållandet mellan kristendom och judendom, alla i syfte att förbättra relationerna mellan de båda bibliska religionerna.

Men innan vi diskuterar de kyrkliga urkunderna, måste vi ställa den grundläggande frågan vad den judisk-kristna kontroversen egentligen handlar om. Vattendelaren är sex kristna teser, som tillhör nästan alla kyrkors traditionsgods.

1. Den i den judiska Bibeln förebådade Messias var Jesus från Nasaret, korsfäst under Pontius Pilatus.

2. Israels ställning som det utvalda folket har efter förkastelsen av Jesus och dennes korsfästelse övergått till kyrkan, som numera är ”det sanna Israel”.

3. Som straff för Jesu korsfästelse förstördes Jerusalem år sjuttio och förskingrades judarna, som uttryck för att Gud förkastat Israel.

4. Den judiska ”lagen” har, enligt Paulus, ersatts av tron på Jesus Kristus, och därmed upphävts. 5. Missionsbefallningen i slutet av de båda första evangelierna gäller ”juden främst, men också greken” (Rom. 1:16, 2:9), och då ju ”hos ingen annan” (än Kristus) ”finns frälsningen” (Apg. 4:12), så är massdop enda lösningen på judefrågan.

6. Då Jesus skall ha sagt att ”ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh. 14:6), så gäller sedan kyrkofadern Tertullianus det absoluta anspråket ”utom kyrkan ingen frälsning”.

I fråga om alla sex tvistefrågorna har dialogen mellan judar och kristna under de senaste trettio åren lyckats göra klyftan mindre, ta udden av konflikter och verka för en försiktigt närmande – relativt litet med tanke på de mål man föresatt sig, men ändå mycket mer än under de nästan tvåtusen år som förflöt från det att vägarna skildes och fram till andra världskriget. I alla dessa försök var det aldrig fråga om synkretism, och inte heller om ett återvändande till judekristendomen.

Upptakten kom med Andra Vatikankonciliet och dess hårt omstridda dokument Nostra Aetate (paragraf fyra), som kom till tack vare den oförglömlige påven Johannes XXIII. Trots sex nyformuleringar efter varandra, en del beklagliga strykningar och en urvattning av innehållet, så skedde äntligen det länge emotsedda återupptäckandet av judarna och judenheten – både av deras egenvärde och av deras betydelse för kyrkans självförståelse. Dessa dokument handlar framför allt om tre huvudpunkter: betonandet av kyrkans andliga frändskap med judenheten genom ursprunget i Abraham, förkastandet av alla former av antisemitism och en uppmaning till prästerna att inte förfalska det kristna budskapet genom angrepp mot judar.

Medansvar i judeutrotningen

Ett genomgående ledmotiv i alla kyrkliga urkunder är det enhälliga förkastandet av judefientligheten såsom varande oförenlig med Jesu kärleksbudskap. Däremot skiftar dokumenten i fråga om erkännandet av sammanhanget mellan kyrklig judefientlighet och nazistisk antisemitism, och i fråga om hur stort medansvar de kristna har i utrotningarna. En långt gående bekännelse gjordes av de tyska katolska stiftens gemensamma synod i Wärzburg 1975:

”Vi är det land vars senaste politiska historia förmörkas av försöket att systematiskt utrota det judiska folket … Den praktiska ärligheten i vår vilja till förnyelse beror också på erkännandet av denna skuld och beredskapen att smärtsamt lära av denna vårt lands skuldhistoria, och även vår kyrkas.”

I dokumenten ser man en relativ enighet om erkännandet av det bibliska Israel som det gamla förbundets folk och som de först utvalda, i vilkas arv det nya förbundets kyrka har del. Olika attityder framträder dock i bedömningen av kyrkans förhållande till den nuvarande judenheten. Man är visserligen överens om en viss (omstridd) kontinuitet mellan det bibliska Israel och dagens judenhet, men inte om huruvida även den sistnämnda skall betraktas som Guds utvalda folk.

EKD-studien från 1975 konstaterar bara att judar och kristna ”båda uppfattar sig som Guds folk”, medan de franska biskoparna i sin deklaration från 1973 konstaterar att det judiska och det kristna folket ”ömsesidigt ifrågasätter varandra”, men att likväl är ”Israel och kyrkan inte två institutioner som kompletterar varandra”. I samband med dialogen med judendomen uppfattas frågan utifrån ”Gamla Testamentet” som det ”gemensamma bibliska arvet”. Vissa dokument manar kyrkan att tänka igenom sin uppfattning av utvaldheten, med tanke på judenhetens existens.

Även den nuvarande judenhetens torafromhet erkänns som fullvärdig, varvid dokumentet från de tyska katolikernas samtalsgrupp för judar och kristna från 1979 tog ett viktigt steg vidare:

”Genom juden Jesus fortsätter toran att verka i kristendomen. Genom honom har den givits åt de kristna för att de skall förverkliga sig, som Guds löfte och befallning.”

En viktig tanke, som i Andra Vatikankonciliets deklaration tyvärr bara far ett förkortat uttryck, är att judarna frikänns från den traditionella anklagelsen att de är ”gudsmördare”. Den del som den tidens judar, hade i den skulden skall nu inräknas i hela mänsklighetens allmänna skuld, som Jesus till fullo har sonat.

Ett alldeles särskilt problem är existensen av den moderna staten Israel och dess möjliga teologiska betydelse. De flesta dokumenten slingrar sig förbi frågan, men några ser i staten Israels grundande ”ett tecken på Guds trofasthet”, medan andra kopplar samman ”judarnas hemkomst” med en uppmaning till fred med araberna. Slutligen spelar även ”judemissionen” en viss roll i deklarationerna. För världskyrkokonferensen i Amsterdam 1948 var det fortfarande självklart att missionsbefallningen också gällde judarna. I de nyare deklarationerna har denna uppfattning ändrats avsevärt. De franska biskoparna (1973) utesluter uttryckligen avsikten att omvända vid möten mellan judar och kristna, eftersom det judiska folket ingår i ett ”evigt förbund”, utan vilket det ”nya förbundet” inte skulle kunna existera.

De flesta kristna ställningstagandena till förhållandet mellan kyrkan och judenheten utgår i enlighet med det nytestamentliga uttalandet från en dialektisk förutsättning: Å ena sidan har det gamla Israels tid som utvalt gudsfolk avlösts av Kristi vittnesbörd och kyrkans tid. Å andra sidan är dock Israels utvaldhet ”orygglig”, eftersom Gud inte sviker sina löften.

Beträffande Jesu judiskhet kom det hittills tydligaste uttalandet från de tyska biskoparna: ”Den som möter Jesus Kristus, möter judenheten.”

Denna inledande sats i Tysklands katolska biskopars senaste deklaration den 28 april 1980 har även påven skrivit under på, vid sitt besök i Mainz 1980. Viktigt är här också att det inte är tal om en judisk elit eller en del av judenheten, utan bara om ”judenheten” i all dess globala mångstämmighet, liksom betonandet av ”Jesus Kristus”. Härmed blir Jesu judiskhet äntligen till en oavvislig del av kristologin.

Avvecklandet av fientliga bilder

Så långt i stora drag det nuvarande läget. Alla deklarationer löper risk att sluta i kyrkliga arkiv, bibliotek och doktorsavhandlingar. En av dialogens huvudmål lär väl vara att verka för en ny öppenhet på basnivån. Någon brist på hinder finns det sannerligen inte. Den goda viljan förenas på båda sidorna ofta med en stor naivitet och ovetskap om historisk bakgrund, sociologiska samband och punkter som är känsliga för motparten. Ytterligare ett hinder är mångsidigheten och oöverskådligheten i dialogansatserna, som sker på de mest skilda nivåer.

Varken kristenheten eller judenheten är enhetlig, utan det rör sig snarare om lösa takorganisationer under vilka man i båda lägren finner en brokig mosaik av trosstrukturer, teologiska attityder och andlighetsformer. Resultatet blir en splittring av nästan alla judisk-kristna frågeställningar.

Av de assymetrier som komplicerar dialogen, skall bara den viktigaste nämnas: Medan den kristne då han tänker på sin tro nödvändigtvis måste stöta på judenheten, som knappast saknas på någon sida i hans kyrkliga kanon, så möter mången jude kristendomen bara som ”omvärld”: som tidigare förföljare, som ”dotterreligion” eller, i bästa fall, som en historiskt intressant gren på Israels stam.

Det finns också på judiskt håll många som ställer sig avoga till en dialog med kristna. Med dem borde man helst diskutera praktiska frågor, heter det ofta, som till exempel bekämpandet av antisemitismen eller stödet åt staten Israel. Vad därutöver är, som till exempel konferenser eller gemensamma bibelstudier, det är antingen en privat hobby eller förtäckt judemission – och i båda fallen farligt, eftersom det kan gynna assimilation, blandäktenskap och de judiska traditionernas förfall.

Judisk kraft att hoppas

Att en dialog ändå har kommit till stånd, trots alla dessa hinder, och att den beslutsamt förs vidare av en liten men fast besluten minoritet av kristna och judar är näst intill ett under. Vilka är de samtalspartners som för dialogen? En handfull vetenskapsmän, följda av vetgiriga med den mest skiftande bakgrund och utbildningsnivå. Vad är hemligheten bakom den judiska kraften att hoppas? Hur har ”det minsta av alla folk” klarat av att överleva den längsta rad av omänskligheter som människor någonsin vållat sina medmänniskor, bara för att grunda en ny stat? Hur kunde världshistoriens klassiska minoritet på ett avgörande sätt prägla två världsreligioner, och i stor utsträckning påverka ett halvt dussin ideologier? Är judarna ”det verkliga gudsbeviset”, som Karl Barth hävdat?

Det som gör dessa kristna frågor så explosiva är den insikt som så småningom håller på att växa sig starkare, att ingen kristen kan förstå sin tros historia utan att lära känna kyrkans judiska rötter, som långt ifrån är några museala antikviteter utan som gång på gång dyker upp i hennes liturgi, skriftläsningar, trosbekännelse och katekes, så snart man vill lägga märke till dessas judiska och jesistiska ursprung. Analogt därmed utvecklas i judiska akademikerkretsar en fördomsfri nyfikenhet på de grenar och kvistar som vuxit fram ur deras ”ädla olivträd”. (Rom. 11:24. 1981 års översättning har ”odlat olivträd”, vilket kanske inte är lika smickrande som 1917 och den tyska. Ö.a.)

Ville Jesus det, eller blev han först senare till kristalliseringspunkt för den hedniska världens tusen ouppfyllda förhoppningar? Är det i sista hand tack vare honom som toran, Tio Guds Bud och kärnan i budskapet från Israels profeter kommit att ingå i Västerlandets trostradition? Är allt detta människoverk, eller kan det ingå i Guds frälsningsplan? Till denna ömsesidiga nyfikenhet, som inte längre låter sig nöja med gamla klichéer, utan som försöker förstå de annorlunda troende i deras äkta identitet, hör också ”dialogens tre dimensioner”, som påven beskrev dem vid sitt besök i Tyskland, 1980:

”Den första dimensionen, nämligen mötet mellan det av Gud aldrig uppsagda Gamla Förbundets gudsfolk och det Nya Förbundets, är samtidigt en dialog inom vår kyrka, så att säga mellan första och andra delen i hennes bibel … En andra dimension – den egentliga och centrala – är mötet mellan dagens kristna kyrkor och dagens folk i det förbund som slöts med Mose … Också en tredje dimension skulle jag vilja nämna i korthet: judar och kristna har som Abrahams söner kallats att vara till välsignelse för världen, genom att tillsammans verka för fred och rättvisa bland alla människor och folkslag . . .”

Detta är det eftersträvansvärda målet, som dock ännu ligger mycket fjärran. Bland de resultat som redan har uppnåtts kan nämnas textrevision i kristna liturgier (som formuleringen om de ”otrogna judarna”, som äntligen strukits ur långfredagsliturgin), början till en utrensning av judefientliga beskrivningar ur kristna skolböcker, liksom av uttryck som ”schackrarjude”, ”ockrarjude”, ”den vandrande juden” och många andra ur lexika och uppslagsverk. Mindre märkbart, men lika viktigt, är att de sociala relationerna långsamt börjar bli mindre stela.

Ändå visar gamla inrotade floskler som ”gudsmordet”, ”judaslönen”, ”öga för öga, tand för tand” som ”judisk vedergällningsmoral” och den så kallade ”senjudendomen” samt de illa förtalade ”fariséerna” sig vara ytterst seglivade. Samma sak gäller ”Gamla Testamentets hämnande gud”, Moses ”lagreligion” och påståendet att Jesus skulle ha uppfunnit ”kärleken till nästan” i kontrast med judendomen. Vid universiteten finns till och med en teologisk saklig judefientlighet som principiellt aldrig konsulterar några judiska kommentarer vid skrifttolkningen, som studerar den hebreiska bibeln utan att bry sig om hur judarna själva uppfattar den, som utan frågor övertar ”förkastandet av Israel” och Kristus som ”slutet på lagen”, men som samtidigt sjunger ”dotter Sion, fröjda dig” som kristen kyrkovisa.

För att ersätta skenekumenikens pseudodialog med ett äkta samtal, behövs framför allt en ömsesidig beredskap att öppna sig för den andra, att verkligen lyssna på allt det som driver honom, att lära sig någonting mer av honom, och att om nödvändigt tänka om.

Varför behöver vi alltså trosdialogen? Den kristne för att upptäcka sina egna rötter, för att lära känna Jesus som jude och för att bättre förstå sitt nya testamente i all dess hebreism. Juden för att förkunna sitt uppdrag, sitt trosbudskap, för att bli rättvis och för att främja det oikoumene av alla gudfruktiga, som är den hebreiska bibelns profetiska slutmål:

”Se, då skall jag giva åt folken nya, renade läppar, så att de allasammans åkalla HERRENS namn och endräktigt tjäna honom.” (Sef. 3:9)

Båda behöver vi likväl dialogen som en judenhet och kristenhet som lever utifrån sitt ursprung och som tar sitt eget väsen på allvar, för att lära i samtalets jag och du, utan att försöka utplåna eller kringgå olikheterna som gör judarna till judar och de kristna till kristna.

Framför allt behöver vi dock dialogen för att gemensamt uppfylla vår bibliska uppgift, som i dag mer än någonsin går ut på att bevara den skapelse som anförtrotts oss, att överallt värna människovärdet och de mänskliga rättigheterna och att bygga upp den schalom som är beredd att ta udden av våra dagars hotande krigsfara genom att leva i föredömlig harmoni och försonad endräkt i mångfalden. Detta är prövostenen för vår tro på Bibelns gud. Här ligger den trefaldiga utmaningen för morgondagens dialog mellan kristna och judar. Eller vill vi hellre ta risken att krympa samman till isolerade öar av tro i en ocean av apati, ateism och likgiltig materialism?

Övers. G. Gällmo

Ur: Evangelische Kommentare okt. 1984