Hårddata i religionsundervisningen

Att vara katolik är att vara infogad i en tradition, som rymmer mängder av kunskap. Det handlar om bibel och troslära, om hur man går i mässan, ber eller biktar, det handlar om påven, om kyrkan och helgonen. Ingenting av detta kan man undgå att komma i beröring med, om man lever ett katolskt liv.

I en genuint katolsk miljö får man mycket av detta gratis. Från tidiga barnaår blir man integrerad med traditionen, så att den blir en del av ens eget liv. Det finns många människor världen över som lever i traditionen, men som skulle ha svårt att redogöra för den, om man frågade dem. Det kanske inte spelar så stor roll för dem själva. Däremot är det ett allvarligt hinder, om de har uppgiften att föra traditionen vidare till sina barn. Kunskap kan ingen vara utan.

Mera kritiskt blir det i en miljö som den svenska, där katolikerna är i minoritet. För många katolska dagisbarn och grundskoleelever är den svenska miljön den normala och den katolska något annorlunda, som föräldrarna har i sitt kulturella bagage. Det är inte bara så att omgivningen är okunnig om det katolska. Förutsättningen för att man överhuvudtaget skall förstå kristen tro försämras snabbt på många håll. För många invandrare är det en upplevd verklighet att anpassningen till den svenska miljön också betyder ett farväl till tron. Många katolska föräldrar oroar sig med all rätt för sina barns religiösa framtid.

Den amerikanske sociologen Peter L Berger har ofta framhållit hur svårt det är för en åskådning eller en livshållning att bevara sin trovärdighet, då den befinner sig i minoritetsställning. När omgivningen är oförstående eller fientlig fordras det åtskillig inre styrka för att man inte skall ge upp den egna positionen. Inte minst har barn och ungdomar ett starkt behov av att ”vara som andra”. Det tycks idag vara mer regel än undantag att barnen bryter med föräldrarnas livsmönster, när omgivningen, t.ex. kamrater och lärare, hyllar helt andra ideal. Det till synes så toleranta svenska samhället är i själva verket mera fientligt mot avvikare än många andra demokratier. Det fick kanske sitt mest flagranta uttryck, när Sverige en gång vägrade att ratificera Europarådets paragraf om föräldrars rätt att uppfostra sina barn enligt sin religiösa och filosofiska övertygelse (se Signum nr 6, s 142).

Omgivningens tryck tvingar därför katolikerna att ta ställning och att veta varför de själva vill höra till katolska kyrkan. Det finns också en välvillig nyfikenhet från svenskars sida, en önskan att få veta vad katolska vänner egentligen tror. För att de skall kunna få svar, fordras det naturligtvis en katolsk troskunskap.

Troskunskapen är inte alltid imponerande bland katolska ungdomar i dagens Sverige. Det hände i en katolsk församling i Sverige på 70-talet att man gjorde en utvärdering av undervisningen i församlingen. Man fann då att en stor del av barnen, också i de högre årsgrupperna, varken kunde Fader vår eller Hell dig Maria. Trosbekännelsen, tio Guds bud eller de sju sakramenten lönade det sig inte att fråga om.

Detta var nu inte speciellt obegåvade eller ofromma barn. Bakom låg en tendens som rådde under 60- och 70-talen att ta lätt på inlärningen och i stället inrikta sig på att skapa positiva attityder mot kyrkan. I vårt bakåtperspektiv måste vi säga att det försöket misslyckades. I en vällovlig önskan att göra tron mindre teoretisk och mera levande, hade man i stället utarmat den och berövat barnen väsentliga livsvärden. Med få undantag förlorade barnen kontakten med kyrkan efter konfirmationen och syns väl knappast till i en katolsk mässa idag.

De antiteoretiska strömningarna hos 60- och 70-talets pedagoger – nu ofta ovänligt betecknade som ”flumpedagogik” – har sitt finger med i spelet. Men det finns i längre perspektiv en misstro mot teoretisk kunskap på det religiösa området, som sträcker sig tillbaka till 1800-talet. Sedan Friedrich Schleiermacher förvisade religionen till känslans domäner har många – särskilt på protestantiskt håll – gärna tagit avstånd från det fixerade trosinnehållet. Mot ”de döda dogmerna” har man ställt det etiska livet och särskilt Jesu kärleksbud. Detta fick sitt officiella genomslag i Sverige 1919, när folkskolan fick ny undervisningsplan. Här försvann Luthers lilla katekes, och i stället fick man en etisk undervisning, grundad på Bergspredikan. Det sätter fortfarande sin prägel på svensk kristendomsuppfattning.

Den tidigare perioden beskrevs nu – med rätt eller orätt – som en oändlighet av själlöst katekes- och psalmboksrabbel. Vad det nu gällde var att i stället skapa en etisk och kärleksfull attityd genom samtal. Resultatet blev den moraliska snedtolkning av kristendomen som ännu råder hos många svenskar. Också när individualetiken har bytts mot en socialetisk och politisk tolkning är slagsidan densamma.

I den nya grundskolan på 1960-talet fick bibeln en svagare ställning än förut. Nu kom i stället de s.k. livsfrågorna i centrum. Det visade sig att det gick utmärkt att hålla lektioner om liv och död, om kärlek och hat, om krig och fred utan att blanda in någon religiös tro alls. För en stor mängd elever, som redan vuxit upp i en avkristnad miljö, var detta säkert en befrielse. Men också bland medvetet kristna i Sverige kom livsfrågeresonemangen att uppfattas som en normal form av religionsundervisning, t.ex. vid den protestantiska konfirmationsläsningen. Det finns därför en tendens att visserligen låta bibeln, Jesus eller kristna personligheter vara med bland stoffet men snarare som illustrationer än som något förpliktande. Kravet på att man skall tro

något bestämt är svårt att upprätthålla i dagens folkkyrka.

Också inom katolsk undervisning finns en allmän tendens att ersätta trosläran med bibelkunskap, detta som ett resultat av ett lovvärt nyintresse för bibeln. Eftersom bibelkunskapen under de sista årtiondena är svårt försummad i den svenska skolan har kyrkan också ett ansvar att förmedla kunskaperna om bibeln och kontakten med den. Men ur katolsk synpunkt kan bibeln aldrig ersätta trosläran. Som vi lätt kan konstatera leder nämligen en bibelcentrering lätt till att trons verklighet förläggs till det förflutna. Jesus framstår för många som en litterär figur snarare än som en levande verklighet. För katolsk tro är han den som är närvarande i mässans mysterium och som bor i de troendes hjärtan, och denna trons nu-aspekt kan inte tillåtas att gå förlorad. Utan den blir det verkligen frågan om döda kunskaper.

Det finns därför ett stort men inte alldeles artikulerat behov efter fasta kunskaper, ”hårddata” med en modern term, om vad den katolska kyrkan står för och vad dess medlemmar bekänner sig till. Bristen på en lättillgänglig vuxenkatekes är skriande. Bristen på kunskap om kyrkans lära och ordningar skapar nämligen inte friare människor utan osäkerhet också när man verkligen behöver trons och kyrkans hjälp i konkreta livssituationer. Och hur skall föräldrar som är okunniga om katolsk tro kunna fostra sina barn in i den?

Också för barnens del är det nödvändigt med enkla baskunskaper både om tron och om det kristna livet i dess olika aspekter. En sådan kunskap kan inte vara enbart livsåskådningsorientering. Det är frågan om att kyrkans levande tro skall kunna föras vidare och tändas i nya människors hjärtan. I vårt individualistiska klimat är tron som bekant en privatsak. ”Jag har min tro för mig” är en till leda hörd bekännelse. Men katolsk tro kan bara fungera i kyrkans gemenskap. Kyrkans tro är nämligen inte en fiende till den enskildes utan dess förutsättning. Tron, den formulerade tron på Jesus Kristus och på frälsningen genom honom i hans kyrka, är det klimat där den enskildes andliga liv kan få näring och växa.

En förnyelse av troskunskapen fordrar insatser på flera nivåer. Nog vore det t.ex. ett framsteg om det som i många andra länder blev möjligt att ge ut en skriftserie, där trons, bibelns och kyrkans basfakta kunde presenteras i en kortfattad och osofistikerad form.