Gammal teolog får ny tolkning

Till de mest kända författarna i den tidiga kyrkan hör Tertullianus, som verkade i Nordafrika under de första årtiondena av 200-talet. Man kallar honom ofta oegentligt för ”kyrkofader”, fastän han slutade sina dagar utanför den katolska kyrkan. Efter att ha anslutit sig till den icke-katolska väckelserörelse som kallades montanismen, hamnade han mot slutet av sitt liv i en ännu extremare sektbildning. Det hindrar inte att Tertullianus’ skrifter, både från hans katolska och hans montanistiska tid, har lästs och gett influenser hos senare tiders teologer. Inom den kristna idéhistorien har han dessutom kommit att spela en alldeles särskild roll. För att förstå den, måste vi börja längre fram i historien.

Den katolska synen på människans gudsrelation framställs i protestantisk dogmhistoria gärna som ett rättsligt förhållande. Gud ställer krav på människorna på ett sådant sätt att kraven i högre eller lägre grad kan uppfyllas. Bristande uppfyllelse kompenseras genom botinstitutet och avlaten, men människan har också möjlighet att vinna mer förtjänst inför Gud än vad han fordrar, och detta överskott blir då till en gemensam skatt för kyrkan att ösa ur (”överloppsgärningar”). Allt detta, som verkar ytterligt främmande för en nutida katolik, har sin grund i Luthers uppgörelse med sin tids occamistiskt präglade syn på gudsförhållandet och särskilt på boten.

Det är riktigt att rättsliga betraktelsesätt tidvis har spelat en viktig roll inom katolsk teologi, om också aldrig i en så renodlad form som protestantiska polemiker gärna har velat påstå. Den som i dogmhistorien brukar anges som upphovsmannen till detta är Anselm, ärkebiskop av Canterbury omkring år 1100. I sin bok Cur Deus homo? (”Varför blev Gud människa?”) uttrycker han sin bekanta försoningslära, som har spelat stor roll i senare teologi, både på katolskt och protestantiskt håll. Guds ära blir kränkt genom människans olydnad mot honom, och detta fordrar kompensation. Men i sin barmhärtighet utkräver Gud inte kompensationen, som han vet att människan aldrig skulle kunna ge honom. I stället blir han människa i Kristus. Och på så sätt kan han själv bära fram en gottgörelse, en satisfaktion för människornas synder. Det är alltså Gud själv som iscensätter och fullgör försoningsverket, men det tänks i det brutna rättsförhållandets kategorier.

Men man har nu inte nöjt sig med att se högmedeltiden som den period då gudsförhållandet börjar tolkas på rättsligt vis. Enligt en vida spridd uppfattning är detta juridiska betraktelsesätt rotat i den latinska teologin från dess första begynnelse, hos dess förste kände företrädare Tertullianus. Upphovet till denna teori är den store protestantiske dogmhistorikern Adolf Harnack. I sin bekanta Dogmengeschichte (redan i första upplagan 1886-90) påstår han att Tertullianus har föregripit Anselms satisfaktionslära genom att tolka gudsförhållandet som rättsligt bestämt. Påståendet har sedan upprepats av protestantiska forskare (och av en hel del katolska) ända till vår tid.

Så som Harnack och hans efterföljare framställer Tertullianus’ syn på gudsförhållandet, är detta bestämt av Guds krav på lydnad mot honom. Då människan bryter mot hans bud, fordrar han en ovillkorlig gottgörelse (satisfactio), som inom kyrkan har institutionaliserats i botens form. Genom botövningar kan människan skapa den förtjänst (meritum) som åstadkommer den fordrade gottgörelsen, och som till och med kan vända på skuldförhållandet, så att Gud blir rättsligt förpliktad att vedergälla människan för hennes goda gärningar. Det är alldeles klart att de som formulerat Tertullianus’ åskådning på detta sätt har inte bara haft Anselms försoningslära i tankarna utan också de speciella former som boten antog vid den tid då Luther riktade sina teser mot avlaten.

Sitt stöd för en sådan här tolkning av Tertullianus har man haft i hans eget språkbruk. Så t.ex. är satisfactio och meritum termer som förekommer hos honom (fastän de inte är några huvudbegrepp hos honom och framför allt inte används i kombination med varandra som i en del senare katolsk teologi). Detta har ofta tolkats så att Tertullianus skulle ha varit jurist från början och hämtat sin latinska terminologi från sitt tidigare näringsfång. Det fanns verkligen en jurist på denna tid vid namn Tertullianus, men det finns ingen anledning att betrakta de två som en och samma person.

Redan en ytlig betraktelse borde ge anledning till undran inför den harnackska bilden av Tertullianus. Om den rättsliga tolkningen av gudsförhållandet är så rotad i den latinska teologin, hur kommer det sig då att det dröjer 800 år innan den kommer till fullt uttryck hos Anselm? Man uppfattar visserligen de följande teologerna på latinsk mark, t.ex. Cyprianus och Augustinus, som bestämda av samma tänkesätt, men det ges ändå inte den extrema formulering som i framställningen av Tertullianus’ åskådning. På katolskt håll har man länge varit medveten om att det är något som inte stämmer här, och det är märkvärdigt att ingen har kommit på att granska materialet på nytt och undersöka i vad mån Harnacks tolkning håller streck.

Det katolska intresset för Tertullianus har i allmänhet legat på ett annat plan, nämligen på hans roll som skapare (eller medskapare) av det kristna latinet. Vi vet inte om Tertullianus verkligen är den som först har myntat den latinska teologins termer, men han är den förste som vi vet använder dem, och vi känner inte till någon som kan göra honom rangen stridig. Bland dem som har undersökt Tertullianus’ språkbruk (särskilt inom den s.k. Nijmegenskolan) finns inte någon undersökning av de föregivet rättsliga begreppen hos honom.

Det är i stället en ung svensk forskare, Gösta Hallonsten i Lund, som nu som den förste har gripit sig an med att studera Tertullianus’ bruk av satisfactio, centralbegreppet i den påstådda juridiska terminologin. Hans doktorsavhandling är en utomordentligt grundlig genomgång, där ställe för ställe diskuteras utifrån sin egen kontext. Hallonstens resultat är förödande för hela den forskningstradition som under det senaste århundradet har anammat Harnacks Tertullianusbild. Det är utomordentligt sällsynt att en svensk teolog idag går så till botten med ett väsentligt problem, som dessutom fordrar klassisk filologisk skicklighet. Metodiskt, om också inte innehållsligt, står Hallonsten på den grundliga tyska forskningens mark.

Att Hallonsten begränsar sig till ordet satisfactio (och t.ex. bara i förbigående behandlar meritum) har enbart skett av utrymmesskäl. Vi vet redan att fortsatta undersökningar kommer att publiceras av honom. Men redan det som nu har skrivits visar med all tänkbar tydlighet på hur bräcklig den traditionella protestantiska Tertullianusbilden är och hur obetänksamma de katolska forskare har varit som i pur vördnad inför Harnack har tagit hans teorier till sig.

För att enkelt försöka sammanfatta de mycket sofistikerade resonemangen hos Hallonsten: Ett ord som satisfactio i latinet har ett brett spektrum av betydelser, från återställandet av en bruten vänskap till ersättning i samband med en rättslig uppgörelse. I detta spektrum intar de rättsliga begreppen inte den viktigaste platsen. Det finns inte någon anledning att tolka ordet satisfactio rättsligt, om inte kontexten ger anledning till det. Och detta gör nu inte kontexten hos Tertullianus. Den lexikaliska grunden, som är den enda som den harnackska uppfattningen vilar på, håller inte för den juridiska satisfaktionslära som man har byggt på den. Allra minst finns det anledning att tro satisfactio vara hämtat från den romerska rätten.

Inte heller tyder Tertullianus’ framställning av boten (i skriften De paenitentia) på någon juridisk grundåskådning. Tertullianus framstår som en i stort sett konservativ teolog, som reproducerar den uppfattning som var rådande hos de grekiska kristna författarna före hans tid.

Hallonstens undersökning innebär alltså att man måste formulera om Tertullianus’ teologi, främst på tyskt protestantiskt håll, men också bland de andra som fört idéerna vidare. Det innebär naturligtvis inte att undersökningen är slutgiltig och alla problem lösta. Det skarpa focus, som man tidigare menade sig kunna fånga Tertullianus i, har nu blivit betydligt mera suddigt. Hallonsten har lyckats falsifiera bilden av Tertullianus som besatt av juridiska tankegångar, men detta skapar inte i och för sig en positiv motbild. Att bygga upp en alternativ syn på Tertullianus är en annan historia, som fordrar långtgående undersökningar, och som inte gärna kan utföras av en enda person. (Tertullianus har nämligen en stor produktion, han är ohyggligt svårläst och skriver ett latin som har fatt många forskare att tappa modet.) Man kan inte heller utesluta att också rättsliga resonemang kan förekomma hos honom, även om de inte alls dominerar som det tidigare sagts.

Vid själva disputationen kom en sådan fråga upp, som dock inte gäller satisfactio utan debitor, ”gäldenär”. ”Bonum factum deum habet debitorem, secuti et malum”, säger Tertullianus i De paenitentia 2.llf. (Jfr Hallonsten, s 132f.) ”Den goda lika väl som den onda gärningen har Gud som gäldenär.” Det betyder här otvivelaktigt att Gud vedergäller goda lika väl som onda efter deras gärningar. Ordet debitor kan ge intrycket av att Gud skulle vara förpliktad till att löna goda och onda. Men Tertullianus utför aldrig ett sådant resonemang, och också detta ord tycks ha en rätt vag betydelse här. Det är sådant som Hallonsten säkert återkommer till

Det händer sällan i våra dagar att en teologisk doktorsavhandling i Sverige ger internationellt genljud. Det kommer Hallonstens undersökning utan något tvivel att göra, inte minst som han har utlovat att återkomma till problemet i framtiden. Lundensisk teologisk forskning är bara att lyckönska.

Gösta Hallonsten: Satisfactio bei Tertullian. Uberprufung einer Forschungstradition.

Diss. Lund, CWK Gleerup 1984.