Judisk kultur i Sverige och Finland i dag

Judisk kultur i Sverige – vad betyder den i dag? Finns den över huvud taget? Vid en snabb granskning måste man konstatera att den finns och att den i många avseenden frodas. Några exempel på detta är följande:

Det judiska museet som grundades via en stiftelse år 1987 kommer i år att flytta in i nya lokaler i en byggnad i Gamla stan i Stockholm i vilken det tidigare funnits en synagoga. Museet fick år 1994 pris som Årets museum av Svenska museiföreningen. Under 2016 färdigställdes också ett judiskt center, Bajit, i Stockholm. Där finns lokaler som inrymmer en skola, restaurang, kosherbutik, möteslokaler för föreningsverksamhet och kurser av allehanda slag. Nu finns också den judiska folkhögskolan Paideia som från och med 2018 på egen hand har en allmän kurs som ger motsvarande gymnasiebehörighet. Sedan tidigare arrangeras även ett stort antal kurser med diverse judiska ämnen och inriktningar såsom exempelvis dans, musik, historia, jiddisch och hebreiska.

Detta är bara ett axplock av vad som skulle kunna nämnas, och exemplen här är begränsade till vad som erbjuds i Stockholm. I dag finns det inte mer än tre judiska församlingar i Sverige; Stockholm, Göteborg och Malmö varav Stockholm är den största. Därtill kommer ett antal judiska föreningar på olika håll i landet. I dag finns det alltså inte mer än tre församlingar, men så har det inte alltid varit. Det har tidigare funnits församlingar i bland annat Norrköping, Sundsvall, Kalmar, Oskarshamn, Växjö, Halmstad och Karlstad.

Den judiska historien i Sverige började officiellt under Gustav III:s regeringstid. Tidigare hade det funnits judar i Sverige, men de hade alla blivit döpta för att få tillstånd att vistas i landet. År 1782 antogs det så kallade judereglementet som fastslog att judar hade rätt att bosätta sig i (och därmed också grunda församlingar) Stockholm, Göteborg och Norrköping. För att kunna åtnjuta denna rättighet måste de dock ha en förmögenhet som motsvarade 20 genomsnittliga årslöner, och de fick inte ägna sig åt traditionella skråyrken. Vad den svenska riksdagen och kungen var ute efter var en invandring av spetskompetens inom vissa branscher som man trodde skulle gagna den svenska ekonomin.

Integration var det under en lång tid inte tal om; tvärtom skulle judarna hållas isolerade inte bara genom att de hänvisades till vissa utvalda städer där de fick bo utan även genom att man förbjöd blandäktenskap mellan judar och kristna. Inte heller fick judar bli riksdagsmän eller ämbetsmän. De hölls alltså segregerade från den övriga befolkningen, men samtidigt räknade man med att de skulle främja den svenska ekonomin.

Så småningom ändrades lagarna, så att judar kunde bli mer integrerade och aktiva i det svenska samhällslivet. Så fick judar 1849 rätt att vittna i domstol, och tio år senare kunde judiska barn och ungdomar gå i svenska skolors alla stadier. År 1860 tilläts judar att bo och äga fastigheter var som helst i hela Sverige, och 1870 fick judar fullständiga medborgerliga rättigheter. Församlingar grundades från denna tid och fram till omkring 1920 i ett flertal städer, men de flesta av dessa församlingar finns i dag inte kvar.

Det har skrivits en hel del om den judiska historien i Sverige, och under de senaste åren har ytterligare två intressanta böcker i detta ämne utkommit. Kenneth Hermele och Bernt Hermele skriver båda om den judiska historien i Sverige i var sin bok. De är bröder, och deras släkt har rotat sig i Sverige, även om rötterna också sträcker sig mot Berlin och Königsberg. I En shtetl i Stockholm (från 2017) beskriver Kenneth Hermele sin uppväxt i en judisk miljö som ter sig sluten och liknas vid en judisk by mitt i Stockholm. Den ortodoxa familjen kände sig trygg med andra judar, och man levde tillsammans med grannar och vänner i en form av självvald gettoisering.

Bernt Hermele har ett vidare perspektiv, och skriver i sin bok ”Kommer de så skjuter jag oss” Om svenska judars liv i skuggan av förintelsen (utgiven 2018) om just svensk-judisk historia. Titeln för tankarna till korstågstiden då många judar i bland annat Rhendalen valde att hellre begå självmord, efter att ha dödat sin familj, än att under dödshot tvingas till det kristna dopet. För tydlighetens skull bör nämnas att den dåvarande lagstiftningen bara tillät konversion till kristendomen, men inte till judendomen. Dopen innebar med andra ord att judar med våld fråntogs sin identitet och sina liv som judar. På så sätt ville man få judar och judendomen att försvinna. Dock fanns det några biskopar som hävdade att dop som skett under tvång inte var giltiga och att de judar som drabbats av detta alltså var fria att, om de så önskade, fortsätta att leva som judar. I boken berättas det även om en familj där mannen faktiskt hade ett skjutvapen i beredskap, som en sista utväg om Tyskland och nationalsocialismen skulle inta Sverige.

Att en minoritetsgrupp som den judiska gruppen i Sverige väljer att leva i en egen liten, mer eller mindre sluten värld, är inte så förvånande när man ser på historien. Under en lång tid var ju denna isolering inte enbart självvald, utan påtvingad. Därför kan det vara så att åtminstone delar av den judiska befolkningen kan ha dröjt sig kvar i ett självvalt getto därför att det gav en viss trygghet.

För dem som levde i skuggan av Tredje riket, även om det var i en relativt trygg miljö i Sverige, fanns det anledning att hålla sig till de sina. Och naturligtvis blev denna trygghet helt avgörande för dem som kom till Sverige efter 1945. Många kände sig på grund av sina fruktansvärda erfarenheter helt enkelt inte trygga och säkra bland icke-judar, och de ville därför bo nära och umgås med männi­skor som de kunde relatera till och som förstod vad de varit med om. Andra valde att, i likhet med många i tidigare generationer, tona ner sitt judiska arv och sin judiska identitet.

Utan att dra alltför långtgående paralleller kan man tänka på den svenskkoloni, Swede Hollow, som fanns i St Paul, Minnesota under slutet av 1800- och början av 1900-talet. Man kan också tänka på att det kanske inte är så konstigt att man även i dagens Sverige många gånger kan se hur nyinvandrade grupper tenderar att bo i kluster. Det kan kallas för segregation, men det kan också ses som en form av trygghet för den som är ny i ett land.

Den svenska självbilden och historieskrivningen har länge lyft fram att vårt land var neutralt (kanske med undantag av permittenttrafiken, järnmalmsexporten och ytterligare några pinsamma incidenter som Bollhusmötet eller någon enstaka tyskvänlig politiker), och att man i Sverige i princip inte tog ställning för nationalsocialismen. Möjligtvis kommer man också ihåg den negativa inställning som många hade till judisk invandring och att man gärna ville se ett stort J stämplat i judars pass så att man lätt skulle förhindra att de tog sig in i landet. Men att stora delar av kulturlivet i Sverige faktiskt ställde sig mycket positiva till Tyskland och nationalsocialismen är inte något man talat så mycket om i den svenska historieundervisningen under lång tid. Under senare tid har perspektivet dock ändrats så att även de mer mörka sidorna har belysts.

Här blir det oerhört intressant att ta del av den historia som Bernt Hermele skriver i sin bok. Han lyfter fram en rad aspekter av det svenska kultur- och samhällslivet som var om inte helt genomsyrat av nationalsocialismen så i alla fall i det närmaste helt kritiklös och ofta mycket sympatiskt inställt. Han ger ett flertal exempel, men här ska bara nämnas några som kan illustrera den bild av Sverige han lyfter fram. Hans målsättning är att skriva ur ett judiskt perspektiv, svenska judars liv i skuggan av Förintelsen. Därför är det också intressant att försöka sätta sig in i hur den judiska befolkningen i Sverige kan ha reagerat på dessa händelser.

1937 kom inte mindre än 860 tyska skolbarn till Sverige för ett månadslångt utbytesbesök. Man anordnade en avslutningsfest på Skansen där både svenska flaggor och tyska hakkorsflaggor vajade, och svenska marinens kapell spelade bland annat Badenweiler-Marsch, ett musikstycke som var Hitlers officiella marsch, och Horst Wessel-Lied som också var en alltigenom nazistisk sång. Här var det uppenbarligen inte en politisk neutralitet som gällde. Att man i Malung år 1939 kunde hålla ett Barnens dag-tåg med flak där såväl Snövit som Gustaf V, Benito Mussolini och Adolf Hitler stod och vinkade, eller i Hitlers fall heilade, kan knappast heller räknas som en helt neutral handling. Inte heller är det lätt att se det neutrala i att nazistpartiet i Sverige, en partifilial till det tyska nazistpartiet, år 1941 kunde hyra konserthuset i Stockholm och där anordna en önskekonsert med både Kungliga filharmoniska orkestern och Kungliga Teaterns operasångare. Konserten anordnades till stöd för det tyska anfallskriget mot Sovjetunionen, konsertlokalens fond smyckades med både nazistflaggor och symboler för nazistpartiets utlandsorganisation NSDAP/AO.

Detta är några av de händelser som Bernt Hermele nämner i sin bok, och det är i ljuset av detta kulturklimat som vi bör förstå varför judar under denna period, men även efter att dessa inslag i kulturen hade upphört, valde att leva i en form av självvalda getton. Det kulturella klimatet var knappast välkomnande och inkluderande när det gällde den judiska minoriteten i landet. Visst fanns det undantag, men de exempel som nämns kan ändå ge vid handen att det på det stora hela rådde en stor acceptans av nationalsocialismen som fenomen och idé.

Kenneth Hermele beskriver denna rädsla och skepsis mot det svenska samhället i sin bok En shtetl i Stockholm, och på så vis menar jag att de båda böckerna på ett utmärkt sätt kompletterar varandra.

Kenneth Hermeles bok ger en god inblick i hur en familj under 1950-talet och framåt, men med historien i färskt minne, reagerade på mötet med den svenska kulturen. Till stor del handlar det om identitet och hur de olika familjemedlemmarna förhåller sig just till sin egen identitet som judar i det svenska samhället. Kenneth Hermele skriver på ett personligt och självbiografiskt sätt om sin uppväxt i ett ortodoxt judiskt hem, där han försöker jämka ihop en svensk och en judisk identitet. Han uttrycker det så på sidan 177: ”Ändå är jag svensk också förstås, men aldrig judisk svensk, alltid svensk jude.” I samma andetag skriver han att känslan av att inte höra till, och alltid tillhöra en minoritet har följt honom hela livet. Ändå ser han inte detta som enbart negativt utan menar att det är en tillgång som han inte vill förlora.

Kanske just denna insikt är något att ta fasta på och verkligen se som ett viktigt bidrag till den aktuella debatten om vad som är svenskt och vem som är att räkna som svensk. I detta sammanhang vill jag anknyta till boken Om farfar stannat där då hade jag inte funnits här av Fredrik Marcus. I denna bok är det 67 personer som kommer till tals och visar att om inte deras farfar, eller någon annan familjemedlem, hade lyckats lämna sitt ursprungsland, så hade de själva inte funnits till och kunnat leva i Sverige i dag. I alla dessa korta berättelser möter man som läsare en brytpunkt mellan dåtid, nutid och framtid. Det är väldigt olika människoöden som skymtar fram, men alla är i dag en del av Sverige i och med att de bor i detta land. Även om alla röster inte är judiska, så finns det mycket som gör att man kan se stora likheter vad gäller de personliga erfarenheterna av flykt och överlevnad. Oavsett om berättelserna tar sin början i Chile, Finland, Kina, Iran eller Polen, så handlar de om att en person av olika omständigheter tvingas att fly från ett land till ett annat. Detta påverkar den personens identitet, men också följande generationers identitetsbyggande.

Man kan ju här ställa sig frågan om inte alla dessa personer, i likhet med Kenneth Hermele, kan finna en styrka i att veta hur det känns att tillhöra en minoritet, och att ibland (eller ofta?) uppleva att de är annorlunda jämfört med majoritetsbefolkningen. Detta kan ju vändas till en fördel, och vara en styrka när det kommer till att bygga en gemensam kultur som säger sig vara inkluderande och välkomnande. På ett sätt kan man kanske säga att detta också kan lyckas, och ett exempel från boken kan illustrera detta. Sarah Riedel skriver om sin far som kom till Sverige från dåvarande Tjeckoslovakien år 1938. Han var då bara fyra år gammal. Så småningom växte han upp och skrev bland annat den ”ursvenska” Idas sommarvisa. Att vara flykting eller invandrare behöver inte nödvändigtvis betyda att en människa döms till ett evigt utanförskap.

Ytterligare aspekter av judisk identitet och allt vad detta kan innebära finner vi i antologin Strykjärn och diamanter.

I denna bok är det 20 olika författare som skrivit olika texter. Samtliga författare definierar sig som judar, och deras texter tar upp judiska teman ur olika synvinklar. Under sovjettiden var den statliga antisemitismen en realitet för judiska författare, och först efter det att censuren avskaffats under perestrojkan kunde många av dessa författare publicera sina texter. Flera av dem har emigrerat till Israel och USA, och fått sina böcker utgivna där. Gemensamt för dem alla är dock att de har sina rötter i Sovjetunionen.

I sina texter tar de på olika sätt upp hur människor lever med och brottas med sin judiska identitet. I vissa noveller verkar det vara en tung börda att leva med och försöka förstå, medan det i andra ter sig som en självklarhet oavsett om det innebär något positivt eller något negativt. I de fall författarna har erfarenheter av att emigrera får identitetsfrågan ofta ytterligare dimensioner, och novellernas huvudpersoner kan kämpa med ett flertal identiteter på en gång. Vad innebär det att vara ryss, israel och jude? Hur påverkar det en människas liv att ha alla dessa identiteter?

Någon gång kan en eller ett par av dessa noveller vara lite svåra att förstå på ett omedelbart sätt. Kanske det beror på en bristande kunskap om hur livet verkligen tedde sig för judar i ryska småstäder under 1900-talet.

Kristina Rotkirch som är redaktör för boken har arbetat som kulturjournalist vid Hufvudstadsbladet och Yle i Finland, men är i dag verksam som kritiker och översättare av rysk litteratur. Boken är utgiven i år på Schildts & Söderströms förlag i Helsingfors, men då den är på svenska bör den enligt min mening ändå räknas som betydelsefull för den svensk-judiska kulturen. Den kommer ju med all sannolikhet att finna läsare inte bara i Finland, utan även i Sverige. Så även om de författare och skribenter som bidragit med texter till denna bok inte har någon direkt anknytning till Sverige eller det svenska språket finns det uppenbarligen ett intresse av att ge ut berättelserna för en svensktalande läsekrets. Förhoppningen är väl också, får man anta, att denna läsekrets ska bestå av både judar och icke-judar.

I förordet skrivet av Kristina Rotkirch ges dock en liten vägledning för läsare som likt mig kan ha vissa kunskapsluckor. Hon beskriver hur antisemitismen å ena sidan fördömdes, men att man å andra sidan ändå diskriminerade judar. Kristina Rotkirch pekar också på att man fram till Gorbatjov inte nämnde judarna som en särskild grupp bland nazismens offer. Vad som hände var alltså att man förnekade att den största delen av Förintelsens offer var judar. Två miljoner sovjetiska judar mördades, men detta kom inte fram i den sovjetiska historieskrivningen. I stället hävdade man att nazisternas grymheter varit riktade mot sovjetiska medborgare i största allmänhet.

När situationen såg ut på detta vis var det av förklarliga skäl svårt att skriva om erfarenheter som uppfattades som specifikt judiska. Därför var det många författare som inte kunde publicera sina alster i Sovjetunionen förrän efter perestrojkan. Några fick sina texter tryckta och utgivna utomlands, men för de flesta blev skrivandet ett projekt som inte kom längre än till byrålådan. Genom att översätta och ge ut de texter som nu återfinns i Strykjärn och diamanter finns det nu en möjlighet för en svensktalande publik att ta del av denna del av den judiska kulturen. Även om de kulturella skillnaderna kan upplevas som markanta då och då, så finns det goda möjligheter att känna igen mycket i de korta texterna. Som redan nämnts är den judiska identiteten ett ofta återkommande tema. Inte sällan kan man se ett drag av humor, ibland åt det svarta hållet, i skildringarna. Ett annat ämne som återkommer i många av texterna är tankar som rör emigration och immigration. Med andra ord är det ämnen som berör nutidshistoria och som kan bidra till en förståelse för hur människor på flykt, eller som migrerar av andra skäl, arbetar med sin identitet och sina nya liv i ett nytt hemland. Detta må vara typiska judiska erfarenheter, men också något som berör även andra. Att det finns en stor publik för judisk ryskspråkig litteratur utanför Ryssland, fram för allt i Israel, hindrar på intet sätt att denna litteratur i översättning också ska kunna intressera en svenskspråkig läsekrets.

Att det inte heller i Sverige alltid är enkelt att leva öppet som jude och att upprätthålla judisk kultur och tradition är väl de flesta medvetna om. Vi behöver kanske inte påminna om att man förra året efter ett större antal hot från nazister beslutade att lägga ned den judiska verksamheten i Umeå. I Göteborg utsattes den judiska församlingens lokaler för en brandattack i december förra året. I Malmö har den judiska församlingens förskola skottsäkra fönsterglas, och det är enligt många församlingsbor vanligt att de trakasseras om de i det offentliga rummet genom olika attribut manifesterar sin judiska identitet.

Även om den judiska befolkningen i Sverige är relativt liten, så kan man ändå tala om en på många sätt blomstrande svensk-judisk kultur. Det finns ingen offentlig statistik, men en vanlig siffra som nämns är omkring 20 000 judar i Sverige i dag. Ungefär 6 000 av dessa är medlemmar i en judisk församling. Det är alltså inte någon överdrift att säga att det mot bakgrund av att den judiska gruppen i Sverige inte är numerärt stor ändå finns en blomstrande svensk-judisk kultur. Bokutgivning, folkhögskola, judiskt center och ett judiskt museum är bevis för att det finns ett aktivt judiskt kulturliv i Sverige. Den judiska kulturen som länge funnits i en form av gettoisering, självvald eller inte, håller nu på att sakta men säkert ta plats i den mer offentliga kulturen och så bli tillgänglig för en större krets. På så vis kan vi se att en verklig pluralism kan ta form. I fallet med den judiska kulturen i Sverige har det tagit tid, och det finns historiska orsaker till detta. Den judiska kulturen är i högsta grad levande i dag. Det finns många bärare av detta kulturarv, men det finns också många som har en judisk bakgrund men som inte längre identifierar sig som judar. Trots assimilering har den judiska kulturen alltså överlevt.

Just därför finns det, menar jag, goda skäl till att se på denna utveckling när man i dag talar om integration, pluralism, tolerans eller vilket honnörsord man nu väljer. Kan vi lära oss något av historien? Om vi tror att det är möjligt, så finns det alltså anledning att studera den judiska minoritetsgruppens kultur och historia i Sverige.

Strykjärn och diamanter. Kristina Rotkirch (red.).
Schildts & Söderströms 2018, 270 s.

Kenneth Hermele: En shtetl i Stockholm. Weyler förlag 2017, 237 s.

Bernt Hermele: ”Kommer de så skjuter jag oss” Om svenska judars liv i
skuggan av förintelsen
. Lind & Co 2018, 232 s.

Hedvig Larsson är teol.dr i religionshistoria vid Uppsala universitet.