Heideggers anti-teologi och anti-kristendom

Essäsamlingen Heidegger’s Black Notebooks and the Future of Theology innehåller bidrag från den internationella konferensen ”Heidegger and Theology – after the Black Notebooks”, som hölls 2015 vid Lunds universitet. Heideggers Schwarze Hefte, som innehåller fragmentariska essäer, anteckningar och reflexioner kring filosofiska och politiska frågor, kritiska kommentarer om kristendom och teologi och om ”världsjudendomen” samt kommentarer till världsläget, härstammar från perioden 1931 till 1948. De har publicerats som volym 94–97 i Heideggers samlade verk, Gesamtausgabe (hänvisningar inom parentes i denna artikel är till dessa verk om ingenting annat sägs, med volymnumret först). Av de elva bidragsgivarna vid konferensen är sex verksamma vid teologiska institutioner, två är filosofer och övriga verksamma inom Jewish Studies och religionshistoria.

I inledningen betonar Jayne Svenungsson att Heideggers studier i den religiösa erfarenhetens fenomenologi under tidigt 1920-tal haft avgörande betydelse för existentialanalysen i Sein und Zeit (1927). ”De svarta häftena”, hävdar hon, utgör en särskild utmaning för teologin, inte minst på grund av de antisemitiska passagerna som visserligen är få (ca 4 sidor av totalt 1 800), men desto mer brisanta och överraskande för den som inte brytt sig om Heideggers offentliga tal och föreläsningar under perioden 1933–1934, där han flitigt använder sig av termerna Blut und Boden, Volksgenosse och Volksgemeinschaft, vilka alla har entydigt antisemitiska implikationer. Svenungssons påstående att Heideggers antisemitism var ”helt olik nazisternas grova Blut und Boden-rasism” är en sanning med modifikation. Det Heidegger vänder sig mot är absolutifieringen av ett villkor, nämligen Blut und Boden, blod (ras) och jord, som i den ”vulgära” nationalsocialismen utges för att vara det enda villkoret för att ett folk skall vara ett folk (94:351); ras, som är en nödvändig förutsättning för ”en historisk tillvaro” (geschichtliches Dasein), upphöjs till den enda och tillräckliga betingelsen (94:189). Heidegger skiljer mellan en andligt-intellektuell nationalsocialism (der geistige Nationalsozialismus) och det han kallar ”vulgärnationalsocialism”, som hotar att förborgerliga och teknifiera ”rörelsen” (94:134–135, 142). Om Heideggers antisemitism skiljde sig så radikalt från regimens och de nazistiska ideologernas är det svårförståeligt att Heidegger betraktade avskedandet av tyskar av judisk härkomst från universiteten som befogat ur ”tysk synpunkt” (Heideggers uttryck). Det rörde sig i genomsnitt om cirka 25 procent av alla universitetslärare.

Svenungsson menar att teologin bör inleda en mer kritisk dialog med Heideggers tänkande, inte minst Heideggers betoning av människans ”historicitet” inbjuder till en kritisk granskning av den historiska tradition vi själva har del i. Dessutom bör teologin undersöka den kritiska potentialen i det bibliska arvet i syfte att formulera ”mot-narrativer” till de totalitära tendenser, till vilka Heideggers eget tänkande bjuder blott ringa motstånd.

Heideggers antisemitism

Judith Wolfe, professor i filosofisk teologi, diskuterar i sitt bidrag ”Religion in the Black Notebooks: Overview and Analysis” Heideggers inställning till kristendomen, framför allt katolicismen, och hans nationalism i relation till Hegel och Fichte. Att undersöka Heideggers ”idiosyncratic eschatological vision” i ”De svarta häftena” är en uppgift för framtiden, hävdar hon. Hon menar vidare att Heideggers meditationer kring ”den siste guden” (der letzte Gott) är relevanta för teologin i dag trots Heideggers allmänna teologikritik och kristendomsfientlighet. När Wolfe hävdar att Heideggers entusiasm för den nationalsocialistiska regimen var mycket kortlivad och att hans antisemitism huvudsakligen var av konventionellt slag, finns det anledning att invända. När Heidegger talar om ”judenheten” (Judenschaft) som ”förstörelsens princip” i västerlandet är det knappast fråga om konventionell ”salongsfähig” antisemitism. Som bevis för eller illustration av judenhetens destruktiva inflytande nämner han Marx förmenta omkastning av Hegels metafysik som han därtill förvränger till oigenkännlighet (97:20). Märkligt nog hävdar Heidegger i Brief über den Humanismus (1947) att just den marxistiska historieuppfattningen är överlägsen alla andra. När Heidegger talar om Judenschaft, Judentum och Weltjudentum är det uppenbart att han inte tänker på ortodoxa rabbiner eller östjudarna, som utgjorde majoriteten av Europas judar. Måltavlan är liksom för andra ”konservativa revolutionärer” som Ernst Jünger och Carl Schmitt de assimilerade, ofta konverterade judarna. För Heidegger är en person judisk om han/hon härstammar från en judisk familj oavsett personens religiösa, kulturella, politiska eller nationella självidentifikation; sålunda är hans vördade lärare Husserl på grund av sin judiska härkomst (Heidegger skriver ”ras” inom citationstecken) oförmögen att förstå frågan om Varat (die Seinsfrage) (96:46–47). Han omtalar Freud som ”juden Freud” och Stalins utrikesminister som ”juden Litvinov” (96:218, 242), vilka inte har något annat gemensamt än att de härstammar från familjer av mosaiskt troende. Judenschaft syftar tydligen på en mentalitet man förment ärver om man härstammar från en familj som är eller i tidigare generationer tillhört den judiska (mosaiska) gemenskapen. Heideggers antisemitism är också av konventionell art, av ein Jud bleibt ein Jud-varianten.

Den judisk-kristna traditionen

Hans Ruin ger i sitt bidrag ”In the Spirit of Paul: Thinking the Hebraic Inheritance (Heidegger, Bultmann, Jonas)” en fin analys av Heideggers läsning av Paulus brev till Galaterna och Första Thessalonikerbrevet. Han redogör vidare för Heideggers kontakter med teologin under åren i Marburg på 1920-talet och vänskapen med kollegan och diskussionspartnern Rudolf Bultmann. Ruin pekar bland annat på det undertryckta judiska inflytandet på Heideggers tänkande; enligt Ruin finner vi i Heideggers tänkande från mitten av 1930-talet troper som är hämtade från den (judiska) profetiska och den paulinska litteraturen. Enligt Ruin kan Heideggers tänkande inspirera oss att undersöka de inre sambanden mellan grekiskt tänkande och den judisk-kristna traditionen ur ett icke-konfessionellt perspektiv.

Teologen George Pattison analyserar i essän ”Why Heidegger Didn’t Like Catholic Theology: The Case of Romano Guardini” Heideggers relation till katolsk teologi, diskussionen kring tillsättningen av lärostolar i katolsk filosofi och i synnerhet Heideggers kritik av den icke-skolastiske teologen Romano Guardini. I teologen Ward Blantons text ”Anarchist Singularities or Proportional Resentments? On the Christian Problem in Heidegger’s Notebooks of the 1930s” diskuteras bland annat Schürmanns, Derridas och Vattimos kritik av Heideggers sena tänkande. När Heidegger talar om ”världsjudendomen”, menar Blanton, är det i själva verket frågan om ”the liberal problem of technocratic or functional reason”, som om judarna som kollektiv vore bärare av något slags liberalism, som om ortodoxa rabbiner och östjudarna vore de främsta representanterna för ”instrumentell rationalitet”. I essän ”Monotheism as a Metapolitical Problem: Heidegger’s War Against Jewish Christian Monotheism” diskuterar religionsforskaren Christoph Schmidt det han kallar Heideggers ”political eschatology” och ”theopolitics” och kontrasten mellan grekisk polyteism och judisk-kristen monoteism. Heidegger vänder den judisk-kristna apokalypsen mot sig själv i syfte att möjliggöra de grekiska gudarnas återkomst, enligt författaren. Medan kristendomen uppfattar sig som fullbordandet av judendomen, utropar Heidegger det tyska folket som den sanna gemenskapen för förverkligandet av grekisk ”teopoetik” (sic), hävdar han. Författaren till denna essä lider inte av ett överdrivet preciseringsbehov.

Döden, livet och ”den siste guden”

Agata Bielik-Robson, professor i Jewish Studies, kontrasterar i sitt bidrag ”Love Strong as Death: Jews Against Heidegger (On the Issue of Finitude)” bland annat Franz Rosenzweigs, Hannah Arendts, Emmanuel Levinas och Jacques Derridas kritik av Heideggers ”dödsfilosofi” (das Sein zum Tode) och skisserar ett alternativ till den tidige Heideggers analys av människans Sein zum Tode. Hon ägnar stor uppmärksamhet åt Arendts doktorsavhandling, Der Liebesbegriff bei Augustinus (1929), skriven under Karl Jaspers handledning men starkt influerad av hennes dåvarande lärare Heidegger. Författarinnan utvecklar kontrasten mellan Heideggers Sein zum Tode med Arendts biophilia, kärleken till livet, som uppfattar livets början vid födelsen som en gåva, gift-of-life, vilket är en förutsättning för frihet och kreativitet, det är ett Sein-gegen-Tode, att leva ”mot-döden”. När det gäller Heideggers antisemitism, den ”metafysiska” varianten, konstaterar hon att det enligt Heidegger inte är den ”judiska rasen” som bör förintas utan den judiska mentaliteten, som enligt Heidegger haft ett destruktivt inflytande på västerländsk modernism; men om denna negativa princip går under tillsammans med den judiska rasen, desto bättre, tycks hon mena att Heidegger vill säga. Det är förvisso svårt att se hur man utrotar en mentalitet utan att likvidera de förmenta bärarna av den. Bielek-Robson menar att Heideggers diagnos av ”modernitetens teknologiska missbruk” är giltig, och förhoppning om ”en ny begynnelse” (der neue Anfang) än mer betydelsefull, men en ny begynnelse inspirerad av judiskt tänkande!

Elliot Wolfson, professor i Jewish Studies, ger i sitt bidrag ”Gottwesen and the De-Divinization of the Last God: Heidegger’s Meditations on the Strange and Incalculable” en närläsning av Heideggers meditationer kring ”den siste guden”. Det är ett uppenbart missförstånd, hävdar han, att uppfatta Heideggers ”siste gud” teistiskt; ”den siste guden” är som Heidegger säger ”den fullkomligt andre (der ganz Andere) i förhållande till de tidigare gudarna och i synnerhet till den kristne” (Beiträge zur Philosophie, 1938, s. 404) – intressant nog uppfattar Karl Barth kristendomens Gud just som der ganz Andere. Med vad eller vem är då den siste guden? Heideggers ”siste gud” är inte en gud i teologisk bemärkelse, inte ens i ”post-teologisk” mening, hävdar Wolfson, ”den siste guden” är ”the strange and incalculable surplus, the event that is neither being nor nonbeing”, förklarar han. Heideggers sena tänkande drivs av ”ett a-teologiskt patos att transcendera teologin”, det är rentav fråga om en ”antiteologi”. Om nu termen ”gud” är en mytopoetisk term, som Wolfson hävdar, är det svårt att se hur teologin skulle kunna anknyta till dessa dunkla meditationer. En sak är emellertid klar, vilket Wolfson också understryker, ”den siste guden” innebär ett ”övervinnande” av den kristne Guden. För Heidegger är Varat mer ursprungligt än Gud, gud och alla gudar.

Marcia Sá Cavalcante Schuback, filosof vid Södertörns högskola, diskuterar i sitt bidrag ”Apocalypse and the History of Being” Heideggers så kallade ”Varats historia” och dess implikationer för teologi och kristendom. Heideggers antisemitiska yttranden i ”De svarta häftena” måste ses i samband med hans kristendomskritik, hävdar hon. Antisemitismen och kristendomskritiken är två sidor av samma mynt. Kärnan i Heideggers ”kamp” mot kristendomen och judendomen (”Jewry”) är i själva verket en kamp mot universaliteten, det handlar om ”the utmost uniqueness of Being”. Judarna och judendomen (är det samma sak?) är enligt hennes tolkning av Heidegger inte orsaken till ”planetary evil”, men väl dess agenter, vilket inte gör saken bättre. Den norske teologen Marius Timmann Mjaaland diskuterar i sitt korta bidrag ”Confessions and Considerations: Heidegger’s Early Black Notebooks and His Lecture on Augustine’s Theory of Time” Heideggers tidsbegrepp i relation till Augustinus reflexioner om tiden. Efter det att Heidegger förlorat sin kristna tro söker han, enligt Mjaaland, sin tillflykt i en ”post-monoteistisk gnosticism”, Heideggers ”siste gud” är ingenting annat än en tom plats som han fyller med sin ”poetiska fantasi”.

Teologen Mårten Björk kontrasterar i ”The Irritability of Being: Martin Heidegger, Hans Driesch and the Future of Theology” Heideggers antropologi med biologen och filosofen Hans Drieschs organistiska tänkande. Han betonar att Heideggers meditationer kring ”den siste guden” i ”De svarta häftena” bör läsas tillsammans med passagerna om ”den siste guden” i Beiträge; Björk talar här om Heideggers ”theology of the last god”, medan ovan nämnde Wolfson menar att det är oegentligt att alls tala om teologi i detta sammanhang. Björk tycks mena att Drieschs antropologi erbjuder teologin bättre hållpunkter än Heideggers meditationer; i vart fall är han sympatiskt inställd till Driesch vitalism, som var avsedd att stödja en pacifistisk, demokratisk och humanistisk politik.

Teologi- och kristendomskritik

Heidegger betraktar den katolska kyrkan som kristendomen som sådan (94:182). Katolicismens väsen utgörs emellertid varken av något ”kristligt” eller något kyrkligt. ”Katholon” innebär enligt Heidegger ”att härska över helheten”, den är med andra ord totalitär; den är helt och hållet onordisk (un-nordisch) och fullständigt otysk (95:325–326). Med tanke på Heideggers extrema nationalism och hans tro på Tysklands världshistoriska uppdrag – även så sent som 1943 hävdar han i Parmenidesföreläsningarna att det är endast från tyskarna ”den världshistoriska besinningen” kan komma förutsatt att tyskarna handlar i samförstånd med Varat (Einvernehmen mit dem Sein) – är det inte förvånande att han avvisar katolicismens universella och multikulturella anspråk. Men det är inte bara katolicismen han avvisar, den dialektiska teologin, hävdar han, är ett svindleri, den värsta formen av ”protestantisk jesuitism” (94:51). Karl Barths ”fariseism” överträffar till och med ”den gammaljudiska” (95:395–396). Den nutida kristendomen i alla dess former (katolicism, bekännelsekyrkan, ”Deutsche Christen”) utgör ”den egentliga gud-lösheten” (94:522), teologerna är de i egentlig mening icke-troende (97:204). I Brief über den Humanismus hävdar han att betrakta Gud som det högsta värdet (summum bonum) innebär den grövsta formen av blasfemi – mot Varat. Hans tänkande, säger han, befinner sig utanför all teologi, men är inte heller ateistiskt (Beiträge 259). Med tanke på Heideggers uttalade anti-teologiska inställning och hans deklarerade ”anti-kristendom” (97:199) är det knappast förvånande om teologer har svårt att finna inspiration i Heideggers skrifter, i synnerhet i ”De svarta häftena”. Den häftiga kritiken av katolicismen och kyrkan har inte bara en filosofisk utan även en tydlig politisk dimension, vilket inte uppmärksammas i denna bok. Kyrkorna (inte alla) utgjorde det sista hindret för en fullständig politiskt-kulturell likriktning (Gleichschaltung) av det tyska samhället. Att bekämpa katolicismen, skriver Heidegger 1932, är en grundläggande uppgift (94:186). Heidegger såg uppenbarligen kyrkornas inflytande som ett hinder för genomförandet av ”revolutionen”. Han förklarar för sin forne student, Karl Löwith, som vistades som flykting i Rom 1936, att han underskattat kyrkornas livskraft och i ett brev till en kollega i februari 1935 beklagar han sig över att hans föreläsningar besöks av personer som från första början inte är beredda att verka för nationalsocialismen, han nämner här ”förlupna” (versprengte) judar, halvjudar, misslyckade individer samt jesuiter, bland de senare fanns Karl Rahner och Johannes Lotz. Trots den häftiga kristendomskritiken på 1930-talet önskade han, som en gång var jesuitnovis, en katolsk begravning. Den förrättades 1976 av hans brorson.

Slutord

Det är anmärkningsvärt att ingen av författarna i ”Heideggers svarta häften och teologins framtid” har teologins framtid som sitt huvudtema. Däremot diskuterar flera, men inte alla, Heideggers relation till teologin ur ett historiskt perspektiv. I synnerhet Ruins essä är givande i det avseendet. Bidragen i denna volym varierar ifråga om omfång, relevans och nivå. Några författare har dessvärre tagit Heidegger på orden när han i sitt andra huvudverk hävdar att strävan att göra sig förstådd innebär filosofins död (Beiträge 259).

Jayne Svenungsson menar att det teologiska intresset för Heidegger, ”the mesmerizing ‘dark star’ of twentieth-century European thought”, kan leda inte bara till ett mera kritiskt förhållningssätt till Heideggers tänkande utan också till återupptäckten av tänkare som hamnat i hans skugga. Det är emellertid inte bara filosofer och teologer som fascinerats av denna ”mörka stjärna”: den nya tyska högern åberopar sig i dag på Heideggers nationalism, antiliberalism och demokratikritik. Det går ett spöke genom Europa fjärran från våra seminarierum.

Heidegger’s Black Notebooks and the Future of Theology, red. Mårten Björk & Jayne Svenungsson. Palgrave Macmillan 2017, 322 s.

Lars-Olof Åhlberg är professor emeritus i estetik vid Uppsala universitet.