Träffad av cancerdiagnos

Detta är en mycket personlig bok om en människa, präst, jesuit, redaktör och skribent. Andreas Batlogg är sedan många år välkänd i katolska kretsar som utgivare och flitig skribent i den välrenommerade jesuit­tidskriften Stimmen der Zeit, som är Signums tyska systertidskrift. Batlogg är född 1962 och uppväxt i Bregenz i Österrike. År 2017 fick han cancer och beslutade sig efter några månader för att gå ut offentligt med sin sjukdom. Först utkom två artiklar av den sjuke om hans sjukdom i den katolska tidskriften Christ in der Gegenwart. Av dessa blev det sedan en hel bok, som utkom i januari 2019.

Dagens moderna samhälle har svårt att fördra förgängligheten. Tendensen är stark att i sjukdom främst se en avvikelse från normen. Man vägrar att konfronteras med bräcklighet. ”Bed för oss syndare, nu och i vår dödsstund” – i den viktigaste Mariabönen verkar hänvisningen till dödsstunden som ett flyttblock, en främmande kvarleva från en annan tid. Varför måste vi även i bönen behöva påminnas om den sorgliga tidpunkten för vår död? Borde vi inte i stället – just som kristna – gå in för frihet från lidande, leva i fullheten och eliminera ännu fler störningsmoment som hindrar oss från att hylla livet, gemenskapen och skapelsens underbara symfoni? Att ställa sig frågan på det sättet gör att man inser att ”nej så kan det inte vara”. Det är bra att denna bok påminner oss om detta.

”Kanske talar vi kristna ibland för snabbt om uppståndelsen – och glömmer på vägen mot påskdagsmorgonen vad som föregick den.” Batlogg är självfallet medveten om att han retoriskt och teologiskt närmar sig Johann Baptist Metz och dennes stora teologiska livstema memoria passionis. Här är Batlogg allt annat än en triumfatorisk teolog. Han trevar sig fram med ”kanske” och ”ibland” i den isolerade existentiella fas som helt klart gör alla som tvingas att genomgå den osäkra. Detta lilla ord ”kanske” karakteriserar mer än alla andra den svårt sjukes osäkerhet, ångest och ensamhet, men det pekar också vidare, nämligen mot existensens gåtfullhet och Guds obegriplighet i synnerhet.

Ett människoliv ”träffas” – det är boktitelns mening – men det utplånas inte. Boken tydliggör på ett dramatiskt sätt hur trevanden i bräcklighetens och dödens terräng är en del av livet. Även om man femtioelva gånger inte bara teoretiskt har tänkt igenom detta utan även som präst och själasörjare tillräckligt ofta varit med om detta hos andra, så får det en helt annan dimension när man själv är direkt drabbad.

Diagnosen ”knytnävestor”, elakartad tumör i tarmen ryckte i ett slag ut Batlogg från ett oerhört aktivt liv. I början av 2019, när boken publicerades, tycks sjukdomen, efter två operationer, cystostatikabehandling och rehabilitering, för tillfället ha besegrats, men ärren finns kvar – fysiskt i form av operationsärr, hålen i buken och stället, där den konstgjorda ändtarmen efter operationen varit placerad under några månader; psykiskt i form av spåren efter det konkreta, självupplevda mötet med sjukdom och död.

Andra dödsfall spelar ett slags biroll. En god vän, Monika, som just under den svåraste tiden för den cancersjuke omkommer i skidolycka – fyra veckor efter sin far. Batlogg följer som präst dem båda till graven. Det blir fler begravningsgudstjänster. En ung, depressiv benediktin, som tagit sitt eget liv. Den förre abboten Odilo Lechner, med en påkostad rekviemmässa i Liebfrauendom i München: ”Jag koncelebrerade. Och jag blev dålig efter en kvart. Jag blev tvungen att sätta mig.”

Batlogg presenterar sina sjukdomssymptom för läsaren, men också sin tankevärld, sina möten och reflektioner över sjukdomen. Delvis glider boken över i ett inre reportage, som författaren har skrivit i ett själsligt perspektiv: ångest och inkontinens, att tvingas klä av sig, fysisk försvagning, rollator, rullstol, sökande efter metastaser och ihållande problem med matsmältningen, svårigheter att ta tabletter, vid bytet av plastpåsar på den konstgjorda ändtarmen och senare blöjor, det svåra samtalet med föräldrarna – de många detaljerna från ett skadat liv läggs fram för den läsande publikens ögon – utan spår av gnäll – nyktert och skoningslöst.

Det handlar också om vänskaper, om tröst genom närvaron av välmenande hjälpare, kramar och glädjen över att närstående människor brevledes förmedlar nyheter, för att ta del av den sjukes öde – ända till gudstjänstbesökare som efter mässan kommer förbi med ett uppmuntrande ord för den celebrerande prästen. ”Men att trösta, att verkligen och verksamt trösta, kan endast det som inte kommer alltför lätt och snabbt.” Sådana anmärkningar, som ibland upprepas, är i första hand självkritiskt ämnade. De blir i denna bok, som snabbt och skyddslöst nådde bokmarknaden, med tanke på detta desto uppriktigare.

Det är förvånande hur Batlogg trots de hälsomässiga och psykiska påfrestningarna under nästan hela tiden från det att behandlingen påbörjas i oktober 2017 lyckas fortsätta med delar av sitt decennielånga vita activa, till vilket även skrivandet av den här recenserade boken hör. Utöver detta blir en bok om påven färdig, som han till och med själv korrekturläser. Återkommande firar han – trots sjukdom – mässan i S:t Mikaels församling i München, även om han delvis gör det sittande. Under lång tid kan Batlogg endast ta sig fram med en rollator, ibland tvingas han använda rullstol. ”Sidbytet” från att vara den utgivande prästen till att vara en av dem som ber om de sjukas smörjelse har han svårt för. Vänner måste ständigt övertala om honom att ta det lugnare.

Kanske är detta reportage ett slags självterapi. Den som sätter ord på sin nöd har redan övervunnit en del av dess svårighet. Utöver detta kan även vi, läsarna, vara ytterst tacksamma för denna nåderika självuppenbarelse, som inte har det minsta med exhibitionism att göra. ”De gränser som Franciskus sänder kyrkan till är också existentiella utkanter.” Såren måste visas, vilket inte minst Johannes Paulus II:s offentliga döende visade – och ”måste kanske förbli öppna”. Denna bok kan helt visst bli till en tröstebok i klassisk mening, inte bara för läsare som vandrar genom den svåra sjukdomens mörka dal. ”Kanske” – för att citera ett av Batlogg högt skattat modalt adverb – till och med i vår dödsstund.

Heinz Werner Wessler är professor i indologi vid Uppsala universitet.