En bok med minst två sidor

Den senaste boken av Maciej Zaremba, känd för sina reportageböcker och skarpa följetonger i Dagens Nyheter om bland annat svensk sjukvård och polska arbetare i Sverige, utkom i maj 2018, nästan exakt 50 år efter händelser som i Polens historia beskrivs som ”mars ’68”. Boken med titeln Huset med de två tornen har delvis en stark självbiografisk ton, men är också en intressant och spännande blandning av reportage om och historisk skildring av Polen från mellankrigstiden fram till 1969. Det är året då Zaremba lämnar Polen tillsammans med sin mor, sin mormor och sina två bröder, medan fadern stannar i Polen.

Boken består av nio olika långa delar som skiljer sig mycket från varandra i både stil och genre. De första delarna är mest självbiografiska. Zaremba återger sina minnen från barndomen och uppväxten i Polen fram till 1969. Till en början skriver han i första person, men när han beskriver åren 1967–1969 – en turbulent period i Polen då en stor del av befolkningen lämnade landet – byter han perspektiv och berättar i tredje person. På det sättet skapar han en tydlig distans till händelserna, som om det inte är sitt eget liv han berättar om, som om han själv inte var delaktig. Först när han kommer till moderns besked om utresan från Polen återvänder han till första person.

Detta ger en intressant och mycket tydlig markering av en förändring i livet, men även i personligheten. Man frågar sig vem det egentligen är som lämnade Polen, vilken del av Zarembas personlighet som blev kvar. Det är här läsaren får ta del av det som Zaremba anser var skälet till flytten från Polen, nämligen moderns judiska rötter. Och det är också här som vi ser en vändning i boken som fortsättningsvis handlar om den judiska frågan i Polen. Efter den självbiografiska skildringen går han över till en beskrivning av föräldrarnas liv som blandas med historiska utläggningar om Polens återskapande efter första världskriget och efter drygt 120 år av splittring mellan tre stormakter. Han gör också en analys av det dåvarande samhället.

En stor del ägnas åt en av frontfigurerna, Roman Dmowski, som bredvid Józef Pilsudzki bidrog till att Polen återfick sin självständighet 1918. Utifrån de åberopade källorna utnämns Dmowski av Zaremba till den polska antisemitismens fader. Denna del av boken utgör en intressant skildring av dåtidens samhälle och belyser bland annat den högaktuella och mångfacetterade frågan om integration. Hur lyckas man skapa ett enhetligt land med gemenskap bland människogrupper som kommer från helt skilda förutsättningar, med olika bakgrund? Visserligen handlar det om samma nationella grupp i viss bemärkelse, men en som i flera generationer har levt i tre helt olika länder.

Efter beskrivningen av mellankrigstiden följer en del där läsaren får andra världskriget skildrat utifrån två perspektiv. Det ena perspektivet utgör moderns, en judinna på flykt. Det andra är en faders, en polsk officer i tyskt fångläger. Delen inleds med en hänvisning till moderns anteckningar och en förteckning av personer som hjälpt henne att överleva kriget. De båda beskrivningarna skiljer sig markant från varandra – den ena full av hemskheter och misär, samt obeskrivliga försök att överleva kriget och överlista fienden, den andra en nästintill tråkig tillvaro i ett läger med flera förmåner, mat och teateruppsättningar. I ett av bokens slutkapitel, kallat ”fotnot”, får vi veta att denna typ av fångläger som fadern befunnit sig i under andra världskriget var mycket speciell och skiljde sig mycket från de andra, mer vanliga och mest frekventa lägren, där tillvaron inte alls var lika bekväm. Det är också i denna ”fotnot” som läsaren får veta att fadern inte har berättat så mycket om sina fem år under kriget. Noggrann som Zaremba vill vara förklarar han då och då varifrån informationen kommer – egna minnen, arkivforskning, moderns minnen, anteckningar, faderns brev. Krigsminnena, får vi veta, återberättades av författarens mor för hans fru och spelades in, men banden förstördes. Då ställer man sig lätt frågan vems minnen det egentligen är som återberättas i boken? Kan det vara en tolkning av det återberättade?

Efter krigsbeskrivningarna följer vidare en skildring av familjens liv i efterkrigstidens Polen, ett land under ett kommunistiskt styre med direktiv från Moskva. Två läkares liv: en ung kvinna som kämpat för att få sin läkarutbildning och hennes 30 år äldre make, grundare av ett sjukhus som introducerade ny behandling för sinnessjuka, i ett land där allt skulle bejaka den kommunistiska doktrinen och alla försök till motstånd eller förnekelse skulle bekämpas. Det framställs mycket tydligt att båda föräldrarna fick kämpa för att kunna följa sin livsåskådning och sina övertygelser. Ville man inte anpassa sig, delta i partimöten och vara medlem i det kommunistiska partiet, då fick man betala för det, och priset var ofta högt – uppsägningar, inskränkningar, repressalier eller hot.

Dessutom växte den judefientliga inställningen inom det kommunistiska partiet, vilket blev mer märkbart efter 1967. Zaremba redogör delvis för dåtidens skarpa klimat i Polen. Förvånande nog – med tanke på hans journalistiska bakgrund och noggrannhet i det journalistiska arbetet och viljan att gå till botten med orsakerna bakom de beskrivna händelserna – nämner han inte det så kallade sexdagarskriget mellan Israel och grannstaterna Egypten, Jordanien och Syrien. Han nämner inte Sovjets ställning i denna konflikt, inte heller något om den polska befolkningens reaktion på konflikten och dess konsekvenser. Han berättar om hur Gomulka införlivade kommunisternas plan att fördärva livet för alla som försökte försvara Israel i konflikten. Zaremba nämner kommunistpartiets antisemitiska plan att ”befria” Polen från sionister, men inte att den bland annat innebar att alla ansökningar om utresa till just Israel beviljades för den som kunde bevisa judisk härkomst. Detta var särskilt vanligt under perioden 1967–1969. Studier om migration från Polen under perioden visar att mindre än 30 procent av dem som deklarerade utresa till Israel verkligen reste dit. Många av dessa migranter har bosatt sig i Sverige.

Huset med de två tornen är en mycket intressant bok som verkligen fångar läsaren och samtidigt utlöser känslor och väcker nya frågor. Den är skriven på svenska av en författare vars modersmål är polska och som många gånger i boken tar sig an frågor av rent språklig natur, undersöker nyanser i det polska språket som han saknar i det svenska språket för att beskriva både konkreta fenomen och känslor. I boken görs anspelningar på grekisk mytologi, litteratur och filosofi. Den berör delvis religion och religiositet, samt avsaknad av tro. Allt detta gör att boken kräver engagemang från läsaren, man förblir inte oberörd. Den beskriver på ett mycket subjektivt sätt en del av Polens historia och bidrar kanske till en bättre förståelse av det samhälle som vuxit fram på andra sidan Östersjön.

Boken är också ett resultat av sökandet efter en identitet som gick förlorad i och med moderns plötsliga bekännelse och besked om utresa som hon har fattat för sin nästan vuxne son. På vissa ställen är stilen irriterande sarkastisk och Zaremba försöker inte ens dölja detta utan säger saker som ”usch, vad jag är osympatisk” eller ironiserar retoriskt över en mans enkla hjälpgärning under kriget.

I början av boken förklaras att den är skriven för föräldrarnas skull, för att återberätta deras historia. Kanske är syftet också att urskulda de val föräldrarna gjorde, att försöka förstå dem. Dock lämnas relativt lite utrymme åt faderns känslor. Hans val ifrågasätts ibland, det görs inte med moderns val. Den fråga som väcks hos läsaren är vad det egentliga syftet med boken är. Det är definitivt inte en enbart självbiografisk skildring. Precis som huset som Zaremba vuxit upp i har två torn har denna bok två syften – minst.

Magdalena Slyk är fil.dr litteraturvetenskap vid Uppsala universitet och universitetslektor i polska.