Ordning i kaos

Somliga människor är mer olika än andra. Ändå har de något att lära oss övriga. Det gäller i all synnerhet helgonen. Katarina av Siena (1347–1380) var utan tvekan mera ”olik” än de flesta, ändå upphör hon inte att fascinera. Hon har, som alla helgon, trots, eller tack vare, sin originalitet, något att säga alla andra. Som dotter, det tjugofjärde barnet, till en textilfärgare i Siena och utan någon skolgång, kulminerade hennes ”karriär” när hon år 1970, tillsammans med Teresa av Avila, förklarades som ”kyrkolärare” för hela kyrkan. År 1999 blev hon dessutom, tillsammans med den heliga Birgitta av Sverige och den heliga Teresa Benedicta av Korset (Edith Stein) utnämnd till Europas skyddspatron.

Hennes vittnesbörd och sätt att leva, inte minst hennes stränga askes, kan uppfattas som sjukligt överdriven. Modern psykologi har inte svårt att se patologiska drag hos henne men riskerar också att falla offer för egna förutfattade meningar, framför allt om den utesluter vad gudomlig nåd kan göra med den svagaste människa. Utan att ta hennes vittnesbörd på allvar blir frågorna kring det historiska ”fenomenet” Katarina av Siena snarast flera.

Bokförlaget Artos har förtjänstfullt gett ut två böcker om Katarina av Siena. Den första skrevs 1951 av den norska Nobelpristagarinnan Sigrid Undset och finns nu i sin tredje upplaga på svenska. Den är lättläst och ger en bred, socialt och tidshistoriskt dokumenterad skildring av en stor kristen personlighet, men den tar inte upp de teologiska frågorna om hur man skall förstå och vetenskapligt bedöma vad Katarina sagt och skrivit. Det gör däremot den bok som här skall presenteras, skriven av en sentida medbroder i den dominikanska familjen, Thomas McDermott. Hans bok är översatt till lättflytande svenska av en medsyster i samma familj, syster Katarina från Rögle kloster. Författaren går grundligt till väga, refererar till alla tillgängliga källor och diskuterar vad många före honom har skrivit i frågan. Han försöker att finna de avgörande teologiska linjerna i både Katarinas eget liv och i hennes undervisning om andlig tillväxt och utveckling. Bokens titel sammanfattar väl dess innehåll: Katarina av Siena. Hennes andliga utveckling och undervisning.

Det Katarina av Siena lämnat efter sig, den så kallade Dialogen och en stor mängd brev, gör lätt läsaren förvirrad av oordningen och inkonsekvensen i hennes ofta drastiska bildspråk. McDermott menar sig finna ett mönster i Katarinas personliga utveckling, men framför allt i hennes undervisning om andlig utveckling över huvud. Författaren går grundligt till väga och belägger sina påståenden med rejäla citat från Katarina själv. Detta gör boken delvis lite svårläst. Läsaren får växla mellan två helt olika ”språk”, eftersom Katarina sällan talar med begrepp, utan med drastiska bilder. Författarens text skulle enligt mig ha blivit mera lättläst om flera citat hade placerats i delen med noter, där den vetgirige kunde få svar på källkritiska detaljfrågor. Bland noterna finns också en rad citat från Thomas av Aquino, översatta av Anders Piltz. Dessa bekräftar vilka lärare Katarina genom predikningar och på andra sätt har lyssnat till. Hon måste ha haft förmågan att lyssna.

Redan som sexåring fick hon sin första vision. Hon såg Kristus sittande på sin tron. Hon blev olik andra barn, fastade, gisslade sig och samlade andra barn omkring sig för att be och utdela små andliga förmaningar. Redan som sjuåring avlade hon löfte om jungfrulighet. Katarina fick, efter initialt motstånd från familjen, ett eget litet rum, där hon tillbringade sin mesta tid. Efter en tid inträdde hon i den dominikanska tredje orden och fick bära de så kallade Mantellaternas dräkt. Tiden i hennes cell nådde sin höjdpunkt med den ”mystika trolovningen” omkring år 1367. Katarina besökte regelbundet de sjuka och vårdade de särskilt svårt drabbade.

Katarina blir mer och mer känd. Många sökte hennes råd, medan andra försökte pröva hennes teologiska insikter. Trots sin ringa ”utbildning” kom många för att få svar på frågor. Hennes ord förvånade även de lärda. Även mirakler är omvittnade. Från 1375 utvid­gas hennes geografiska verk­samhetsområde. Hon kallades att besöka Pisa, där hon också mottog Kristi sårmärken på sin kropp (stigmatisering). Trots att detta innebar stor smärta gav det henne en ännu djupare glädje. Resorna blev flera och hon for ända till Avignon för att träda upp inför påven Gregorius XI. Hon var kvinna, ung, utan adlig börd, utan teologisk skolning, hon var inte ens nunna, ändå uppträder hon med självklar auktoritet och uppriktighet, ja, också med ”en viss sötma och charm”. Hon bidrog till att påven återvände till Rom. Hon vågar tala om ”den vidriga stanken från synder begångna i den påvliga kurian och som de fortsätter att begå dagligen”. Hon hör Herren tala om präster som inte bara ”sviker genom att inte stå emot sin fallna natur, utan gör något värre när de syndar mot naturen” (homosexuella handlingar). Bara 33 år gammal får hon sin sista stora mystika upplevelse och offrar sitt liv för kyrkan. Det sker i Rom år 1380.

Vad är huvudärendet och det karakteristiska i hennes undervisning? Trots att forskare svarat olika på frågan menar McDermott att det viktigaste strålar samman i vad hon säger om den andliga utvecklingen.

En viktig bild hos Katarina är den hon kallar Kristus-Bron. Det är en bild för Kristus själv, ”vägen, sanningen och livet”. Denna ”bro” sträcker sig från himlen till jorden och är alltså ett resultat av Guds eget initiativ. Bron har tre steg, scalone, som representerar tre andliga stadier. De som går över denna bro dras av Kristus själv, som sagt: ”När jag blivit upphöjd skall jag dra alla till mig.” Samtidigt sker inte detta ”dragande” utan samverkan genom människans egen vilja. Katarina talar intensivt om den nödvändiga törsten hos människan. ”Ni måste vara törstiga för att hålla ut.” Ordet för längtan, desidero/desiderio, återkommer oupphörligt i hennes texter.

På denna väg, Kristus-bron, lär människan känna sig själv, vilket är en förutsättning för att lära känna Gud. Katarina hör den gudomliga rösten säga: ”Du är den som inte är, JAG ÄR DEN SOM ÄR”. Självkännedomen leder till ödmjukhet, motsatsen till den falska egenkärleken. Samtidigt gör Katarina en annan upptäckt. I sin avskilda cell ”finns en annan cell, Guds godhet i oss”. Hon ger det själavårdande råd som hon själv har hört av Kristus: ”Själen får inte tänka på sina synder utan att påminna sig blodet (Kristi blod) och storheten i min barmhärtighet.” Annars leder det till förvirring och förtvivlan.

Dermott menar sig urskilja tre steg: 1. Avkläda sig lasterna. 2. Av kärlek ikläda sig dygderna, som hon ser förnyade genom Kristus och alltid handlar om kärlek. 3. Friden.

Det knyter an till det klassiska talet om rening, upplysning och förening. Katarina använder dock andra uttryck, ofullkomligt, fullkomligt och mycket fullkomligt, när hon beskriver de olika sätten för att gå framåt på Kristus-bron.

Hon är medveten om att människor har olika gåvor men talar ändå om att alla troende, inte bara de gudsvigda (ordensfolket), är kallade till helighet, en sanning som kyrkan officiellt skulle tala om först vid Andra Vatikankonciliet 600 år senare.

Varje människas väg är unik. Ändå finns det ett återkommande mönster i männi­skans andliga utveckling. Varje stadium innebär en fördjupning i och av kärleken. Människan förvandlas till det hon älskar. Katarina följde dragningen ända till slutet, men utan att gå vilse. Hon förblev välintegrerad, naturligt varm och tillgiven, helt och hållet mänsklig.

Den heliga Katarina är ett tydligt vittnesbörd om att endast något större än männi­skan själv kan tillfredsställa hennes längtan.

Ingemar Svantesson är benediktinmunk och katolsk präst i S:t Benedictus kloster, Mariavall, Tomelilla.