Julia Kristeva och religionen

Att säga sig vara humanist i Sverige i dag är ett riskabelt företag. Förvisso kan ordet beteckna en person verksam inom humaniora, liksom det också förekommer som epitet för att beskriva någon som omfattar en allmän värdegrund där människan står i centrum, med rötter bland annat hos Augustinus. Men de så kallade Humanisterna – enligt egen utsago ”en organisation som främjar humanismen som livsåskådning” – har i allt högre grad gjort exklusivt anspråk på beteckningen. För dem är humanismen enbart sekulär. De säger sig, enligt sin hemsida, värna ”om det sekulära samhället och åtskillnaden mellan religion och politik”, och sträva efter ”att de mänskliga rättigheterna skall vara överordnade religiösa dogmer, normer och värderingar”. Humanism i denna bemärkelse har blivit liktydigt med ateism; en humanist är i praktiken antireligiös snarare än enbart irreligiös. Humanisterna strävar aktivt, åter enligt egen utsago, efter att utgöra en motkraft mot religionen.

Det är heller inte, som man annars lätt kunde föreställa sig, bara ett svenskt påhitt att ge begreppet denna snävare innebörd. Den svenska föreningen Humanisterna utgör del av en internationell humanistunion.

Ändå är allt inte riktigt så enkelt. När påven inbjöd till det tredje världsfredsmötet i Assisi i oktober 2011 var det inte längre som tidigare endast världsreligionerna som möttes. Även ateismen hade denna gång sin företrädare, genom humanisten (i ordets dubbla bemärkelse) Julia Kristeva. Nedan publicerar Signum hennes föredrag i detta sammanhang.

Kristeva – lingvist, psykoanalytiker och författare av bulgariskt ursprung, verksam i Frankrike sedan 60-talet – har under senare år alltmer reflekterat över sitt förhållande till den kristna humanismen. Boken Cet incroyable besoin de croire (Detta otroliga behov att tro) från 2007, i översättning från italienskan (den utkom ett år tidigare i Italien), inkluderar också flera tillägg, bland annat en fastepredikan om lidandet som Kristeva inbjudits att hålla i Notre Dame i Paris, och en runa över Johannes Paulus II under rubriken ”Katolicismens geni”, ursprungligen publicerad i den franska dagstidningen La Croix.

I sin bok pläderar Kristeva för humanismens – inte minst då humanvetenskapernas – nödvändiga roll i ett samhälle där både den sociala och den politiska arenan tycks hotade av allmän upplösning: finanskris, globala konflikter, psykosociala problem av vitt skilda slag.

Medlidandet är i hennes tolkning helt centralt i detta sammanhang: det faktum att lidandet kan delas är enligt Kristeva kristendomens ”första revolution”. Som psykoanalytiker kan hon se avarterna – risken för erotisering eller idealisering av lidandet – men framför allt betonar hon den helt unika moraliska solidaritet med människosläktets allmänna sårbarhet som den kristna humanismen bär med sig.

Det sekulära samhället är förvisso fundamentalt för Kristeva – men lika fundamental är hennes övertygelse att den sekulära humanismen i dag inte har råd att ställa sig fientlig till den judisk-kristna religion där den i själva verket har sitt ursprung. ”Var inte rädda för den europeiska kulturen”, ”Var inte rädda för kristendomen” – så vidaretolkar Kristeva helt djärvt Johannes Paulus II:s appell ”Var inte rädda”. För henne går skiljelinjen i dag inte mellan religionerna och det sekulära samhället, utan snarare mellan integrismen inom (och utanför) alla religioner och en humanism som omfattar såväl kristna som sekulära företrädare. Det borde vara en utmaning för svenska humanister – akademiker liksom aktivister.

Astrid Söderbergh Widding är professor i filmvetenskap vid Stockholms universitet.