Tio principer för humanismen i det tjugoförsta århundradet

Vad är humanismen? Ett stort frågetecken på platsen för det viktigaste av allt? Det är i den europeiska traditionen, den grekisk-judisk-kristna, som humanismen har blivit till, och där den alltfort ger löften, väcker besvikelse, låter sig omskapas.

När Jesus beskriver sig själv (Joh 8:24) i samma termer som Elohim när han vänder sig till Mose (2 Mos 3:14), med orden: ”Jag är”, definierar han människan som en ”oförstörbar singularitet” (med Benedictus XVI:s ord) – och föregriper humanismen. En oförstörbar singularitet som inte endast förbinder henne med det gudomliga bortom Abrahams genealogi (vilket redan Israels folk gjorde), men som också skapar nytt. För om Jesu ”Jag är” sträcker sig från det förflutna och nuet till framtiden och till universum blir den brinnande busken och korset universella.

När renässansen med Erasmus, eller upplysningstiden med Diderot, Voltaire, Rousseau men också markis de Sade, och ända fram till Sigmund Freud, denne judiske ateist, proklamerar mäns och kvinnors frihet att göra uppror mot dogmer och förtryck, att befria ande och kropp, att ifrågasätta varje given visshet, varje påbud eller värde, har de då öppnat vägen för en apokalyptisk nihilism? I sitt angrepp på obskurantismen har sekulariseringen glömt bort att ställa sig frågor om det behov att tro som begäret till kunskap vilar på, liksom om de gränser som måste sättas för driften att döda och dö – för att kunna leva tillsammans. Ändå är det inte humanismen utan sekulariseringens sekteristiska, teknokratiska och negativistiska avarter som har förlorat sig i den ”ondskans banalitet” som i dag bidrar till människosläktets automatisering. ”Var inte rädda!”, dessa ord från Johannes Paulus II riktar sig inte bara till de troende som så uppmuntras att stå emot totalitarismen. Påvens uppmaning – denne apostel för de mänskliga rättigheterna – bjuder oss också att inte frukta den europeiska kulturen utan tvärtom våga humanismen: genom att skapa samförstånd mellan den kristna humanismen och den humanism som, framsprungen ur renässansen och upplysningstiden, alltjämt strävar efter att belysa frihetens riskabla vägar. Tack i dag till påven Benedictus XVI för att, för första gången i detta sammanhang, ha bjudit in dessa humanister till er krets.

Tillsammans med er här på Assisis mark tänker jag därför på den helige Franciskus av Assisi, som söker ”inte så mycket efter att bli förstådd som att förstå” eller ”att bli älskad som att älska”; som stimulerar den kvinnliga spiritualiteten i den heliga Klaras verk; som placerar barnet i hjärtat av den europeiska kulturen genom att skapa julfirandet; och som, kort före sin död, som en humanist före sin tid, sänder ett brev ”till alla människor på hela jorden”. Jag tänker också på Giotto som utvecklar de heliga texterna i levande bilder från samtiden av mäns och kvinnors dagliga liv, och ställer den moderna världen inför utmaningen att ifrågasätta den föreställningens förgiftande ritual som annars är allestädes närvarande i dag.

Kan man fortfarande tala om humanismen, eller bättre uttryckt: kan man tala humanism?

Och här drar jag mig till minnes Dante Alighieri, när han hyllar den helige Franciskus i paradiset i sin gudomliga komedi. Dante grundade en katolsk humanistisk teologi genom att visa att humanismen kan existera om, och endast om, vi överskrider oss själva i språket, genom att uppfinna nya språk. Så gjorde han själv när han skrev vardaglig italienska i en ny stil, när han skapade neologismer. Att överskrida det mänskliga i mänskligheten (”transhumanar”, Paradiset 1:69), säger han, är sanningens väg. Det rör sig om att förbinda, i betydelsen sammankoppla (s’indova, att placera sig på plats i ett ”där” – Paradiset 33:138) – så som cirkeln och bilden förbinds i ett rosettfönster – det gudomliga och det mänskliga hos Kristus, det fysiska och det psykiska hos människan.

Den sekulariserade humanismen är, ofta omedvetet, arvtagare till denna kristna humanism, här förstådd som ett ”överskridande” av det mänskliga i förbindelsen mellan begär och mening genom språket, förutsatt att detta är ett kärlekens språk. Men den skiljer sig från den senare genom att den utvecklat en egen logik, för vilken jag här skulle vilja skissera tio principer. Det är inte tio bud, utan tio invitationer att bygga broar oss emellan.

I – Det tjugoförsta århundradets humanism är ingen teomorfism. Människan med stort M finns inte. Det gudomliga har inte längre någon självklar plats, varken som överordnat värde eller mål, i de främsta gärningar som tillskrivits ”genierna”, som de kallats alltsedan renässansen. Efter Shoah och Gulag är det humanismens plikt att påminna män och kvinnor om att, i den mån vi ser oss själva som de enda lagstiftarna, så är det endast i kraft av ett ständigt ifrågasättande av vår personliga, historiska och sociala situation som vi kan fatta beslut om samhället och historien. I dag, tvärtemot varje avglobalisering, krävs ett nytt internationellt regelverk för att reglera och styra de globala finanserna och ekonomin, och långsiktigt skapa styrformer för en världsomspännande och universell solidarisk etik.

II – Humanismen befinner sig i en ständig omstöpningsprocess, och kan bara utvecklas genom brytningar som också nyskapar (den bibliska termen hiddouch betyder invigning – nyskapande – förnyelse; enkainosis och anakainosis; novatio och renovatio). En intim kunskap om det grekisk-judisk-kristna arvet, en fördjupad undersökning av det, en transvaluering (omvärdering, Nietzsche) av traditionen; det finns inget annat sätt att bekämpa okunnighet och censur, och så underlätta samlevnaden mellan de olika kulturella minnen som skapats under historiens lopp.

III – Som frukt av den europeiska kulturen utgör humanismen en mötespunkt mellan kulturella skillnader, och främjas av globalisering och digitalisering. Humanismen respekterar, översätter och omvärderar olika varianter av behovet att tro och begäret efter kunskap, som är universella drag i alla civilisationer.

IV – Som humanister ”är vi inga änglar, vi har en kropp”. Den heliga Teresa av Avila uttryckte sig så på 1500-talet, på tröskeln till barocken som inte är en motreformation, utan en barock revolution som inleder upplysningstiden. Men det fria begäret är ett dödligt begär. Och det skulle psykoanalysen till för att i språkets enda och yttersta regelverk handha denna begärets frihet som humanismen varken censurerar eller stimulerar, men erbjuder sig att belysa, att följa och att sublimera.

V – Humanismen är en feminism. Begärens befrielse ledde med nödvändighet till kvinnans frigörelse. I spåren av upplysningstidens filosofer, som öppnade vägen, följde kraven från den franska revolutionens kvinnor – Théroigne de Méricourt, Olympe de Gouge, ända fram till Flora Tristan, Louise Michel och Simone de Beauvoir – jämsides med de engelska suffragetternas kamp, och jag glömmer heller inte kinesiskorna från den borgerliga revolutionen 4 maj 1919. Kampen för ekonomisk, juridisk och politisk jämställdhet gjorde det nödvändigt att reflektera på nytt över moderskapet som val och ansvar. Det sekulariserade samhället är hittills den enda civilisation som saknar ett resonemang om moderligheten. Den passionerade relationen mellan mor och barn – denne ”förste Andre” – kärlekens och människoblivandets gryning, förbindelsen där den biologiska kontinuiteten blir till mening, till förändring och språk, innefattar en tillit. Den moderliga tilliten, som är skild från såväl religiositeten som från fadersfunktionen, kompletterar dessa, och utgör en fullödig del av en humanistisk etik.

VI – Som humanister är det genom den inre erfarenheten, som är unik men låter sig delas, som vi kan bekämpa denna nya ondskans banalitet som människosläktets pågående automatisering innebär. Därför att vi är varelser som talar, skriver, tecknar, målar, musicerar, räknar, fantiserar, tänker, är vi inte dömda att bli ”språkliga kuggar” i en accelererande hyperuppkoppling. Denna gränslösa förmåga till representation är vårt hem, både djup och räddning, och vår frihet.

VII – Men språkens Babel skapar också kaos och oordning, som humanismen aldrig kan reglera enbart genom ett uppmärksamt lyssnande på andras språk. Tiden är mogen att återvända till de oförglömliga moraliska koderna: inte för att försvaga dem, utan för att problematisera dem och förnya dem i ljuset av nya särarter, singulariteter. Långtifrån att vara rena arkaismer utgör förbuden och gränserna skyddsmekanismer som man inte kan ignorera utan att förtränga det minne som ligger till grund för förbindelserna både människor emellan och i förhållande till planeten, eller planeterna. Historien hör inte till det förflutna: Bibeln, evangelierna, Koranen, Rigveda, Tao är levande i dag. Det vore utopiskt att skapa nya kollektiva myter, det räcker heller inte att enbart föra vidare de gamla. Det ankommer på oss att skriva dem på nytt, tänka dem på nytt, leva dem på nytt, i modern språkdräkt.

VIII – Det finns inte längre ett universum, den vetenskapliga forskningen upptäcker och upphör inte att sondera ”multiversum”. En mångfald av kulturer, religioner, smakriktningar och skapelser. En mångfald av kosmiska rymder, materier och energier som samexisterar med tomheten, skapar ur tomheten. Var inte rädda för att vara dödliga. Humanismen, som är kapabel att tänka multiversum, står inför en epokgörande uppgift: att skriva in dödligheten i livets och det kosmiskas multiversum.

IX – Vem förmår detta? Humanismen, därför att den visar omsorg. Den kärleksfulla omsorgen (cura) om den andre, den ekologiska omsorgen om jorden, utbildningen av ungdomen, beledsagandet av de sjuka, de handikappade, de åldrande, de beroende hejdar varken vetenskapens framsteg eller den virtuella ekonomins explosion. Humanismen reglerar inte liberalismen, som den dock gör anspråk på att omvandla, utan vare sig apokalyptiska tvära kast eller tomma löften inför morgondagen. Genom att ta tid på sig, genom att skapa en ny närhet, en grundläggande solidaritet, kan humanismen följa den antropologiska revolutionen.

X – Människan gör inte historien, men historien, det är vi. För första gången är homo sapiens kapabel att förstöra världen och sig själv i religionens, trosföreställningarnas eller ideologiernas namn. För första gången är också män och kvinnor förmögna att på nytt värdera den religiositet som är konstitutiv för människan som varelse. Mötet här i Assisi, i allas vår diversitet, visar att hypotesen om undergången inte är den enda möjliga. Ingen vet vilka människor som kommer efter oss, som kommer att vara engagerade i denna antropologiska och kosmiska transvaluering, utan motstycke. Att omskapa humanismen är en utmaning; den är varken en dogm som följer av försynen eller resultatet av en andens fria lek.

Misstankens era är inte längre tillräcklig. Med försvårade kriser och hot framför oss står vi nu inför utmaningens era. Låt oss våga utmaningen att fortsatt förnya mäns och kvinnors förmåga att gemensamt tro och veta. Så att mänskligheten länge ännu, i detta multiversum omgivet av tomhet, kan fullfölja sin bestämmelse till skapande.

Översättning: Astrid Söderbergh Widding

Julia Kristeva är lingvist, filosof, psykoanalytiker och professor vid Université Paris Diderot.