Kanaaneiska myter och legender

Det var inget mindre än en revolution inom religionshistorien då en syrisk bonde 1929 av en tillfällighet råkade stöta på ett antal lertavlor med en dittills okänd skrift. Fyndet skedde vid den nordsyriska kusten, en mil norr om staden Latakia, och fyndorten kunde snart identifieras som den gamla staden Ugarit. På arabiska heter fyndplatsen Ras Shamra (”Fänkålskullen”) och denna benämning användes ofta förr. Ugarit blomstrade under sen bronsålder som en ledande köpenskapsstad och förstördes c:a 1 200 f.Kr. Lertavlorna var skrivna med ett märkligt kilskriftsalfabet på ett språk som mycket liknade hebreiska. Innehållet var skiftande och flera av texterna administrativa dokument. Men man fann också flera tavlor med myter och legender som snabbt visade sig bli av det största värde för den gammaltestamentliga bibelvetenskapen.

Där hade man dittills saknat ett kanaaneiskt jämförelsematerial till de bibliska texterna. Egypten och Mesopotamien hade redan på 1800-talet kunnat erbjuda sina tjänster, men de befann sig på ett större geografiskt avstånd från Palestina. I övrigt fanns endast några feniciska inskrifter. Nu fick man tillgång till texter som nära nog kunde läsas som bibelhebreiska och som även innehållsligt visade sig ha stora beröringspunkter med det gamla Israels religion.

Den förmedlande länken är den av de israelitiska profeterna och historieskrivarna hjärtligt avskydde guden Baal. Om honom kunde man nu sätta ihop näst intill en hel biografi med hjälp av den längsta och på flera sätt viktigaste texten, Baalscykeln. Baal är en stormgud som egentligen heter Hadad (Baal betyder endast ”herre”). Baal är också en växtlighetsgud av typen döende och uppstående gudar. Han är inte den högste guden i det kanaaneiska panteon, vilket El (Gud) är, men han är den mest dominerande. Nu kunde man läsa om hur Baal bekämpar kaos-makterna, personifierade av Jamm (Havet) och Mot (Döden) och hur ett tempel byggs åt honom efter segern. Mycket av detta har klara paralleller i de mera mytiskt klingande partierna av Gamla testamentet.

Många ord inom ugaritiskan bidrar också till att öka vår kunskap om hebreiskan. Om ett hebreiskt ord är belagt endast en gång – vilket ofta är fallet – är kunskapen om dess betydelse av naturliga skäl osäker. Här har de ugaritiska texterna inte sällan samma ord i ett sammanhang där betydelsen är klar. Men det skall inte döljas att många ord i ugaritiskan är osäkra till sin betydelse och kan bli klara endast om det görs nya textfynd.

Ingen som numera skriver om det gamla Israels religion kan undgå att använda sig av texterna från Ugarit. De har därför blivit grundligt analyserade och översatta till flera språk. Till ett nordiskt språk blev de överförda 1990 (till danska av Finn Hvidberg-Hansen). Nu har turen kommit till svenska. Den helt unge lundensiske språkvetaren Ola Wikander står för prestationen. Det är utomordentligt att vi har fått tillgång till en bra svensk översättning med inledning och fylliga kommentarer. Wikander har löst sin uppgift på ett förträffligt sätt, och det är roligt att den stora mängd av goda översättningar från grekiska och latin som vi sett på senare år nu kompletteras med ett bidrag från Främre Orienten.

Man skall kanske inte vänta sig några större litterära njutningar. Den ugaritiska poesin bygger liksom den hebreiska på parallellismen, men här är den ännu mera framträdande. Översättaren talar med rätta om ”upprepningsmani”. Det gör texterna till något tröglästa, men ibland glimmar den poetiska ådran fram. Den svenska stilen är lagd på en ganska hög nivå, som ibland märkbart kontrasterar mot rätt burleska scener. Gudarna och gudinnorna i Ugarit är nämligen minst lika lössläppta i älskog och dryckenskap som sina grekiska kolleger. Alla luckor i texterna (och de är många) noteras noggrant, likaså alla ställen där texten blivit rekonstruerad.

Här är alla de texter som har ett centralt religiöst innehåll översatta, främst Baalscykeln men också legenderna om Kirta (Keret) och Aqhat. Alla texter är försedda med inledning och kommentarer i form av rikhaltiga noter. I inledningarna visar Wikander att han utmärkt behärskar den svåra konsten att skriva populärvetenskap.