Katolska kyrkan i USA efter pedofilskandalerna

Katolikerna i USA har under tiden efter andra Vatikankonciliet alltmer fått rykte om sig att vara de mest progressiva och reformvänliga i hela kyrkan. Det finns tecken som tyder på att den tiden är över. En alltmer konservativ hållning både i moral- och lärofrågor tycks växa fram inte minst bland den yngre generationen. Unga katoliker som engagerar sig för en strängare abortlagstiftning och som tar ställning mot föräktenskapliga förbindelser märks också allt tydligare i samhället. För många av dem är troheten gentemot läroämbetet och en fast moral det mest avgörande för deras katolska identitet. Kommer de att ange tonen i den framtida katolska kyrkan i USA?

Låt oss anföra tre exempel som kan illustrera den katolska kyrkans situation anno 2003 i USA: kardinal Bernard Laws avgång, föranledd av den förtroendekris som uppkom i samband med hans bristfälliga agerande när en mängd pedofilskandaler uppdagades i Bostons stift; den avvisande hållningen till ett Irakkrig i förebyggande syfte utan FN-mandat som de amerikanska biskoparna entydigt gav uttryck för; det stora antalet deltagare – mer än 100 000 katoliker, de flesta ungdomar eller unga vuxna under 30 år – vid Pro Life-demonstrationen i Washington som hölls med anledning av de abortlagar som infördes för 30 år sedan.

När väl de stränga åtgärder mot präster som förbrutit sig sexuellt, som beslutats av biskopskonferensen och sanktionerats av Rom, vunnit laga kraft och man tagit itu med att reformera antagnings- och urvals-kriterierna för prästutbildningen, kunde ärkebiskop Laws avgång förefalla som en preliminär punkt för krisåret. Men under rubriken ”It won’t end soon” varnade den förre chefen för USA-biskoparnas pressekretariat, Russell Shaw, biskoparna i en tidningskommentar för att se alltför optimistiskt på framtiden.

Visserligen förekommer å ena sidan inte längre så många skandal-artiklar, men å andra sidan väcker de pågående processerna mot de hundratals präster som anklagas för pedofili stor uppmärksamhet i offentligheten och dessutom förestår ytterligare starka inomkyrkliga motsättningar. Man har till exempel efter ärkebiskop Laws avgång krävt att också andra biskopar som hymlat med liknande sexualbrott bör avgå.

En framkomlig väg för kyrkan?

De negativa följder som skandalerna fått för katolikernas attityd till sin kyrka framgår av en opinionsundersökning som gjordes vid årsskiftet 2002/2003. På ett år har antalet kyrkobesökare minskat från 39 till 28 procent. Och 40 procent av alla katoliker uppgav att de avsåg att sänka eller helt upphöra med att lämna sina ekonomiska bidrag till den katols-ka kyrkan. Dessa avgifter är frivilliga i USA. Enligt biskoparnas informationschef, Shaw, har den katolska kyrkan upplevt den största krisen i den amerikanska katolicismens historia, och kyrkan har inte på långt när repat sig.

Samma sak gäller för kyrkans anseende och trovärdighet i det offentliga livet. Ett tecken på detta är biskoparnas uttalade krigsmotstånd som nämndes tidigare. Samma dag som president George W. Bush höll sitt tal till nationen i början av februari, där han klart aviserade sin beslutsamhet att gå till anfall mot Irak, upprepade ärkebiskopen i New York, kardinal Edward M. Egan, på en internationell internetkonferens från Vatikanen klart och tydligt den amerikanska biskopskonferensens tidigare ställningstagande från dess plenarmöte i november, alltså, ett entydigt nej till ett förebyggande amerikanskt krig mot Irak på eget bevåg, utan FN-mandat.

Liksom många västeuropeiska länder varnade biskoparna för de fasansfulla följderna av ett sådant krig. Men när den tyske militärbiskopen Walter Mixa besökte USA i februari, lär kardinal Theodore E. McCarrick i Washington i ett samtal ha yttrat: ”Men det finns väl knappast någon som längre lyssnar på oss.” Detta uppgav Mixa i en tv-intervju.

De inomkyrkliga motsättningarna rör främst oenigheten om vilken väg som den framtida kyrkan skall välja. Skall man fortsätta på ”den öppna vägen” som traditionalisterna menar utmärks av en ”urvattnad kristendom” som bidragit till dagens kris, eller skall man slå in på en ”ortodox väg” som innebär att en sträng hierarkisk ledning håller ordning på de troende under överinseende av läroämbetet? En uttalad företrädare för den ortodoxa linjen är George Weigel som är verksam vid Centrum för etik och politik i Washington och författare till en omfångsrik biografi om Johannes Paulus II. I sin senaste bok, The Courage To Be Catholic, analyserar denne författare, som närmast är känd som nyliberal, hur krisen uppstått och utvecklar utifrån denna analys sina idéer för framtidens kyrka. Weigel anför utvecklingen i den amerikanska kyrkan efter andra Vatikankonciliet som skäl till dagens kris. Han pekar på prästernas identitetskris, på biskoparnas brist på auktoritet, på de troendes slappa hållning och ringa trovärdighet. Krisen är ingalunda skapad av massmedierna. Snarare förhåller det sig så, att det efter konciliet uppstod en bristande samstämmighet bland teologerna om kyrkans förhållande till världen.

Konciliet ville inte bara öppna kyrkans fönster ut mot världen utan förväntade sig också att världen skulle öppna sig mot den av konciliet förnyade kyrkan. I den profana världen utbredde sig vid denna tid en ny modernism. I den amerikanska katolska kyrkan var man emellertid knappast förberedd varken intellektuellt, andligt eller organisatoriskt för att möta denna nya livsfilosofi och livsstil. Därtill kom också den omtalade identitetskrisen bland präster och biskopar. En extra starkt negativ effekt på moralen och trosmedvetandet hade enligt Weigel motsättningarna om encyklikan Humanae vitae. Allt detta utspelades framför allt på prästseminarierna, där det till slut betraktades som något suspekt att vara ’ortodox’. ”Att stå som representant för den oförkortade tron framstod nu som antikverat och bisarrt.” Weigel lägger ett stort ansvar för detta på biskoparna, framför allt för att de hemföll åt den psykoterapeutiska trenden och inte från början gjorde något för att hindra villfarelserna. Infångade liksom i en bur med nät av klerikalism och administration och rädda för att framstå som konservativa och bakåtsträvande åsåg många biskopar stilla utvecklingen och själva hade de inga visioner.

I en sammanfattning fastslår Weigel, att den nu aktuella krisen i den katolska kyrkan i USA, liksom alla andra kriser i kyrkohistorien, beror på bristande helighet: ”Den väg som leder ut ur krisen till förnyelse är den väg som via sina strapatser leder hela kyrkan till att återupptäcka vad uthålligheten i tron och den katolska ortodoxin innebär.”

Weigel har, liksom många andra förespråkare för att kyrkan skall välja den ortodoxa vägen, slagit an en sträng som ger stark resonans i det amerikanska samhälle som efter terrorattentatet den 11 september upplever stor osäkerhet och villrådighet. I tidskriften Newsweek kunde man i december 2002 på omslaget finna följande rubrik: ”En ny moralisk ordning?”. I svaret på frågan inne i tidningen konstaterades att vi nu befinner oss i fundamentalisternas tidsålder. De berömda amerikanska tv-predikanterna Jerry Falwell, Jimmy Swaggert och Pat Robertson, alla tre fundamentalister, har rönt en otrolig uppskattning. Den senare deltog för övrigt när det begav sig i presidentvalskampanjen som republikansk presidentkandidat och representant för den kristna högern. Det är inte heller av en slump som George W. Bush, som en born-again Christian, aldrig möter så stort gensvar i den amerikanska befolkningen som när han som rättesnöre för sin politik inte bara åberopar sitt moraliska ledarskap utan också försöker omsätta det i praktiken.

De facto har Bush låtit spendera åtskilliga hundra miljoner dollar på storslagna familjepolitiska program för att bevara familjen liksom på undervisningsprojekt som syftar till en värdegrundsorienterad undervisning i det allmänna skolväsendet. Ett av hans favoritprojekt är kampanjen för ungdomars sexuella avhållsamhet före äktenskapet, som nu bedrivs på en tredjedel av alla high schools. Med sammantaget mer än 700 olika ”avhållsamhetsprogram” undervisas tonåringar om ”Passion and Principles” och som en följd av detta går många unga på amerikanskt vis omkring med T-shirts med texten ”sex can wait” eller med så kallade Purity Rings på fingret. En uppföljning av denna verksamhet visar att de unga skjutit upp samlagsdebuten i genomsnitt med två år och att både tonårsgraviditer och könssjukdomar minskat.

Denna typ av sexualundervisning har pågått länge i konservativa privatskolor mestadels med kristen inriktning. Redan i början av 1990-talet införde sydstatsbaptisterna programmet True Love Waits på sina high schools och i de katolska skolorna finns det i nästan alla stift liknande grupper. Kyrkorna anklagar de federala programmen för att i alltför hög grad inrikta sig på rent biologisk och teknisk upplysningsverksamhet och därmed försumma de etiska aspekterna.

Framför allt strider Bushadministrationen och kyrkorna på en gemensam moralisk front i fråga om respekten för livet. Det är inte bara högerfundamentalistiska politiker och kyrkor som står bakom Pro Life-rörelsen utan också allt fler unga människor. Detta märktes tydligt vid den årliga Pro Life-demonstrationen. Det har nu gått 30 år sedan den federala lagstiftningen införde rätten till abort, efter det uppmärksammade fallet Roe vs Wade och när de amerikanska katolska biskoparna samlades till sitt plenarmöte i november 2002 uppmärksammades detta genom ett gemensamt uttalande, A Matter of the Heart. En intressant passus ur detta yttrande lyder: ”Det som kanske överraskar mest i samband med denna årsdag är att så många unga människor engagerar sig för respekten för livet.”

Enligt en färsk opinionsundersökning anser 55 procent av unga vuxna under 25 år att det krävs ett bättre skydd för livet och en striktare abortlagstiftning. Med undantag för personer i gruppen över 65 år utgör detta den högsta siffran för samtliga åldersgrupper. Vid årets Pro Life-demonstration som samlade långt över 100 000 deltagare var liksom under de senaste åren hälften ungdomar under 25 år. De kom till huvudstaden med bussar från alla stift i hela USA och de flesta var elever eller studenter från katolska high schools, colleges och universitet.

En motrörelse mot det kravlösa samhället

Det finns ingen landsomfattande katolsk ungdomsrörelse i USA och därför bedrivs ungdomsverksamheten i huvudsak på församlingsnivå; detta sker i synnerhet på de katolska skolorna. I demonstrationståget som gick från Washington Monument – en symbol för frihet och människovärde – via Constitution Avenue till Högsta domstolen kunde man på banderollerna inte bara läsa om kravet på skydd för det spirande livet utan det framgick också varifrån demonstranterna kom: Marian College i Indiana, franciskanernas Steuben University i Ohio, elituniversitetet Notre Dame utanför Chicago.

Detta engagemang mot abort och för respekt för livet är ofta kombinerat med ett engagemang för miljön och för tredje världen. Skola, college och universitet är sedan länge ett slagfält för Pro Choice- och Pro Life-agitation. Eftersom var femte abort i USA utförs på unga collegeflickor och abortförespråkarna dominerar, även på katolska colleges och universitet, har nu en organisation som heter Feminists for Life in America tagit fram ett utförligt alternativprogram avsett för collegestudenter. Det syftar framför allt till att engagera studenter som i sin tur skall påverka sina kamrater att ta avstånd från abort, men framför allt hjälpa alla gravida, oftast ogifta, kvinnliga kamrater.

Helt oväntat har denna organisation fått draghjälp av två skönhetsdrottningar som offentligt uttalat sig om sin kristna tro och om sitt engagemang i Pro Life-rörelsen. Amy Kerr från Oregon som valdes till America’s Junior Miss utmanade under sitt segertåg genom hela landet sina unga fans med uppmaningen att prioritera Guds plan för deras liv, vilket väckte stark genklang. Däremot fick Miss America 2003, den 22-åriga Erika Herold från Illinois, tävlingsarrangörerna på sig, när hon offentligt propagerade för avhållsamhet före äktenskapet, och de ville förbjuda henne att uttala sig.

Erika Herold tillhörde emellertid redan före tävlingen en organisation, kallad Reality, som sorterar under det federala nätverk för avhållsamhet som genomför sitt program både i statliga och privata skolor. Hon försvarade sig framgångsrikt mot det tilltänkta förbudet och hävdade att hennes argumentation var helt politiskt korrekt eftersom den hörde hemma i en federal aktion mot ungdomsvåld.

Återvändandet till fasta, traditionella, moraliska värden inskränker sig ingalunda till sexualiteten, utan för den unga generationen gäller det också den övriga livsstilen – en ny kulturell motrörelse mot det kravlösa samhället i stort. De unga drivs av ett starkt personligt religiöst engagemang som de kan finna utlopp för i olika typer av religiösa gemenskaper. Om detta står att läsa i en bok, The New Faithful (Chicago 2002), av Colleen Carroll. Hon arbetar som ungdomsredaktör på St. Louis Post Dispatch och har rest härs och tvärs över kontinenten och undersökt varför – som bokens undertitel lyder – unga vuxna hemfaller åt kristen ortodoxi.

Oavsett vilken bakgrundsmiljö dessa unga har och oavsett vilken tro de bekänner sig till, finner Carroll en gemensam nämnare: de har alla skaffat sig en motkulturell världsbild enligt vilken de avvisar den samtida kulturens relativism som jämställer alla trosinriktningar, all etik och alla yttringar av mänskligt beteende, det vill säga modernismen som i sin upplysningsanda endast tror på förnuft, vetenskap och framsteg. Dessa unga troende tecknar en motbild, bestående av ”universella värden och absoluta sanningsanspråk”. De tillhör generation X och är födda mellan 1960 och 1980 och de har upplevt bristen på orientering i den värld som tillhör deras föräldrageneration, den generation som just alstrade denna baby-boom och som inte bara utmärkte sig i kampen för medborgerliga rättigheter och pacifism utan också använde droger och p-piller och avvisade alla auktoriteter.

Organiserad religion och traditionell moral

I sitt sökande efter en ny grund att bygga sina liv på fastnar de inte som andra ungdomar för new age eller buddhistiska sekter utan de hänger sig, enligt denna undersökning, medvetet åt ”organiserad reli-gion och traditionell moral”. Författaren ger många exempel på hur katolska, evangelikala och judiska kretsar som betonar just det ortodoxa inslaget skapar detta nya religiösa beroendeförhållande. Hit räknar hon det personliga förhållandet till Jesus, lydnaden mot den kyrkliga auktoriteten, offervilligheten, tjänandet av nästan och för katoliker dessutom en utpräglad Mariafromhet. Denna traditionella hållning innebär inte ett naivt återvändande till tidigare generationers oreflekterade konservatism, eftersom dagens unga med öppna ögon ser den kultur som pekar i motsatt riktning och medvetet beslutar sig för att i stället anamma de traditionella värdena.

Som katolska exempel nämner ofta Carroll de initiativ och grupper som härrör från konservativa lärosäten, sådana som även är starkt engagerade i Pro Life-rörelsen som exempelvis Crossroad-studenterna som årligen ger sig ut på en tremånadersvandring genom landet. Den katolske sociologen James D. Davidson från Purdue-universitetet i Illinois, som regelbundet gjort landsomfattande statistiska undersökningar, bekräftar visserligen att denna nya grupp troende som Carroll beskriver i sin bok utgör en ”betydande och väl organiserad kärntrupp bland katolsk ungdom”, men hävdar samtidigt att dessa unga inte är typiska för sin generation. Det finns ingen empirisk grund för att tala om en trend av religiös ortodoxi och traditionell moral. Å andra sidan kan dessa konservativa kärngrupper, i synnerhet som de är väl organiserade (delvis av Opus Dei), absolut komma att utöva ett starkt inflytande i framtidens kyrka och i den amerikanska kulturen.

Unga präster är trogna mot läroämbetet

Olika exempel kan visa hur den ortodoxa rörelsen styrs av konservativa och nyliberala krafter. I slutet av förra året aviserades att ett Ave Maria-universitet skulle grundas i Florida. Detta hade initierats av Ave Maria College i Michigan, som i sin tur grundats 1998 av en donator vid namn Thomas Monaghan, ägare till Domino Pizza-kedjan och en frikostig sponsor av kyrkliga ändamål. Det hela inleddes med en upprivande tvist om huruvida ett jättekors, stort som frihetsstatyn, skulle få sättas upp i närheten av Detroit. När de lokala myndigheterna vägrade att ge tillstånd köpte Monaghan ett gigantiskt markområde i Florida med avsikt att där bygga en regelrätt universitetsstad. Målet var att i den amerikanska södern, där katolikerna oftast är en liten minoritet, äntligen inrätta ett ”stort katolskt universitet med högsta standard, ett Söderns Notre Dame”, som någon kallade det. Med helsidesannonser försökte Monaghan skaffa ytterligare sponsorer genom att hävda att detta universitet skulle vara ”ovillkorligt och kompromisslöst engagerat för den katolska läran” och eftersträva att utbilda unga män och kvinnor ”i den katolska trons andliga och moraliska värden”. Till universitetskansler utnämnde sponsorn själv jesuiten Joseph Fessio. Verksamheten skall börja så smått i höst med ett provisoriskt campus och hösten 2006 skall den fullskaliga undervisningen med åtta olika linjer sätta igång. Den utnämnde teologiprofessorn Fessio som är mycket omstridd inte minst inom sin egen orden har tidigare samarbetat med Monaghan i ett ultraortodoxt katolskt radioprojekt. En rad andra konservativa och nyliberala personer ingår i den styrelse som donatorn utsett. Som medlemmar i en kommitté med andliga rådgivare har han lyckats engagera ordföranden i det påvliga lekmannarådet, kardinal J. Francis Stafford och ärkebiskopen i Wien, kardinal Christoph Schönborn.

Avgörande för den amerikanska katolska kyrkans framtid blir i vart fall vilken typ av präster och biskopar som kommer att finnas i framtiden. ”Om alla präster kommer att predika den katolska kyrkans rena lära från predikstolen, kommer då inte de verkligt kärnkristna att gå förbi alla andra som därmed kommer att lämna kyrkan?” frågar sig en kommentator i den konservativa kyrkotidningen Sunday Visitor och fortsätter, att i så fall kommer kyrkan att bli mycket mindre ”men mer sluten, mer levande och mer katolsk”. Denna lilla kyrka skulle få en ny tillväxtpotential, medan den nuvarande kvantitativt stora potentialen sägs leda till undergång på grund av en alltmer urvattnad kristendom. En statistisk undersökning från i fjol, utförd av Lilly Endowment-stiftelsen, uppger att en yngre generation präster, bland dem många spansktalande, präglas av ”ett exklusivt kallelsemedvetande” och en ovillkorlig trohet mot läroämbetet. En nyare undersökning gjord av Los Angeles Times i samband med pedofilskandalerna visade att 70 procent av alla tillfrågade präster under 40 år beskrev sig själva som ortodoxa, medan 60 procent av dem som prästvigts strax efter konciliet snarare ansåg sig liberala. Men mer än hälften av de yngre prästerna utmärkte sig för en pastoral öppenhet gentemot de katoliker som inte bejakar alla utsagor från läroämbetet. En tredjedel av de unga sade sig vara för kvinnliga präster och hälften tyckte också att celibatet skulle upphävas.

Översättning: Anna Maria Hodacs