Kapitalets rörlighet – en dygd?

.

Artikeln ”Kapitalets rörlighet” är skriven av Gaël Giraud, en fransk nationalekonom och jesuit, och sveper över stora fält av det ekonomiska livet – frihandel, kapitalrörelser, ekonomisk tillväxt och inkomstskillnader. Många av de tankar som framförs representerar knappast konventionell ekonomisk teori. En del av det som Giraud förmedlar har sin grund i alternativ teori, en del kan uppfattas som värderingsbaserade ställningstaganden inom ramen för etablerad teori.

En stor del av artikeln handlar om ekonomisk aktivitet över gränserna, om rörelser av kapital mellan länder. Giraud ifrågasätter nyttan av sådana kapitalrörelser och driver några teser beträffande frihandel och kapitalrörelser som kan sammanfattas på följande sätt:

*Frihandel och fria kapitalrörelser har inte, tvärtemot vad ekonomer och politiker i allmänhet anser, så entydigt positiva effekter. Detta gäller särskilt de fria kapitalrörelserna.

*Frihandel förutsätter inte fria kapitalrörelser. I själva verket kan fri rörlighet för kapitalet underminera de ekonomiska fördelarna med frihandel. Dessa fördelar kommer från specialisering och internationell arbetsfördelning (baserat på den engelske 1700-talsekonomen Ricardos lära om komparativa fördelar). I verkligheten tenderar dock kapitalet att flöda till och investeras i det land som har bäst konkurrenskraft.

*Frihandeln ökar ojämlikheten inom länderna även om den minskat skillnaden i välstånd mellan länderna. Förlorarna är de minst kvalificerade och anpassningsbara löntagarna i de rika länderna. De ekonomiska och sociala kostnaderna av sådana ojämlikheter är betydande.

*Det går inte att observera något tydligt samband mellan tillväxt och kapitalrörelser. De tecken på att fria kapitalrörelser har positiv effekt på tillväxten som må finnas uppvägs av den ökande ojämlikheten och risker för nationellt självbestämmande och demokrati som kapitalrörelserna ger upphov till.

*Det finns ett empiriskt samband mellan fria kapitalrörelser och finansiella kriser.

Frihandel och fria kapitalrörelser förekommer dock i flera olika former som man bör skilja på för att kunna bedöma Girauds resonemang.

Frihandel

För det första har vi handeln med varor och tjänster mellan olika länder. När export och import får flöda fritt utan mer betydande handelshinder som tullar talar man om frihandel. Såväl ekonomisk teori som empiri talar för att frihandel har gynnsamma effekter på bruttonationalprodukten (BNP) och därmed nationalinkomsten i de länder som handlar med varandra. Det skulle här föra för långt att gå igenom varför och hur detta sker men per definition innebär ökad BNP högre nationalinkomst och därmed ökat välstånd.

Fria kapitalrörelser

Med kapitalrörelser i egentlig bemärkelse avses när aktörer, till exempel företag, köper tillgångar utomlands eller lånar ut pengar till utländska aktörer. Beroende på vilket slag av tillgångar som förvärvas brukar man skilja mellan utländska direktinvesteringar (ofta benämnda efter det engelska begreppet Foreign direct investment förkortat FDI) och indirekta investeringar eller portföljinvesteringar.

Även om många handelshinder finns kvar i världen, så kan man nog säga att frihandel är en äldre och mer etablerad företeelse än fria kapitalrörelser. De flesta länder har långt in i modern tid haft regleringar som begränsat kapitalrörelserna över gränserna. Som Giraud beskriver i sin artikel har dock trenden gått i riktning mot avreglering och fria kapitalflöden.

Med en bred definition kan man lite förenklat säga att FDI är investeringar i reala (fysiska) tillgångar (till exempel köp av hela eller delar av bolag eller mark eller byggande av produktionskapacitet) som företag gör i ett annat land. Typiskt sett är FDI långsiktiga och innebär att köparen engagerar sig i ledningen och skötseln av de gjorda investeringarna. Överföring av teknik och expertis är vanliga inslag i FDI. Portföljinvesteringar är däremot oftast placeringar som utländska aktörer (ofta fonder och banker) gör i finansiella tillgångar i ett annat land, till exempel köp av aktier och obligationer, men också rena lån. Motivet är finansiellt: placeraren söker hög avkastning och spridning av sina investeringsrisker genom geografisk diversifiering. Horisonten kan vara långfristig eller kortfristig och placerarens hållning är passiv – han eller hon utövar inte aktivt ägande.

FDI kan ses som en förlängning av frihandeln och uppvisar många av dess fördelar. Investeringar i företag och produktionskapacitet i fattiga länder dit internationella koncerner förlägger tillverkning som är arbetskraftsintensiv och inte kräver så hög kompetens hos arbetstagarna, gör det möjligt för dessa länder att producera för den globala marknaden, till exempel i form av montering av persondatorer och mobiltelefoner i länder som Kambodja eller Vietnam. Fria kapitalrörelser som medger att utländskt kapital investeras i utvecklingsländer i form av direktinvesteringar ökar den ekonomiska tillväxten och välståndet.

Hur förhåller det sig då med utländska portföljinvesteringar av finansiell natur? Sådana kapitalflöden kan också vara positiva, till exempel genom att inhemska företag får tillgång till utländskt kapital. Ekonomisk tillväxt förutsätter investeringar i produktionskapacitet, infrastruktur och humankapital och dessa investeringar måste finansieras. Finansieringen kommer från sparande och finns det inte tillräckligt med sparande i det egna landet kan utlandsupplåning vara ett alternativ. Det svenska järnvägsnätet byggdes under 1800-talet ut med hjälp av utlandslån och dagens svenska banker finansierar bolånen till svenska folket i hög grad med kort och lång upplåning från banker och placerare i utlandet.

Omvänt gör fria kapitalrörelser det också möjligt för inhemska pensionsförvaltare och sparare att investera i placeringstillgångar utanför hemlandet. I Sverige är till exempel en förhållandevis stor andel av vårt gemensamma pensionssparande via AP-fonderna placerat i utländska tillgångar.

Samtidigt finns det som Giraud tar upp i sin artikel många exempel på att portföljinvesteringar givit upphov till kapitalutflöden som destabiliserat de länder som först fått inflöden. Avgörande för om portföljinvesteringarna är välgörande eller destruktiva är vad kapitalet använts till och hur det är finansierat. Portföljinvesteringar är helt enkelt bra om kapitalet används produktivt av de aktörer som får finansiering på detta sätt. Kapitalet måste investeras så att det skapas bestående värden; ytterst: en förhöjd kapacitet att producera. Detta gäller både enskilda företag och stater.

En viktig aspekt är hur portföljinvesteringarna finansieras. Som Giraud påpekar är inte allt kapitalinflöde utländskt sparande utan en del är medel som skapats genom att de utländska placerarna själva först lånat pengar. Inflöden med skapade pengar är i regel mer kortfristiga än investeringar som backas upp av utländskt sparande. Ju mer kortfristig finansieringen är, desto oftare uppkommer frågan om refinansiering/omplacering, vilket i sig kan vara en risk. De inhemska låntagarna (företag, banker och stater) bör undvika att finansiera långfristiga investeringar med kortfristig upplåning för att reducera denna risk.

Vad beror då kapitalutflöden på? När de utländska investerarna uppfattar att de kan uppnå en bättre avkastning i ett annat land kan de ta ut och omplacera sina pengar. Under normala förhållanden är denna typ av utflöden knappast destabiliserande. Men om utländska placerare befarar att deras tillgångar skall sjunka i värde, tenderar de att avyttra sina placeringar eller på annat sätt skydda sig mot värdefall. Dessa omdispositioner kan sedan spädas på genom aktioner av spekulativa aktörer. Sammantaget kan detta leda till stora kapitalutflöden, problem att refinansiera förfallande upplåning och ett tryck på den inhemska valutans värde. Detta kan drabba den låntagare som inte vårdat sin kreditvärdighet genom sunda investeringar och en sund ekonomisk politik. Den så kallade marknaden skyr risk.

Kapitalutflödena från de sydeuropeiska länderna i EMU under senare år är dock snarare ett uttryck för en felaktig ekonomisk utveckling mellan de olika medlemsstaterna (alltför divergerande inflation) inom ramen för en monetär union med en gemensam valuta där anpassning av uppkomna obalanser inte kan ske genom växelkursjusteringar.

Slutsatsen är att alla kapitalflöden givetvis inte är skadliga även om vissa kan vara det. Framför allt utländska direktinvesteringar finns det knappast anledning att generellt kritisera från ekonomisk utgångspunkt. Vissa former av finansiella portföljinvesteringar kan leda till destabiliserande utflöden. Det går att argumentera för att denna typ av kapitalflöden bör regleras. Men generellt kan inte kapitalflöden i form av portföljinvesteringar fördömas då de också har positiva effekter av samma art som frihandel och reala direktinvesteringar.

Finns det då en koppling mellan frihandel och fria kapitalrörelser? Inte nödvändigtvis; man kan tänka sig en värld med frihandel utan fria kapitalrörelser, men det vore med all sannolikhet en värld med lägre global produktion och inkomster och därmed högre absolut fattigdom.

De sociala konsekvenserna av fri handel och fria kapitalrörelser

I diskussionen om fördelar och nackdelar med frihandel och fria kapitalrörelser uppstår det svårigheter på grund av att centrala begrepp inte alltid har klara definitioner. BNP och nationalinkomst är entydiga begrepp. Välstånd, fattigdom och ojämlikhet är det inte. För det första har dessa begrepp inte bara ekonomisk innebörd, men även om man som i detta sammanhang stannar kvar inom den ekonomiska referensramen kvarstår mångtydigheten. Därför brukar man skilja mellan absolut fattigdom och relativ fattigdom. Begreppet ojämlikhet kan syfta på antingen fördelningen av inkomster eller fördelningar av tillgångar (förmögenhet).

Det är ostridigt att internationell handel har spelat en viktig roll när det gäller att skapa välstånd och reducera den globala absoluta fattigdomen. Ökad nationalinkomst ökar inkomsten hos de fattiga som grupp och skapar skatteinkomster som staten kan använda för ökade utgifter för vård och utbildning, vilket också förbättrar de fattigas situation.1 I inledningen av sin artikel tillstår Giraud själv att frihandel bidragit till att minska skillnaderna i välstånd mellan länderna.

Eftersom utländska direktinvesteringar på många sätt är en vidareutveckling av frihandeln är det sannolikt att denna form av kapitalrörelser också minskar den absoluta fattigdomen. Men införande av fria kapitalrörelser tenderar att leda till ökad ojämlikhet.2 Ökat absolut välstånd i ett land kan innebära ökad ojämlikhet i betydelsen vidgade inkomstskillnader inom landet. Alla arbetstagare och företag tar inte (lika stor) del av det ökade välståndet. Detta gäller både industrialiserade länder och utvecklingsländer.

Den ekonomiska globaliseringen via frihandel och fria kapitalrörelser i form av direktinvesteringar spelar en roll för ökad ojämlikhet i den rika världen. Ju längre den internationella arbetsfördelningen drivs och rika länder specialiserar sig på produktion och export med högt kunskapsinnehåll, desto större blir skillnaden mellan lönerna för kvalificerad och okvalificerad arbetskraft i de rika länderna. Dessutom späds ojämlikheten på av att lönerna och sysselsättningen hos den mindre kvalificerade arbetskraften sätts under tryck av outsourcing och billig import av varor och tjänster med lågt kunskapsinnehåll.

För att kunna säga något om den samlade effekten av globaliseringen på jämlikheten mellan alla människor på jorden måste vi väga två rörelser mot varandra: ökade inkomstskillnader inom många enskilda länder ökar den globala ojämlikheten men en snabb ökning av inkomsterna i fattiga länder (särskilt i jättarna Kina och Indien som väger mycket tungt på grund av sin stora befolkning) minskar den globala ojämlikheten. Avvägningen är svår att göra men det finns tecken på att den globala ojämlikheten i varje fall inte har ökat.3

Noter
1Jagdish Bhagwati & Arvind Panagariya: ”Why Growth Matters: How Economic Growth in India Reduced Poverty and the Lessons for Other Developing Countries” i Public Affairs USA, 2013.

2Davide Furceri & Prakash Loungani: ”Who Let the Gini Out?” i Finance & Development, december 2013, vol. 50, nr 4.

3Branko Milanovic: ”More or Less” i Finance & Development, september 2011, vol. 48, nr 3.

Anders Kvist är civilekonom med mångårig erfarenhet från finansmarknaden.