Kapitalets rörlighet – en synd?

År 2010 gav kardinal Jorge Bergoglio, sedermera påven Franciskus, uttryck för häpnadsväckande tankar under ett samtal med en av Argentinas främsta rabbiner, Abraham Skorka:

”Kristendomen fördömer både kommunismen och den okontrollerade kapitalismen. Privat ägande är en rättighet, men det är i precis lika hög grad en skyldighet att hantera ägandet på ett rättvist sätt. Ett bra exempel är kapitalflykt, eftersom pengar, vad man än må säga, har en nationalitet, och den som för ut kapital som har skapats i vårt land till utlandet begår en synd. Han respekterar inte den plats som gav honom möjlighet att tjäna pengarna och inte heller de människor, vars arbete gjorde det möjligt för honom att äga dem.”1

Med andra ord är kapitalets rörlighet en synd. Är detta överdrifter av en from kyrkoman som inte lärt sig nyttan av fria kapitalrörelser, sådan den förkunnas av alla business schools på jordklotet? Eller är det något annat?

Om kardinal Bergoglios påstående förefaller märkligt för en del av oss, är det därför att projektet med den europeiska gemenskapen nästan från sin början utgått från att alla hinder för kapital att flöda mellan medlemsländerna ska undanröjas. Den fria rörligheten för kapital (EU-fördraget, artikel 56), som genomfördes 1988 genom ett direktiv, är mycket äldre än euron och även än Maastrichtfördraget (1992). De anglosaxiska nyliberala skolorna har alltid förespråkat fria kapitalrörelser, men det var paradoxalt nog franska socialdemokrater som hade avgörande betydelse när de infördes.2 Detta så till den grad att kapitalets fria rörlighet nu verkar vara en oundgänglig del av den europeiska konstruktionen. På så vis har den också blivit en blind fläck i den allmänna debatten.

Frihandel och kapitalets rörlighet

Den ekonomiska analysen ger emellertid inte vid handen att kapitalets rörlighet skulle vara så nyttig som frihandelsförespråkarna menar. Man har till exempel påstått att liberaliseringen av de internationella kapitalmarknaderna bar fröet till en bestående fred i Europa. Den typen av argument härrör direkt från en retorik som alltsedan Montesquieu förbinder den ”ljuva kommersen” med fred mellan nationerna. Men det finns inga övertygande empiriska belägg som stöder detta samband.3

I det europeiska fallet har tvärtom liberaliseringen av kapitalrörelserna, tillsammans med enhetsvalutan, vidgat skillnaden inom eurozonen mellan nord (Tyskland, Österrike, Nederländerna, Finland) och syd (Frankrike, Italien, Spanien, Portugal, Cypern). Har den inte därmed blivit till ett fruktansvärt effektivt verktyg som ställer vissa länders medelklass mot andras? Man behöver bara tänka på tyskhatet som visar sig öppet i det ekonomiskt ruinerade Grekland!

Om liberaliseringen av handeln har bidragit till att minska skillnaderna i välstånd mellan länderna har den sedan mer än ett halvt århundrade förmodligen också åstadkommit en aldrig tidigare skådad fördjupning av ojämlikheten inom vart och ett av länderna: genom att låta fattiga löntagare konkurrera med varandra på en globaliserad arbetsmarknad och tillåta att kapitalet fritt investeras överallt (eller nästan överallt), framkallar man rent mekaniskt en utarmning av de minst gynnade löntagarna i de rika länderna, vilket berikar de mest gynnade löntagarna i fattiga länder.

De ekonomiska och sociala kostnaderna av sådana ojämlikheter är betydande och bidrar till att upplösa sociala band, vilket drabbar även de mest privilegierade.4 Det är verkligen värt att fråga sig om inte dessa kostnader mer än väl uppväger konsekvenserna av de administrativa bromsar som kontrollen av penningtransaktioner vid gränserna medför.

Om man dessutom observerar anpassningen av löneökningarna i Kina, ser man snabbt att det inte beror på kapitalets rörlighet! Mer allmänt grundar sig världshandelsorganisationen WTO:s doktrin på David Ricardos teori om komparativa fördelar. Enligt denna har två länder som öppnar sina gränser för handel med varandra alltid en ömsesidig fördel. Även om det ena landet (låt oss säga Grekland) är mindre produktivt än det andra (till exempel Tyskland) på alla områden, så lönar det sig för det landet att specialisera sig på det område där skillnaden mot det andra landet är minst, medan det andra landet förmodas vara mer intresserat av att specialisera sig på det område där det är mest konkurrenskraftigt. Denna doktrin har fungerat som en del av den teoretiska grunden för den förhoppning som ligger bakom skapandet av euron – att främja en ekonomisk konvergens mellan länderna i eurozonen.

Men den brittiske ekonomen Ricardo är i sin On the Principles of Political Economy and Taxation (1817) försiktig med att ställa upp kapitalets perfekta rörlighet som en hypotes.5 Han visste alltför väl, som han själv säger, att i en sådan situation skulle hans framställning av de ömsesidiga fördelarna med öppnade gränser falla sönder. Om ett land (t.ex. Grekland) har en absolut komparativ nackdel vad gäller industriell konkurrenskraft i förhållande till ett annat land, är det troligt att kapitalet från det första landet kommer att investeras i det andra. Det äger inte rum någon specialisering i det första landet och öppnandet av gränserna får som resultat att kapitalet strömmar från det svagare landet till det starkare.6 Det är precis det som vi nu bevittnar mellan Syd- och Nordeuropa.

Därför är kapitalets fria rörlighet långt ifrån en oundgänglig förutsättning för få till stånd en fri handel, tvärtom är det ett hinder för att kunna förverkliga de fördelar som en fri internationell handel ställer i utsikt. I själva verket tillåter de empiriska observationerna ännu inte att man formulerar ett samband mellan tillväxt och kapitalrörelser, något som Paul Krugman har medgett (och han fick ändå Nobelpriset för sitt försvar av frihandeln under 1990-talet).7

Innebär då detta att den japanska biltillverkaren Toyota inte borde ha fått etablera en industri i norra Frankrike? Det är omöjligt att besvara den frågan isolerat. Sådana investeringar utifrån skulle möjligen inte ha förekommit om inte Europa hade tagit bort hindren mot fria kapitalrörelser, men å andra sidan skulle då ett stort antal viktiga europeiska investeringar inte ha gjorts utanför Europa. Är det så säkert att Europa har vunnit på det utbytet?

Den massiva avindustrialiseringen i de sydeuropeiska länderna ger något av ett svar … På global nivå bör för övrigt eventuella kostnader till följd av begränsningar för kapitalets rörlighet ställas mot effekterna av den kapplöpning dit där skatter och sociala pålagor är lägst som konkurrensen mellan länderna har gett upphov till. Denna kapplöpning leder till att länder ger upp sitt oberoende och att utövandet av demokratin blir radikalt ifrågasatt.8 Är detta, på toppen av den explosiva utbredningen av ojämlikhet, ett rimligt pris att betala för de betydligt mer oklara fördelarna med en fri handel?

Kapitalets rörlighet och
finansiella kriser

Dogmen om kapitalets rörlighet inom eurozonen har nyligen ifrågasatts på grund av den cypriotiska krisen. Den internationella valutafonden (IMF) har apropå den isländska krisen sedan 2012 uppmuntrat till en sådan omsvängning genom att uttryckligen erkänna att det kan vara bra att införa begränsningar för fria kapitalrörelser vid massiva kapitalutflöden. Den tid är sedan länge förbi då Malaysia kom i onåd bland världens nationer därför att landet hade vågat införa sådan kapitalkontroll 1998. Låt oss inte glömma att ordningen med fria kapitalrörelser som Europa hade experimenterat med från slutet av 1800-talet fram till 1914, innan den blev till en hörnsten inom EU i början på 1990-talet, är ett inslag i en nyligen inträffad (åter)upptäckt av fördelarna med fri rörlighet. Storbritannien behöll hinder för fria kapitalrörelser ända till 1979. USA hade själv begränsat kapitalrörligheten under 1960-talet.

Men sambandet mellan kapitalets fria rörlighet och de ekonomiska kriser som drabbat flera länder sedan fyrtio år tillbaka är slående.9 Ingen större finansiell kris skakade den industrialiserade världen under ”de gyllene trettio åren” direkt efter andra världskriget, en period av protektionism där kapitalkontroll vid gränserna var allmän. Sedan 1980-talet har däremot länder med öppna ekonomier och stor utrikeshandel regelbundet drabbats av stora likviditetskriser: Mexiko, Argentina, Brasilien och Chile 1982, Sverige och Finland 1992, Mexiko 1995, Thailand, Malaysia, Indonesien och Korea 1998, Argentina 2002, södra Europa sedan 2010 … Med undantag för Chile, Sverige och Cypern är det samma scenario: först ett massivt inflöde av kapital som lockas av förmånliga skattevillkor och som sedan plötsligt förbyts i kapitalutflöden till förmån för mer lönsamma investeringar.10 Som Raghuram Rajan, tidigare chefekonom för IMF,11 visar är den förnedring som drabbade Indonesien 1998 ett typiskt exempel på hur det går till: en oerhörd mängd utländskt kapital avsett att finansiera enorma projektinvesteringar forsade in i indonesiska banker i form av kortfristiga lån i utländsk valuta. Att krediterna var kortfristiga gjorde det möjligt att föra ut kapitalet med kort varsel och valet av valuta gjorde att man var skyddad mot devalvering av den inhemska valutan rupiah och även mot en otyglad inflation. Slutligen, genom att pengarna gick via små lokala banker kunde man indirekt åtnjuta den indonesiska statens garanti. Varifrån kom pengarna som investerades? Inte från de stora multinationella företagens vinster och ännu mindre från västerländska pensionsfonder, utan från pengar som skapats av de stora anglosaxiska bankerna (t.ex. HSBC). När en bank ger en kredit skapar den nämligen huvuddelen av motsvarande penningbelopp ur intet. Eftersom krediterna gick till indonesiska banker som garanterades av den indonesiska staten bekymrade sig inte de stora västerländska bankerna för om de väldiga projekt som de indirekt finansierade verkligen var kreditvärdiga. De indonesiska bankerna själva blev snabbt överväldigade av storleken av och komplexiteten i de projekt som de så lättvindigt fick finansiering för från de utländska bankerna. När det visade sig att flera av projekten skulle haverera, drog de västerländska bankerna genast tillbaka sitt kapital, och Indonesien fick uppleva den värsta ekonomiska krisen sedan kriget. Landets BNP minskade med 25 procent på ett år och det blev nödvändigt att underkasta sig en förödande omstruktureringsplan för att få tillgång till nödlån från IMF. Sedan dess har Indonesien omorienterat sin ekonomiska modell till förmån för lokala projekt finansierade av lokala banker. Detta är ett av flera exempel som visar att utlandsinvesteringar inte gör fria kapitalrörelser berättigade, inte ens när de förefaller ligga i de sydliga ländernas bästa intresse. Det är mot denna, på en gång teoretiska och historiska bakgrund, som man måste tolka kardinal Bergoglios ord. Var och en av dessa kriser har lagt den reala ekonomin i ruiner i länderna ifråga.

Samhället som kollektiv nyttighet?

Den man som blev påve har fört fram en tanke som dagens ekonomiska debatt har blivit främmande för: nämligen att samhället som sådant skapar välstånd. Utöver sina andra förödande konsekvenser utgör kapitalflykten också en kränkning av en rätt som är lika fundamental som rätten till privat ägande: rätten för ett samhälle att få njuta frukterna av det välstånd det skapar. Man tänker här naturligtvis på de otaliga skandalerna med skatteparadis som gör det möjligt att undanhålla från medborgarna (till och med i Europa) en stor del av det som de har skapat.12 Men den argentinske kardinalens ord kan uppfattas som än mer uppfordrande: Synd är inte bara att undanhålla skatteverket inkomster utan också att föra över kapital som genererats i ett land till ett annat land – även om en sådan överföring skulle vara helt laglig. Vad han grundar sig på är begreppet ”social skuld” som Jorge Bergoglio nämner något längre fram. ”Vid allt nyttjande av pengar måste man räkna med denna dimension – den sociala skulden” (s. 167). Begreppet kan förklaras på följande sätt: All rikedom föregås med nödvändighet av skapandet av pengar ur intet. Pengarna blir en skuld för låntagarna, som de inte kan betala tillbaka annat än genom att deras insatser skapar en förmögenhet. Denna elementära sanning har redan framhållits med kraft, i synnerhet av Schumpeter13: den entreprenör som lyckas skapa sig en förmögenhet är framför allt någon som har idéer men inte pengar. Det är banksektorn, av myndigheterna auktoriserad att skapa pengar genom utlåning, som avgör om den vill finansiera entreprenörens projekt eller inte. Räntorna på lånet utgör en rättighet som egentligen tillkommer dem som ytterst lånat ut pengarna, det vill säga bankens insättare, övriga långivare och dess aktieägare. Denna nyttjanderätt, säger Bergoglio, är i verkligheten en ”social skuld” som de som drar fördel av arrangemanget får i förhållande till hela det kollektiv eller samhälle, som har gjort det möjligt att skapa rikedomen. Om man inte återinvesterar den avkastning man fått på skulden i det land där detta samhälle finns utan i stället för ut kapitalet någon annanstans, då betalar man inte sin sociala skuld. Vad som här framgår tydligt är att det är absolut nödvändigt att återge penningskapandet dess rätta plats. Skapandet av pengar föregår ju alltid skapandet av värde, i motsats till den ofta upprepade myten att det är inlåningen som skapar krediten.14 Kraften i den sistnämnda föreställningen kommer av att den helt bortser från varifrån pengarna kommer. Om man tror att all utlåning föregås av inlåning, så är det alldeles omöjligt att inse att de pengar som skapas när en kredit beviljas (och i sin tur möjliggör en produktiv investering) faktiskt tillhör det samhälle där den bank som ligger bakom krediten verkar. Genom att skapa detta värde har samhället i efterhand validerat den givna krediten.15 På samma gång har samhället gett sitt värde åt de skapade pengarna. Utan detta skulle de pengar som skapas av banksektorn sakna motsvarighet i verkligheten, vara ett icke-förverkligat löfte. Om å andra sidan de investeringar som finansierats av krediten inte leder till den förväntade värdeökningen, kan krediten inte betalas tillbaka och då reduceras värdet av de skapade pengarna på grund av den uteblivna återbetalningen. När förmögenheten har skapats, tillfaller rätten till avkastning från den ursprungliga krediten följaktligen det samhälle som gett den dess värde. Med andra ord är de pengar som skapas av banksektorn en kollektiv nyttighet för hela samhället,16 som i gengäld ger pengarna deras värde genom det välstånd de skapar.

Om däremot all utlåning föregicks av en insättning som kom från ingenstans, och vars värde baserades på ”någonting annat” (vad nu det skulle vara för tillgång?), skulle det te sig helt legitimt att föra ut kapitalet från det samhälle där det ändå bara var i transit. Men denna uppfattning är inte möjlig annat än om man falsifierar pengarnas ursprung, vilket sker ganska ofta. Det handlar egentligen om kredit; om förtroende och tro. Och det är därför det är en synd att förneka det.17 Idén att samhället är den rättmätige ägaren till den finansiella kollektiva nyttighet som möjliggör skapandet av välstånd ger upphov till en svår fråga (i synnerhet för europeiska medborgare): var går gränserna för denna gemenskap?

Översättning: Magdalena Sandgren & Anders Kvist

Artikeln var ursprungligen publicerad i Revue Projet 13 juni 2013.

Noter

1Jfr Jorge Bergoglio & Abraham Skorka: Sur la terre comme au ciel, Robert Laffont, 2013, s. 165.

2Enligt den amerikanske forskaren Rawi Abdelai, är de tre huvudaktörerna för denna förändring Jacques Delors (EU-kommissionens ordförande 1982–1985), Henri
Chavranski (ansvarig för OECD:s enhet för kapitalrörelser 1982–1994) och Michael Camdessus (ordförande för IMF 1987–2000).

3Jfr G. Giruad: ”Plaidoyer pour un protectionnisme européen” i Revue Projet, nr 321, april 2011 och ”L’épouvantail du protectionnisme” i Revue Projet nr 320, februari 2011.

4Jfr G. Giraud och Cécile Renouard: Le facteur 12, Carnets nord 2012.

5David Ricardo: On the Principles of Political Economy and Taxation. John Murray 1817, kapitel 1.

6Ekonomen Herman Daly gjorde en likartad kommentar vid sitt anförande när han mottog Sophia-priset i Oslo 1999.

7Jfr Paul Krugman: ”Hot Money blues”. The New York Times, 24 mars 2013.

8Jfr Jean Merckaert: ”Les malgré-nous du capitalisme” i Revue Projet nr 324–325, december 2011.

9Jfr Dani Rodrick: Who Needs Capital-Account Convertibility?, Harvard University 1998.

10Jfr P. Krugman: ibid.

11Fault Lines: How Hidden Fractures Still Threaten the World Economy, Princeton University Press 2010.

12Jfr J. Merckaert: ”Paradis fiscaux: l’industrie du secret” i Revue Projet nr 334, juni 2013.

13The Theory of Economic Development: An inquiry into Profits, Capital, Credit, Interest and the Business Cycle, Harvard University Press 1934.

14Jfr G. Giraud: Illusion financière, L’Atelier 2013.

15Jfr G. Giraud: ”L’Église face aux déries du capitalisme” i in Christus nr 238, maj 2013.

16Jfr Illusion financière op. cit.

17”Syndens motsats är inte dygden utan tron”, Søren Kierkegaard i Traité du désespoir, Gallimard, 1961.

Gaël Giraud är nationalekonom och jesuitpater verksam i Paris.