Kapitulation inför ödet? – Trossamfundens rättsliga ställning i Turkiet

För bara några få år sedan var religionsfrihet knappast en aktuell fråga i Turkiet. Den kom först på dagordningen när EU skulle besluta om att uppta förhandlingar om anslutning av Turkiet. Också vid denna tidpunkt fanns det bland EU-diplomaterna i Ankara inte någon verklig förståelse för bristen på religionsfrihet i Turkiet. Det hade flera orsaker. I diplomaternas hemländer kunde religionsfriheten anses i hög grad genomförd redan 2004. Och diplomaterna från EU-länderna företrädde sekulariserade samhällen där religionen inte längre spelade någon större roll.

När det gällde EU-ländernas förhållande till Turkiet var det andra frågor som stod i förgrunden, och de samfund det gällde var knappast i stånd att klargöra den rådande bristen på religionsfrihet på ett tydligt sätt. Det gällde främst det sunnitiska islam – majoritetens religion – åtminstone i dess statligt förvaltade gestaltning. Det gällde också aleviterna, som först på 1980-talet började hänvisa till att de inte bara var en form av sunnitisk islam, något som den statliga styrelsen för religionsfrågor hade hävdat ända in i nutiden. Det gällde också de så kallade gayrimuslimerna, alltså de icke-islamiska minoriteterna.

Det handlade då om diskriminering, förtryck och även förföljelse. Ständigt har man påpekat att icke-muslimer inte kunde göra någon karriär i statlig tjänst eller i armén, att de blev diskriminerade i de statliga skolorna och högskolorna – också när det gällde antagning. Det var också känt att de kristna eller judiska samfundens fastigheter inte renoverades, att obehövliga byggnader inte fick tas i bruk för andra ändamål eller ens säljas. När staten ändå tillät detta frystes försäljningssummorna på specialkonton i statliga banker. Bara småsummor kunde lyftas därifrån, och med den tidvis höga inflationen blev det till slut knappast något kvar av försäljningssumman.

Förutom några få kompetenta armeniska, grekiska och judiska advokater var det knappast någon företrädare för de icke-muslimska samfunden i Turkiet som 2004 kunde ge någon information om hur omfattande de rättsliga problemen var för de kristna kyrkorna och de judiska församlingarna.

Före 2002 var inte Turkiet någon verklig demokrati

Sedan de religiösa ledarna, den dåvarande armenisk-ortodoxe patriarken Mesrob Mutafyan, den (grekisk-ortodoxe) ekumeniske patriarken Bartholomaios och den judiske överrabbinen Isak Haleva, började utnyttja de nämnda advokaternas kompetens, har utvecklingen gått i demokratisk ritning. Ändå hade det inte blivit något resultat om inte Partiet för rättvisa och utveckling (Adalet ve Kalkinma Partisi, AKP) hade övertagit regeringsansvaret 2002.

Under 1970-talet framträdde Nationella ordningspartiet (Millî Nizam Partisi, MNP) för första gången som ett öppet islamistiskt parti på den politiska scenen. Partiet förbjöds redan 1971. Dess ledare Necmettin Erbakan grundade då Nationella räddningspartiet (Millî Selamet Partisi, MSP). Influerad av tankegodset från muslimska brödraskapet utvecklade han ideologin i Nationellt perspektiv (Millî Görus). 1974–1978 var han vice premiärminister i tre koalitionsregeringar och var 1974–1978 premiärminister för det efterföljande Välfärdspartiet (Refah Partisi, RP).

Den 30 juni 1997 tvingades Erbakan avgå efter militära påtryckningar, och RP förbjöds liksom alla sina föregångare. Detsamma skedde med Dygdepartiet (Fazilet Partisi, FP). Erbakan gjorde ett nytt försök och grundade Lycksalighetspartiet (Saadet Partisi, SP). Därefter hade han inte någon mer politisk framgång. Det nämnda partiet AKP, grundat av Recep Tayyip Erdogan 2001, fick år 2002 regeringsmakten.

Arméns domesticering som bevarare av den sekulära staten

AKP:s maktövertagande innebar en total omdaning av den turkiska staten och väckte jubel inte minst i Bryssel. Man kan då inte bortse från att Turkiet inte hade varit en verklig demokrati före 2002. I den nya författningen efter statskuppen 1982 var det den i praktiken maktlösa armén som hade sista ordet. Det stod helt klart att dess värderingar inte överensstämde med EU:s. AKP kunde efter hand få bukt med armén, som alltid hade betraktat sig som bevarare av traditionen från Kemal Atatürk och den turkiska statens sekulära grundval. Om Turkiet verkligen hade varit en sekulär stat före AKP kan däremot diskuteras. För AKP stod det klart att det bara kunde uppnå sina egna mål – att befria islam från det sekulära oket – om de verkligen kunde lyckas med att efter hand försvaga armén.

Parallellt med dessa bemödanden visade AKP-regeringen under sina första år betydande ambition i sina reformer och kom till slut att också gynna de icke-muslimska samfunden. Dit hör de rättsliga regleringarna av stiftelser, särskilt de så kallade församlingsstiftelserna. De är en uppfinning av den turkiska republiken, de är juridiska personer och är ägare till all fast egendom som före republikens tid ansågs tillhöra kristna och judiska församlingar. En egenhet för dessa stiftelser är att de å ena sidan tillhör församlingarna, men att det å andra sidan inte finns något rättsligt förhållande mellan stiftelserna och församlingarna. När Lausannefördraget undertecknades 1923 var de icke-muslimska gemenskaperna minoriteter i fördragets mening, men bara en del av dem har församlingsstiftelser. Det finns till exempel stiftelser som tillhör de armenisk-ortodoxa, kaldeisk-katolska, grekisk-ortodoxa, syrisk-ortodoxa kyrkorna men inga evangeliska eller romersk-katolska. Det har historiska orsaker, heter det.

Detta medför att den ekumeniske patriarken inte bestämmer över patriarkatets lokaler och kyrka utan är församlingsstiftelsens gäst. Juridiskt sett finns ingen möjlighet att förfoga över stiftelserna. Detta väcker också tvivel om att dagens Turkiet är en rättsstat. Församlingsstiftelserna har i varje fall en juridisk status som har utvecklats under de senaste åren och delvis förbättrats. Detta beror inte minst på att vissa religiösa ledare har fått tillgång till kompetenta advokater i sina församlingar. Situationen har dock inte förändrats av att tvister med staten har förts inför kassationsdomstolen i Ankara, eftersom den har dömt till de klagandes nackdel. De har då kunnat vända sig till Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg, något som i nästan alla fall har lett till att Turkiet har fördömts. I det sammanhanget måste man också förstå ett dekret förra året från Erdogans regering. Enligt detta bör ett stort antal fastigheter som konfiskerats från församlingsstiftelser återlämnas till ägarna, och om detta inte är möjligt så bör ägarna kompenseras. Uppenbarligen ville den turkiska regeringen med detta undgå ytterligare fördömanden från Strasbourg.

Den katolska kyrkan förfogar inte över några församlingsstiftelser

Detta har historiska orsaker. Det finns ett stort antal katolska inrättningar – kyrkor, kloster, sjukhus, skolor etc. – men deras fastigheter har en rättsligt osäker ställning. Man måste då skilja mellan de fastigheter som ännu i dag ägs av församlingar eller ordnar och de som fråntogs dem under republikens tid. För några fastigheter kan man uppvisa dokument som bevisar att de inte endast disponerade dem utan att de också var deras egendom.

I varje fall är det tveksamt om deras anspråk kan hålla inför domstol. Många av fastigheterna är inte rättsligt erkända i Turkiet. De tillhör till exempel franciskanerna, dominikanerna eller jesuiterna som inte har någon rättslig status; dessa är inte juridiska personer och kan inte göra anspråk på egendom. Ändå betalar några av kongregationerna och ordnarna regelmässigt skatt för ”sina” fastigheter, inte minst för att kunna dokumentera sina anspråk. Staten inkasserar fastighetsskatten, men att vilja erkänna skattebetalarnas egendomsrätt är en annan sak. I några enstaka fall har katolska kongregationer och ordnar överklagat domstolarnas beslut och också haft framgång. Så har till exempel de kristna skolbrödernas kongregation (Fratres Scholarum Christianorum, FSC) i Izmir förklarats som juridisk person av en lokal domstol, med motiveringen att kongregationen är internationellt erkänd och därmed också bör vara det i Turkiet. I och med detta har skolbröderna i Izmir fått en relativt säker status så länge de turkiska myndigheterna inte motsätter sig det. Detta är dock ingen risk, eftersom Izmir anses som liberalt, och flera ansedda personer skickar sina barn till skolorna. Detta är emellertid ett särfall.

Normalfallet är att alla kyrkliga inrättningar har en oklar rättsstatus. Det gäller inte enbart ordnarna utan också de många inrättningar som har gått förlorade sedan 1923. De är uppförda på två listor från början av 1900-talet. Den ena är en ”lista över kloster, kyrkor, kapell, sociala inrättningar som hänför sig till franska ambassaden och ingår i brevväxling mellan Frankrike och Turkiet 9–10 november 1901, rörande franska religiösa inrättningar, skolor och sjukhus på osmanskt territorium”, kallat Mytilenetraktaten. Den andra är den så kallade Bompardlistan, uppkallad efter Maurice Bompard, en fransk diplomat i det osmanska riket och franskt sändebud under förhandlingarna om Lausannefördraget 1923. Mytilenefördraget från 1901 är rättsligt bindande för den turkiska republiken eftersom den betraktas som efterträdare till det osmanska riket. Under detta fördrag faller inte endast fastigheter som i strikt mening är franska utan alla som står under Frankrikes beskydd och därmed också de katolska.

Den modige ärkebiskopen av Izmir

Varför försöker inte de katolska kongregationerna och ordnarna i Turkiet att inför domstol genomdriva sin rätt, att både bli rättsligt erkända och få sina anspråk på egendom respekterade? Det är en komplicerad fråga. Först måste det finnas goda advokater som också är beredda att företräda kristna inför en turkisk domstol. Den nuvarande ärkebiskopen av Izmir, Ruggero Franceschini, har sedan 1980-talet försökt att få en förändring till stånd och har meddelat att han lämnar landet om detta inte blir möjligt.

Som kustod för kapucinprovinsen Parma har han också fört flera processer mot den turkiska staten. Han har också väckt beundran hos många turkar i Iskenderun och Mersin – hans dåvarande verksamhetsområde – för sitt oförskräckta uppträdande mot den turkiska staten. I flera fall har han faktiskt varit framgångsrik och har åstadkommit mycket för sin orden. Som juridisk företrädare har kapucinerna länge haft en i Italien utbildad professor i juridik vid universitetet i Ankara. Dessutom har det funnits turkiska advokater som varit beredda att företräda ärkebiskop Franceschini och hans efterträdare Luigi Padovese.

Förutom de nämnda svårigheterna att få juridisk hjälp finns det mer grundläggande problem som har att göra med turkisk rättspraxis. Den är inte alltid förenlig med principerna för en rättsstat. Ett beslut i en turkisk domstol behöver inte vara slutgiltigt ens sedan kassationsdomstolen i Ankara, den högsta instansen, har fattat sitt avgörande. Ett negativt beslut av denna instans ger i varje fall möjlighet att överklaga till Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Erfarenheterna beträffande armenisk-ortodoxa och grekisk-ortodoxa församlingsstiftelser liksom det ekumeniska patriarkatet visar att detta kan löna sig. Patriarkatet har i en tvist om ett barnhem på ön Büyükada fått sin rätt bekräftad i Strasbourg – faktiskt har det ekumeniska patriarkatets juridiska existens blivit fastställd genom detta. Trots detta är det tills vidare endast assumptionisterna som har gått samma väg till Strasbourg. Det blev inte särskilt framgångsrikt, vilket hängde samman med att varken assumptionisterna eller deras advokat hade tillräcklig kunskap om förfarandet och olyckligt nog hade inlåtit sig i en förlikning med den turkiska staten.

Allt detta visar att man inom den katolska kyrkan allvarligt bör tänka över hur man skall kunna få ett slutgiltigt klarläggande av de rättsliga frågorna i Turkiet. Man har länge internt diskuterat ett modus vivendi efter förebild av det motsvarande folkrättsliga fördraget med Tunisien den 27 juni 1964. Utvecklingen i Turkiet under de senaste åren visar att ett sådant fördrag inte skulle lösa de aktuella problemen. En gemensam reflektion över möjliga lösningsförsök är alltså brådskande. Hittills har man inte kunnat se några vittgående ansträngningar vare sig från de lokala kyrkorna eller från Rom.

Har de romersk-katolska gett upp?

Redan i januari 2005 höll Missio-Aachen en konferens i Bryssel med företrädare för biskopskonferensen och ordensledarkonferensen i Turkiet. Den hade personalstöd i form av experter från EU-kommissionen, Europarådets Venedigkommission och kommissionen för biskopskonferenserna inom EU (COMECE). Här visade man på olika lösningar av de aktuella juridiska problemen. Före påvens resa till Turkiet 2006 tog Missio-Aachen initiativet till en expertgrupp i Rom under ledning av kardinal Walter Kasper. Den behandlade kyrkans läge i Turkiet och sökte finna möjliga lösningar på de aktuella problemen – och då inte enbart de rättsliga.

Tyvärr har inte denna överläggning fortsatt efter påveresan. Mot denna bakgrund har det – också denna gång på initiativ av Missio-Aachen – efter samtal med medlemmar av turkiska biskopskonferensen och ordensledarkonferensen hållits ett möte i Istanbul mellan representanter för kongregationerna och ordnarna i Turkiet för att diskutera hur de rättsliga frågorna kan klaras ut. Initiativet kom dock av sig redan från början. Inom kongregationerna och ordnarna klagas det mycket över det aktuella läget, men man har knappast behövliga kunskaper om de grundläggande rättsliga problemen. Man måste ständigt ställa sig frågan om de verkligen är intresserade av att finna en lösning, eller om de för länge sedan har gett upp hoppet eftersom de inte har fått något verkligt stöd från Rom. Det skulle säkert löna sig att ta den armeniska ortodoxa kyrkan, det ekumeniska patriarkatet, den kaldeiska katolska kyrkan och även det syrisk-ortodoxa Mar Gabriel-klostret som exempel. De har inte böjt sig för ödet utan hävdar ståndaktigt sina rättigheter.

Översättning: Per Beskow

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz 10/2012.

Otmar Oehring är fr.o.m. 1 december 2012 utlandsmedarbetare för Konrad Adenauer-stiftelsen i Amman, Jordanien. Sedan 2001 ledare för människorättsfrågor vid Missio i Aachen och under många år i bosatt i Turkiet.